Har du skickat oss ett minne som du inte kan hitta på sidan? Skicka det gärna igen, det kan ha hamnat mittemellan två e-postadresser. Tack på förhand.

Den 24 september 1955 var den dagen då mitt snart 4 åriga liv höll på att sluta i en drunkningsolycka.

Jag och min storebror 6 år, hade gått ner till Storsjön fast vi inte fick.

Vi höll till precis nedanför Ruuthsvägen på Frösön.

Där fanns på den tiden en stor brygga med trä kant runt om, i mitten en liten gräsmatta och några små björkar, en bänk att sitta och vila benen på. Alla barnen lekte från bryggan och hade otroligt kul, vi kastade nämligen sten i vattnet och hörde det härliga plumset.

Roligt ända tills jag tappar balansen och ramlar i. Alla barn utom min bror springer och gömmer sig, han säger åt mig att

– skynda dig kom upp annars kommer Storsjöodjuret och tar dig.

Men jag kan ju inte komma upp det är alldeles för högt för mig.

Jag har åkt under vattnet en gång och när jag kommer upp för andra gången, får jag syn på en förtöjningsring på bryggkanten som jag lyckas få tag i. Min bror säger åt mig att hålla i så ska han hämta hjälp. Han hittar en kille som gör lumpen uppe på F4, han är precis i närheten på Strandvägen/Ruuthsvägen. Min duktiga och modiga bror berättar att jag ramlat i vattnet och sedan springer dom allt vad dom orkar ner till bryggan.

Killen får upp mig ur det iskalla vattnet och bär hem mig.

Som tur är bodde vi alldeles i närheten. Jag blev inte ens skrämd av händelsen, har aldrig varit rädd för vatten efter det.

Jag har aldrig fått tacka honom, kanske han läser det här och känner igen sig och kan ta emot mitt något försenade TACK.

När pappa frågade hur det var där nere i vattnet säger jag

– å, det va så fina” fäjer”

Den här händelsen har inspirerat mig att måla en akvarell med ett alldeles nytt Storsjöodjur.

Vill ni ta med berättelsen vill jag också att bilden ska vara med.

”Brunkullan är ju Jämtlands landskapsblomma

så därför har den fått vara med, på det kvinnliga odjuret”

Bilden har tyvärr kommit bort, om du som skickade minnet vill skicka den igen lägger jag gärna ut den här på sidan.

Med vänliga/ Den dolda staden gm Malin

Jag är född 1954, och när jag börjde skolan vilket bör ha varit 1960 fanns det en skola som hette Hornsbergsskolan. Den låg där medborgarhuset ligger nu. Vi fick gå ca 500 meter när vi skulle äta lunch, till en byggnad en bit ifrån. Skolan hade en manuell ringklocka för inringning vid lektionerna. Jag minns att jag fick trycka på ringknappen en gång. På baksidan fanns en grusplan där vi spelade brännboll på gympan ibland, hu så hemskt för en flicka med bollskräck. MVH Kerstin Berg

Av olika anledningar har Den dolda staden legat lite lågt ett tag, men nu börjar vi med vår minnesinsamling på allvar igen. Mejla malin.palmqvist@yahoo.se om du har ett minne du vill dela med dig av.

Vid elva års ålder var jag med i ngt som hette UNF-teatern, ledd av nykterhetsrörelsens eldsjäl Ruth Berg, en äldre dam som måste ha lagt ner tiotusentals timmar som ideellt engagerad ledare i detta hus och i Marielundskolans gamla gymnastiksal i området Valhall.

I alla fall; vi huserade högst upp i Gamla Teatern, ingång från gården, tre trappor upp, vi måste avverka ett nittiotal trappsteg, många i alla fall, för att komma upp till vår lilla teaterlokal på femtio kvadratmeter, innehållande hall, kök och ett litet repetitionsrum med en pyttescen.

Jag tror att vi repeterade pjäsen Resan till Rhodos, vi var fem människor i tio- till tolvårsåldern, en äldre dam från Körfältet och en ännu äldre från Krokom. Jag var ensam kille och fick i laga ordning spela en tankspridd kamrer i trettiofemårsåldern, jag hade ju trots allt rätt kön för uppgiften.

När jag skulle gå hem från en repetition en söndag kände jag att någon lagt ngt i min ena sko, en liten hopvikt lapp. Meddelandet löd ungefär: ”Puss! Ska vi gå på bio tillsammans? Får jag chans på dig? Och så vederbörandes namn.

Vad hände tror ni! Jovisst, jag var alldeles kallsvettig och vimmelkantig i flera dagar. Jag ringde aldrig upp tjejen och hennes kärleksförklaring rann ut i sanden. Själv var jag kär i henne i minst ett år efteråt.

Jag hade jag liftat med en kille till Tengens men när jag skulle kliva ur bilen ville han bjuda på bio istället. Han såg så trevlig och snäll ut så jag tackade ja och avstod från en eftertraktad danskväll. Vi gick på biografen Saga, minns inte filmen, och sedan på Ritz konditori. Då kunde man parkera bilen på Rådhusgatan utanför medan man gick in och fikade. När vi parkerat drog killen mig intill sig och kysste mig. Det blev starten till ett livslångt förhållande. Men det var inte lätt att avstå danskvällarna och gå på bio istället, han dansade inte. Men det löste vi på ett annat sätt. Kombinationen bio och kafé var mycket populär på 60talet och ett konditori som vi också besökte ofta var Edenbos, som fortfarande finns kvar i samma skick.

Till Wisenska bokhandeln gick man för att köpa penninglotter. När jag var 12 år fick jag åka in till stan ensam för att köpa månadens lott. Det var stränga förmaningar att inte går någon annanstans än till Wisenska och sedan tillbaka till Västra station och vänta på rälsbussen. Till badhusparken fick jag inte gå för där fanns det ”fula gubbar”. Vad det innebar förstod jag inte då.

Nu var det en turlott jag köpt som föräldrarna vann 1000 kronor på . En oerhörd summa på den tiden, för en fattig banvaktsfamilj. Jag skulle få önska mig nåt och önskade en stor sköldpaddsdocka. Dockan inköptes på Partilagret och kostade 58 kr. (Tyvärr kastade jag bort den 1988 men ångrade mig så hemskt så jag måste hitta en ny lika. Hittade en i Göteborg på 1990talet och fick då betala 600 kr) Partilagret var en affär som besöktes ofta för inköp av både kläder och presenter. En gång ville mamma köpa ett linne i charmöstyg (en sorts syntettyg ) till mig. Jag ville inte ha det och mamma blev sur, Jag hade blandat ihop orden charmös och religiös och trodde att det var ett ”religiöst linne”.

Men det vågade jag inte säga.

Eva Sundin f Larsson

 Då vi bodde efter inlandsbanan i Åskott så var Västra station en viktig knutpunkt till och från ”stan”. Här jobbade tant Frida som var en av Sveriges första kvinnliga platsvakter. Hon hade svart arbetsrock och basker.

Hon sålde biljetter och höll ordning, gick omkring och sopade skräp och muttrade. Jag jobbade som 15-åring (1958) ett tag som hembiträde på Röjarvägen och åkte då dagligen till o från stan. En dag satt en snygg brunögd kille i min ålder och väntade på rälsbussen när jag skulle åka hem för dagen. När vi klivit på bussen satte han sig bredvid mig och började prata. Han hade en släkting i Lit som han skulle hälsa på. Vi blev tvärförälskade och började sällskapa, det var min första kille och en förälskelse som startade på Västra staion. Nu blev det även kvällsresor in till Västra station för mig. Vi gick på bio och på travet!! Hans mamma jobbade på Tempo och jag tyckte det var lite jobbigt att gå in där. Kärlekssagan tog slut då killen fick röda hund samtidigt som jag upptäckte att han ljugit om sin ålder för mig. Han var bara 14 år… och det kunde jag inte smälta hur kär jag än var.

Eva Sundin F Larsson

 

Mellan trottoaren och Prästgatan fanns en ledstång som fungerarde på ett speciellt sätt. Där hängde nämligen på den tiden stans allra snyggaste och tuffaste killar. Dom stod med ryggen mot gatan lutade arnbågarna mot stången och lät blicken svepa över alla tjejer som passerade förbi. Och passerade gjorde vi, om och om igen. Jag och min kompis hade ägnat timmar åt att sminka och klä oss. Brigitte Bardot var förebilden så det var rosa plutmun, scarfs knuten under hakan och vida kjolar med skumgummiunderkjol alt ståltrådsvariant under.

Huvudsyftet för kvällen var att gå på bio men då ingick att gå förbi ledstången några gånger och se om någon ”sög” in en med blicken. Proceduren upprepades både före och efter biobesöket. Något napp blev det aldrig för mig och kompisen där.

 

Eva Sundin F Larsson