Etikettarkiv: buss

Plats: Torvalla Tid: tidigt 1960-tal

Det här var i början av 1960-talet. Jag var ca 16 år. Vi var några klasskamrater som hade fått reda på ett det fanns en ”spådam” i Torvalla efter gamla E 75 mot Brunflo. Jag och en kamrat tog bussen från Ås och vidare med nästa buss mot Brunflo. Vi hade beställt tid innan tror jag.
Det var på kvällen och lite halvmörkt och lite kusligt tyckte jag. Man måste som jag minns gå en bit ner mot järnvägen. Jag fick gå in först och vad jag minns lade hon ut kort.
Det gick lite trögt och hon tittade lite undrande på mig. Kändes inte som jag fått det svar jag ville ha. Vad sa hon skulle jag inte få den jag var kär i?
Vet att man lämnade en slant men inte hur stor. Sedan var det kompisens tur. När hon kom ut sa hon:
– Spådamen undrade om du inte visste vad du ville?
Lite konstigt tyckte jag. Det var ju därför jag gått dit för att få svar. Kompisen verkade nöjd med sitt besök i alla fall.
Min klasskompis och jag kom senare att bli släkt på så vis att hon blev gift med en släkting till mig och vi fick även barn som gick i samma klass i skolan. Jag fick också min dröm-man efter några om o men. Var det det  ”spådamen” sagt till mig eller?
Eva Sundin
Märkt , , , , ,

Plats: Östersunds bibliotek Tid: 1965

Jag var en blyg tioåring som för första gången i mitt liv skulle få åka buss själv. Jag var nervös men målmedveten, jag skulle fixa det. Vart jag skulle? Till biblioteket nere på stan. En oas för en tillbakadragen liten tjej som älskade att försvinna in i böckernas värld. Jag klev av på busstorget och gick den korta biten upp till biblioteket. Jag var försiktig när jag gick över Rådhusgatan, det hade mamma sagt att jag måste vara.

Dörren till böckernas värld var tung att öppna. Jag var lite rädd. Tänk om jag skulle göra fel? Inne i den, för mig, gigantiska lokalen möttes jag av bokdoften och en skön tystnad. Jag tog av mig ytterkläderna och hängde dem på en krok. Jag visste var barn- och ungdomsavdelningen var men jag blev lite förlägen där jag stod. Tänk om barn inte fick vara där själva?

”Vill du ha hjälp med något”, frågade en tant som såg snäll ut. ”Ja kanske”, svarade jag och såg ner i golvet. Jag hade mött tant Birgitta, den vänligaste bibliotekarien av alla. Hon visste vad en blyg flicka behövde, nämligen uppmuntran och bekräftelse. Med väskan fylld av böcker, som tant Birgitta hade hjälpt mig att välja, gick jag ut i vinterdagen. Jag tror att ryggen var lite rakare och stegen aningen taktfastare när jag stod nere vid busstorget igen.

Östersunds bibliotek hade öppnat famnen för mig. Den är fortfarande öppen, även om tant Birgitta slutade arbeta där för många år sedan.

Eva Grelsson

Märkt , , , ,