Etikettarkiv: nattminne

Plats: Havremagasinet, Lugnvik Tid: 2008

Foto: M
Havremagasinet. Foto: Malin Palmqvist

Hemsökta hus. Vi var tonåringar på jakt efter äventyr, alltid äventyr. Tillräckligt vuxna för att få vara ute hela nätterna utan att föräldrarna oroade sig, men unga nog för att bära känslan av att allting kan hända en fredagsnatt i Östersund.

Jag och mina vänner hade suttit och druckit folköl i solnedgången, pratat om livet efter gymnasiet och som alltid berättat spökhistorier.

Det är otroligt hur många hus som sades spöka i stan. Gamla hotell Aston var en favorit, men där hade vi varit och kikat in genom fönstren så många nätter att vi kunde varje detalj.

”Havremagasinet”, sa min vän och tog en klunk öl. ”Där spökar det ju ordentligt.”

I det gula huset mot Lugnvik hade foder till militärens hästar förvarats innan motorer tog över. Det var tydligen många människor som hade klämts och krossats i arbetet där, sa min vän. Och de spökade fortfarande.

Vi såg det framför oss. Ett helt tomt, oanvänt hus fullt med spöken. Vi tog med folkölen och började vandra mot Lugnvik. Klockan var efter 02 på natten.

När vi kom fram stötte vi på problem. Det gick inte att se in genom fönstren.

Min vän, vi kan kalla honom Erik, kände på dörren.

Nästa problem. Huset var tydligen inte så oanvänt som vi trott, för nu tjöt ett tjuvlarm över halva Lugnvik. Vi kunde inte prata med varandra, så högt ringde det.

Vi sprang och hörde en polisbil närma sig. Sprang och sprang. Jag såg min ljusa framtid grumlas, nu blev det väl finkan, fotboja, bröd och vatten som mat.

När vi kom fram till centrala Lugnvik saktade vi in och börja- de gå långsamt. En polisbil åkte förbi men stannade oss inte.

Vi andades ut och började gå på cykelvägen mot stan. Då mötte vi en kille i vår ålder.

Han hade blod på tröjan.
”Det blev bråk, jag fick använda en skruvmejsel som vapen.

Polisen letar efter mig, om de frågar så har ni inte sett mig”, sa han.

Vi kom hem tidigt på morgonen. Utan spöken, men mätta på äventyr. Vi hade pekat åt polisen var vi sett killen. Senare lärde vi oss att Havremagasinet är lager för Jamtlis samlingar.

Och vi fick en sak bekräftad den kvällen. Allt kan hända en fredagsnatt i Östersund.

Linnea Swedenmark

Märkt , , , ,

Plats: Östra kyrkogården Tid: 1960-tal

Den berusande känslan i en ljus vårkväll. När jag och mina kompisar var unga hörde Östra kyrkogården till en av våra lekplatser. På den här tiden var långt ifrån hela kyrkogården tagen i anspråk. Stora ytor var endast besådda med gräs och kringgärdade av en kraftig syrenhäck.

Här, i närheten av det stora korset, samlades vi tjejer och killar under varma majkvällar för att spela brännboll till sena timmen. De flesta av oss var klass- eller skolkamrater från Fagervallsskolan och senare Parkskolan. Jag minns fortfarande den berusande känslan att efter en lång mörk vinter få möta ljuset och värmen igen. Att det också snart stundade ett oändligt långt sommarlov gjorde inte saken sämre. Undra på att man aldrig ville gå in och lägga sig dessa vårkvällar.

Nu börjar begravningsplatserna på den nuvarande kyrkogården att ta slut. Den här delen, där vi höll till, är den sista som tas i bruk. I skrivande stund, sommaren 2018, byggs kyrkogården ut för fullt på mark som tillhört Försvarsmakten. Själv passerar jag ofta vår gamla lekplats, nu för att besöka min brors grav.

Margareta Olsson

Märkt , , , , , , ,

Plats: En lägenhet Prästgatan 39 och en sommarstuga i Odensala Tid: 1959

Ingo vs Floyd. Detta som jag skriver om hände sommaren 1959. Jag var 11 år och min kusin Roland var 14. Ingemar Johansson skulle boxas om världsmästerskapet i tungviktsboxning. Den han skulle möta hette Floyd Pattersson och matchen skulle gå i Madison Square Garden i New York.

Eftersom det skulle vara reklaminslag i matchen fick den inte sändas i svensk radio. Därför blev det så att den skulle sändas i Radio Luxemburg och matchen skulle gå sent på natten, svensk tid.

Jag och min kusin ville gärna höra matchreferatet, men vi kunde inte störa Rolands föräldrar med att ha radion på mitt i natten, så vi bestämde att vi skulle cykla in till stan och lyssna på radion i deras lägenhet. Så blev det. Vi var vakna hela natten och eftersom Ingemar vann var det en väldigt speciell händelse. På morgonsidan cyklade vi, rejält trötta, tillbaka till stugan.

Det fanns vid den här tiden en genväg över Odensala camping och den brukade vi ofta ta. Då vi kom in på campingen kände jag att jag behövde gå på toaletten och eftersom det var utedass vid sommarstugan var det bättre här eftersom det var vattentoaletter. Jag satte mig på toaletten och måste ha somnat så gott som omedelbart. Jag vaknade av att jag ramlade framåt emot dörren. Min kusin som väntat utanför hade börjat fundera var jag tagit vägen. Jag förklarade för honom att jag somnat på toaletten. Senare under dagen somnade både min kusin och jag på flera konstiga ställen.

Det här var ett minne från denna boxningsmatch 1959 som gått till historien eftersom Ingemar Johansson vann. År 1997 flyttade jag till USA för att arbeta i Washington DC. Det hände att jag var i New York och gick förbi Madison Square Garden och jag tänkte då på detta som hänt mig 1959.

Kenneth Runevald

Märkt , , , , , , ,

Plats: Törnstens gränd 6 / Köpmangatan Tid: November 1992

November 1992. Natten är sen och mörk. Det ska ännu dröja flera år innan internet slår igenom och ge den slags kärlek jag längtar efter egna rum att prövas i. Nu är det fortfarande viskleken som gäller. Rykten, klotter på stadens toaletter och en het linje där telefonens elektriska trådar slumpvis kopplar samman röster i av ensamhet ekande rum. Snuskgubbar, fnissande lågstadieungar i grupp och vilsna unghomos som jag.

Jag har trotsat det faktum att väckarklockan om bara några timmar ringer till skolgång. Jag har hållit min röst så låg att pappa som sover i rummet intill inget har hört. Nu står jag gömd och helt stilla bakom gardinen i det mörka vardagsrummet och väntar. Han hette Micke, sa han, kvällens tillfälliga samtalspartner, och trots att vi avbröts av ett par tjuvlyssnande tjejer som gång på gång med gälla röster samstämmigt ropade ”bögaaar!” innan de slängde på luren för att snart göra samma sak igen, lyckades jag och denne ”Micke” ändå nå fram till att bestämma en träff.

Jag var en återfallslögnare i vardande, nyss inflyttad till stan. För rädd för att våga mötas i rum bortom telefonviskande rösters ängsliga anonymitet. För närhetstörstande för att helt låta bli.

Så kommer han. Kvällens dejt. Från min trygga plats i fönstret, i huset på Törnstens gränd, ser jag enkelt över parkeringen ut genom den breda grinden mot Köpmangatan. Som överenskommet stannar han under gatlyktan. Han ser sig om. Det är kallt. Ett tunt täcke snö har lagt sig och långsamma moln stiger regelbundet med hans andedräkt. Han ser ut att vara några år äldre än jag, kanske är han hela tjugo. Fastän han oftare vänder sig utåt, fångar jag då och då hans anletsdrag när han vrider sitt huvud i sökandet efter mig. Jag speglar mig i hans blick.

Det är en märklig dans. Och orättvis. Jag badande i den intensiva upplevelse av närhet som situationen faktiskt ger mig, han övergiven ensamt sökande. Mitt moraliskt ytterst tveksamma handlande plågar stötvis mitt samvete, men med mina egna behov kraftfullt bultande mot strupe och pyjamaslinning förlåter jag mig gång på gång.

Vi står så länge, längtande båda. Innan han lämnar platsen.

Joakim Rindå

Märkt , , , , , , ,

Stortorget vid kiosken, Yran, 1990

Stortorget under presidenttalet, Storsjöyran 1990: Jag är 16 år, mina tre kompisar banar väg genom folkmassan före mig då en man blir nerknuffad från taket på dåvarande kiosken. Han väger 90 kg får jag senare veta och han landar rakt på mig. Jag blir liggande tills en ambulans lyckas tränga sig in i folkhavet och plockar med mig till sjukhuset. En bruten fotled och tre stora ärr bär jag med mig som minne av denna sommarkväll.

Märkt