Kategoriarkiv: Brunflo

Plats: Brunflo Tid: 1967

Lösa cigaretter. Brunflo har förändrats mycket sen man tog körkort, jag tog körkort 1967. På den tiden fanns det sex bensinmackar här på rad. Tre affärer var det och ett kafé. Det var en tant som hade kafé uppe på Postvägen och dit gick man och köpte lösa cigaretter och satt och rökte där på skoltid. Det skulle vara nu det.

Arne Jönsson

Märkt , , , , ,

Plats: Från Frösö kyrkas utförsbackar till Brunflos hembygdsgård, Tid: Mars 1970 och 3 juni 1970

Änglavakt. En fredag eftermiddag i mars ska en ung chaufför – min fästman – Sven–Erik göra kväll. Han kör en gammal dumper Volvo 470 Bison från Frösö Golfbana. Dumpern är tungt lastad med jord och backarna är tidvis branta men förbi kyrkan går det betydligt lättare och snabbare där det är plant. Helt plötsligt börjar dumpern gå betydligt fortare än den ska. Skakningarna blir bara värre och värre, han trampar på bromsen men inget händer. Eftersom han tror att motorn kommer att sprängas, lägger han ur växeln, trots att man absolut inte ska köra ett tyngre fordon i friläge.

På golfbanan har han arbetat med en lastbilschaufför som kör en nästan ny lastbil, en Scania-Vabis L36, också fullastad med 5-6 ton jord. Han blir ordentligt förvånad när Sven-Erik hunnit nästan till Valla norra innan han själv kommer ikapp eftersom hans lastbil kör minst dubbelt så snabbt som en dumper. Lastbilschauffören har komradio och anropar oroligt kontoret på Brunflovägen.

Plötsligt slutar dumpern skaka och Sven-Erik önskar att inget kommer i vägen för honom. Vid fyrvägskorsningen i Mjälle kommer lyckligtvis ingen bil och i bergskärningen vid Frösö Sjukhus är det brant uppför. Han hoppas att dumpern ska stanna eller åtminstone sakta in, men farten är fortfarande för hög. Därför kör han med försiktiga rattutslag hela vägen ända ner till bensinstationen bredvid Tages konditori. Där först kan han lägga i en växel igen och köra normalt. Den fortsatta färden går bra i uppförsbackarna till förrådet och dumpern lämnas in på renovering.

Tidigt på sommaren, skulle jag och min fästman flytta ihop. På kvällen tittar vi på ett litet hus på Frösön, där vi kan få hyra nedervåningen. Vi var båda väldigt unga, han hade nyss gjort lumpen, jag är modistelev på Erikssons Mode på Storgatan 36.

Sedan vi tittat och bestämt oss för boendet, blev det prat om att ingen av oss legat på sjukhuset, inte ens när vi föddes.

Vilken start det höll på att bli för oss då. Redan morgonen efter skulle en av oss ligga där alldeles blåslagen och förlamad. Sven-Erik skulle, som varje dag, köra dumpern åt åkeriföretaget från Östersund. Den här dagen kör han jord från nedanför Brunflo hembygdsgård in till samhället. Det är när han kör tillbaka med tomt lass olyckan händer. Han är på väg från E75 fram mot järnvägsövergången. När han ska stanna för rött vid övergången tar inte bromsarna, han ställer sig upp och trampar allt han kan på bromspedalen. Nu händer alltså det som inte får ske. Servostyrningen fungerar inte heller då farten är för låg. Allt blir svart för honom när han krockar med rälsbussen som kommer dånande från Östersundshållet.

Bromscylindern på dumpern går sönder och dumpern fortsätter upp på spåret samtidigt som rälsbussen kommer. Kollisionen blir stor, trots att rälsbussföraren snabbt drog i nödbromsen och fick ner farten till 70 km/tim.

Dumpens främre del klipps av precis framför fötterna på Sven-Erik och flyger femton meter ut på åkern, fordonet viker sig och motorn puttrar på rälsen många meter bort så länge det finns bränsle kvar.

Rälsbussen blev helt manöveroduglig och fick tas ur trafik. Vänstra fronten hade tryckts in och hydraulslangarna slitits av. Sven-Erik har flugit ur dumperhytten genom plåten och hamnat femton meter bort mellan en stor sten och uppresta hässjestörar. Kläderna blev som mattrasor när han for ut genom hytten. Klockan och skorna har han tappat på halva vägen. Någon ringde på ambulans. Trots att det inte fanns någon mobiltelefon gick det undan. På Östersunds-Postens löpsedel står att han hade änglavakt.

På sjukhuset tänker Sven-Erik att han ska lyfta på armen, men det blir bara en tanke. Sjuksyster hjälper honom att ringa hem, hon får både slå numret på nummerskivan och sätta telefonluren i handen på honom och föra upp armen till örat. Han är förlamad efter den långa luftfärden och slaget i backen.

Min svärmor ringer en stund senare till mig på hattaffären och berättar om olyckan. Min arbetskamrat Vera som hör mitt telefonsamtal skiftar färg, hon blir alldeles vit i ansiktet, när hon förstår att samtalet gäller min fästman. Hennes senaste kunder har nyss berättat att de kom från Brunflo och fått gå ur bussen för att titta på olycksplatsen. De berättade även för Vera att han som körde aldrig kunde ha överlevt som dumpern såg ut.

Det tar flera dagar innan Sven-Erik kan gå och han måste ha hjälp att klä sig. Blåmärket blir svart och täcker en stor del av kroppen. Vänstra armen går ur led och krånglar. Men han varken bröt något ben eller behövde sys.

Nu har vi hunnit vara tillsammans i över 50 år, vi har haft och har ett bra liv. Är evigt tacksam för skyddsängelns hjälp den där ödesdigra dagen i åttatiden på morgonen den 3 juni 1970.

Ruth Söderberg

Märkt , , , , , , , ,

Lucka 6 // Plats: Konsum, Brunflo Tid: November 2008

Bomben. Jag körde ut tidningar och vid två, halvtre på natten skulle jag leverera tidningar till Konsum på baksidan. När jag slänger dit tidningarna ser jag en kartong ligga på backen, så jag tar den och slänger upp den på kajen – den ska ju inte ligga där. Sen när jag kommer tillbaks på turen ser jag en massa poliser och avspärrningar vid Konsum. Personalen hade sett att det stod bomb på kartongen och larmat polisen. Jag gav mig tillkänna och sa att jag hade slängt upp den på kajen. Då fick jag fan för det, poliserna sa till mig att man inte fick hålla på och laborera med sånt. Bombgruppen från Stockholm kom upp för att skjuta på kartongen och så var det en gammal telefon i den. Vi tidningsbud var annars populära hos polisen när det hänt något. De ringde ofta, för vi såg ju allt på nätterna.

Arne Jönsson

Märkt , ,

Plats: Vägen mellan Brunflo och Lunne Tid: Hösten 1985

Jag är nyinflyttad i Brunflo. Saknar alla kompisar från förr, ringer dem ideligen. Men jag är inte en del av deras liv längre, inte på samma sätt som förr. Skolan är knepig, svårt att hitta sin plats när man är fjorton år och ny på platsen. Tack och lov finns stallet. Varje dag går jag dit, steg för steg uppför backarna mellan Brunflo och Lunne. Ibland med min syster, ibland ensam. Vår häst står i ett skogsstall inte långt från ridskolan. Jag vet inte när jag går där den där hösten att allt kommer bli bra. Skolan kommer fortsätta vara lite knepig, men i stallet kommer jag hitta kompisarna. Jag vet inte när jag går där och längtar tillbaka till det som jag ser som mitt riktiga hem att jag kommer finna mig till rätta även här. Jag kommer sitta i sadelkammaren, värma fötterna, skratta och rosta bröd mellan lektionerna på ridplanen. Vi kommer åka på tävlingar, rida ut i skogen och tävla på cyklarna i hisnande fart när vi ska ner för backarna på kvällen. Vi kommer hyra filmer på Shell, äta chips med dip och sova över. Det kommer blir bra, men det vet jag inte just då.

Märkt , , , , , , ,