Etikettarkiv: rälsbuss

Plats: Från Frösö kyrkas utförsbackar till Brunflos hembygdsgård, Tid: Mars 1970 och 3 juni 1970

Änglavakt. En fredag eftermiddag i mars ska en ung chaufför – min fästman – Sven–Erik göra kväll. Han kör en gammal dumper Volvo 470 Bison från Frösö Golfbana. Dumpern är tungt lastad med jord och backarna är tidvis branta men förbi kyrkan går det betydligt lättare och snabbare där det är plant. Helt plötsligt börjar dumpern gå betydligt fortare än den ska. Skakningarna blir bara värre och värre, han trampar på bromsen men inget händer. Eftersom han tror att motorn kommer att sprängas, lägger han ur växeln, trots att man absolut inte ska köra ett tyngre fordon i friläge.

På golfbanan har han arbetat med en lastbilschaufför som kör en nästan ny lastbil, en Scania-Vabis L36, också fullastad med 5-6 ton jord. Han blir ordentligt förvånad när Sven-Erik hunnit nästan till Valla norra innan han själv kommer ikapp eftersom hans lastbil kör minst dubbelt så snabbt som en dumper. Lastbilschauffören har komradio och anropar oroligt kontoret på Brunflovägen.

Plötsligt slutar dumpern skaka och Sven-Erik önskar att inget kommer i vägen för honom. Vid fyrvägskorsningen i Mjälle kommer lyckligtvis ingen bil och i bergskärningen vid Frösö Sjukhus är det brant uppför. Han hoppas att dumpern ska stanna eller åtminstone sakta in, men farten är fortfarande för hög. Därför kör han med försiktiga rattutslag hela vägen ända ner till bensinstationen bredvid Tages konditori. Där först kan han lägga i en växel igen och köra normalt. Den fortsatta färden går bra i uppförsbackarna till förrådet och dumpern lämnas in på renovering.

Tidigt på sommaren, skulle jag och min fästman flytta ihop. På kvällen tittar vi på ett litet hus på Frösön, där vi kan få hyra nedervåningen. Vi var båda väldigt unga, han hade nyss gjort lumpen, jag är modistelev på Erikssons Mode på Storgatan 36.

Sedan vi tittat och bestämt oss för boendet, blev det prat om att ingen av oss legat på sjukhuset, inte ens när vi föddes.

Vilken start det höll på att bli för oss då. Redan morgonen efter skulle en av oss ligga där alldeles blåslagen och förlamad. Sven-Erik skulle, som varje dag, köra dumpern åt åkeriföretaget från Östersund. Den här dagen kör han jord från nedanför Brunflo hembygdsgård in till samhället. Det är när han kör tillbaka med tomt lass olyckan händer. Han är på väg från E75 fram mot järnvägsövergången. När han ska stanna för rött vid övergången tar inte bromsarna, han ställer sig upp och trampar allt han kan på bromspedalen. Nu händer alltså det som inte får ske. Servostyrningen fungerar inte heller då farten är för låg. Allt blir svart för honom när han krockar med rälsbussen som kommer dånande från Östersundshållet.

Bromscylindern på dumpern går sönder och dumpern fortsätter upp på spåret samtidigt som rälsbussen kommer. Kollisionen blir stor, trots att rälsbussföraren snabbt drog i nödbromsen och fick ner farten till 70 km/tim.

Dumpens främre del klipps av precis framför fötterna på Sven-Erik och flyger femton meter ut på åkern, fordonet viker sig och motorn puttrar på rälsen många meter bort så länge det finns bränsle kvar.

Rälsbussen blev helt manöveroduglig och fick tas ur trafik. Vänstra fronten hade tryckts in och hydraulslangarna slitits av. Sven-Erik har flugit ur dumperhytten genom plåten och hamnat femton meter bort mellan en stor sten och uppresta hässjestörar. Kläderna blev som mattrasor när han for ut genom hytten. Klockan och skorna har han tappat på halva vägen. Någon ringde på ambulans. Trots att det inte fanns någon mobiltelefon gick det undan. På Östersunds-Postens löpsedel står att han hade änglavakt.

På sjukhuset tänker Sven-Erik att han ska lyfta på armen, men det blir bara en tanke. Sjuksyster hjälper honom att ringa hem, hon får både slå numret på nummerskivan och sätta telefonluren i handen på honom och föra upp armen till örat. Han är förlamad efter den långa luftfärden och slaget i backen.

Min svärmor ringer en stund senare till mig på hattaffären och berättar om olyckan. Min arbetskamrat Vera som hör mitt telefonsamtal skiftar färg, hon blir alldeles vit i ansiktet, när hon förstår att samtalet gäller min fästman. Hennes senaste kunder har nyss berättat att de kom från Brunflo och fått gå ur bussen för att titta på olycksplatsen. De berättade även för Vera att han som körde aldrig kunde ha överlevt som dumpern såg ut.

Det tar flera dagar innan Sven-Erik kan gå och han måste ha hjälp att klä sig. Blåmärket blir svart och täcker en stor del av kroppen. Vänstra armen går ur led och krånglar. Men han varken bröt något ben eller behövde sys.

Nu har vi hunnit vara tillsammans i över 50 år, vi har haft och har ett bra liv. Är evigt tacksam för skyddsängelns hjälp den där ödesdigra dagen i åttatiden på morgonen den 3 juni 1970.

Ruth Söderberg

Märkt , , , , , , , ,

Plats: Lugnvik, järnvägen nedanför Havremagasinet Tid: Augusti 1978

Den svåra tågolyckan. I augusti 1978 var vår familj bortrest på semester. På radionyheterna hörde vi att en allvarlig tågolycka hade inträffat i Lugnvik utanför Östersund, där vi bodde. Det var svårt att föreställa sig att tio människor skulle ha omkommit i lilla Lugnvik där det inte brukade hända någonting alls.

Senare såg vi avspärrningarna och resterna av rälsbussen. Hopknycklad orange plåt vittnade om kraften i kollisionen och vi förstod att människor hade blivit stympade och krossade.

Det berättades om en journalist som fotograferat i samband med olyckan och som hade fått slut på film. En man som bodde i närheten skulle då ha erbjudit honom ett par filmrullar i utbyte mot en av tidningens kameror. Efter några sekunders tvekan sades journalisten ha antagit erbjudandet och lämnat ifrån sig en kamera.

Jag vet inte om den här byteshandeln verkligen ägde rum. Kanske är berättelsen bara en vandringssägen som blommar upp i vissa situationer. Men oavsett sanningshalten har det beteendet, under de omständigheterna, i 40 år gestaltat begreppet opportunism för mig.

Om berättelsen var sann kan man undra om den smarta mannen förstod vad som hade hänt? Var han, trots att människor dött i närheten, enbart inriktad på sin egen nytta, eller handlade han kanske i chock? Hade han någon glädje av den där kameran eller var det alltid med en känsla av äckel som han tog i den?

Anders Nylén

Märkt , , , , , , ,

Plats: Lugnvik, vid värmeverket m fl platser Tid: 1960-talet och framåt

Italiensk bergsby. Jag är född vid Inlandsbanan, så jag minns hur rälsbussarna for förbi. Vi var tvungen att flytta därifrån när kommunen köpte in den tomten och skulle bygga ett fritidsområde. Det fritidsområdet blev aldrig av, det blev industriområde i stället, tyvärr. Det var ett fint ställe att bo på, det var lugnt och skönt. Därifrån flyttade vi ner till Apotekarvägen 28, Granlunds gamla hus. Där bodde vi till de drog E75 rakt genom den stora fina tomten. Jag har flyttat tre gånger, andra gången till Stenhuggargränd och jag minns mycket väl när det byggdes. Jag minns att jag läste i tidningen att det skulle likna en italiensk bergsby. Det tycker jag inte att det gör …

Eva-Britt Borg-Björnström

Märkt , , , , , , , , , , ,