Plats: Sjöängen, Lugnvik Tid: 1970-tal

Pojken med skottkärran. När vi var nyinflyttade, på 1970-talet, kunde vi från vårt köksfönster följa bygget av den sista villan vid Sjöängen. En pojke som var äldre än jag, sköt en skottkärra uppför en ramp. Han hade arbetsskor, snickarbyxor och stora handskar. Svetten blänkte i nacken och på de bara armarna. Gång på gång sköt han kärran uppför rampen.

”Det där är en duktig pojke” sa min mamma.

En kväll var jag tillsammans med några jämnåriga i lekparken på Sjöängen. Jag hade träningsoverall på mig och stod och balanserade på en gungbräda. Pojken från bygget dök upp med ett par kamrater. Jag blev glad när jag såg honom. Det småpratades om ditt och datt, om cyklar och fotboll, och hela tiden stod jag kvar på gungbrädan. Allt kändes bra, men plötsligt drogs mina byxor ner bakifrån. I panik rafsade jag upp byxorna och såg sedan pojken från bygget flina bakom mig. Det skrattades och tjöts omkring mig.

Utan förklaring hade jag blivit underkänd och utesluten. Skamsen gick jag hemåt.

Anders Nylén

Plats: Sjöängen, Lugnvik Tid: tidigt 1980-tal

Majbrasan. Varje år samlade lugnviksborna skräp och trädgårdsavfall till en majbrasa vid Sjöängen. Den brukade bli stor. Även om våra föräldrar inte tyckte om det, klättrade vi barn omkring i bråten. Där fanns allt möjligt, gamla skidor, trasiga leksaker, porslin, tidningar, tv-apparater och mycket annat.

På kvällen den sista april brukade scouterna genomföra en ceremoni där de gick i procession med facklor och tände brasan. För de yngre scouterna var det en stor händelse.

Ett år i början av åttiotalet, på eftermiddagen den sista april, lekte en gosse med smällare och tändstickor på Sjöängen. Vi vet inte om det var avsiktligt, men på något vis lyckades han tända den ihopsamlade skräphögen.

Majbrasan brann i fullt dagsljus, utan vare sig publik eller körsång. Att försöka släcka var det inte tal om. Scouterna, som skulle ha tänt, var förtvivlade och grät. Och deras vänner grät för scouternas skull.

Pojken som orsakat branden gömde sig, men alla visste vem han var. När han ett par dagar senare gick till skolan hade han en klump i magen. Man kan tycka vad man vill om det som hände, men han gav oss i alla fall ett minne för livet.

Anders Nylén

Plats: Sjöängen, Lugnvik Tid: 1970-talet

Björken. Sjöängen är en ängsliknande park som ligger i Lugnvik, mellan järnvägen och Storsjön. På tre sidor kantas ängen av villor medan den fjärde sidan vätter mot vattnet. På ängen finns en lekplats och en timmerstuga som används av scouterna.

På 1970-talet stod en ensam gammal björk på Sjöängen. Under björken, tätt intill stammen, växte en självsådd vinbärsbuske. Bären var sura men inte värre än att man kunde stoppa dem i sig om man inte hade något annat för sig.

En höst när västanvinden tog i som hårdast föll björken. Den ruttna stammen sprack och de grova grenarna slogs i bitar. Lokalpressen fotograferade våra småsyskon vid det fallna trädet och skrev om den fara barnen varit utsatta för, men sanningen var att ingen varit i närheten när björken slog i backen.

Parkförvaltningen tog rätt på det trasiga trädet. Kvar blev en låg stubbe och en buske med sura bär.

Anders Nylén