Etikettarkiv: Thomée

Plats: Prästgatan 46 Tid: 1943

Springpojkens lott. Krigsåret 1943 började jag som springpojke i Konsums speceributik på Prästgatan 46 i Östersund. Allt var stort, nytt och spännande för en 14-årig pojke, som vuxit upp på vischan. Iklädd blå overall och med trehjulig packcykel med låda framtill, skulle det transporteras specerier till affärens kunder. Det var lätt att ta sig fram i staden, såväl Prästgatan som Storgatan hade trafik i bägge riktningarna. Men trafiken var gles på grund av bensinransoneringen. Endast ett fåtal osande gengasbilar trafikerade gatorna.

Nästan allting var ransonerat. Kunderna hade en liten portföljliknande väska full med ransoneringskort. De klippta kupongerna skulle sedan klistras upp på kartor och redovisas när affären inköpte nya varor. Oftast var det springpojkens lott, att på lediga stunder utföra det trista klisterjobbet.

Folket på landsbygden var en god hjälp till att lindra bristen på förnödenheter. Ofta fick jag åka till hamnen och hämta potatissäckar, lingonlådor, vitkål och morötter, ägg, tunnbrödskartonger och mycket annat, som kom från olika håll runt Storsjön. Det var en livlig fraktverksamhet i hamnen med båtar som Thomée, Östersund, Sandviken med flera. Ja, även pråmar med tegel från Vålbacken lade till vid kajen.

Min lön var från början 10 kronor och 14 öre i veckan. De 14 örena var något som kallades för index. Så nog blev man glad om man fick en 10-öring i dricks. Hade man 20 öre på fickan så kunde man smita in på Café Fram och få en vetesnäcka och ett litet glas mjölk. Snäckan kostade 8 öre och mjölken 12 öre. Café Fram låg på Prästgatan 45 och hade även en trädgårdsservering sommartid, där man kunde ta smulor från snäckan och mata gråsparvar, som gärna åt ur handen.

Så var det på den tiden.

Stickan Johnson

Märkt , , , , , , , , ,

Plats: Hamnen-Thomée-Verkön Tid: juli 2015

Det var en vacker dag i slutet på juli 2015. Hade varit till skattemyndigheten på Storgatan i ett ärende och eftersom det avlöpte lyckosamt beslöt jag att belöna mig med ett besök i Badhusparken och där inta ett gott fika. På väg mot Badhusparken hör jag plötsligt en tjutande ångvissla från hamnen. Ja just ja. Läste ju i tidningen på morgonen att Thomée skulle göra några turer ut på sjön, en av dem var visst en Storsjötur på någon timme.
Det var nog den turen som båten signalerade för tänkte jag, skyndade på stegen och hann precis ner till hamnen när kaptenen var i färd med att dra in spången.
– Finns det plats för mig? ropade jag.

– Ja visst, sa kaptenen och hjälpte mig in på båten.

Jag löste min biljett och satte mig i fören en stund. Det här var ju helt perfekt, en tur ut på sjön och lite fika.

När vi passerat under Vallsundsbron beslöt jag att gå in i båten och se om jag hittade någon bekant. Men var det inte ovanligt lite folk för en Storsjötur och inget känt ansikte såg jag heller? Det brukade ju vara nästan fullsatt. Frågade efter var jag kunde köpa kaffe och visades ner under däck.

Där nere satt fyra ynglingar med stora ölglas framför sig. Jag beställde mitt fika och samtidigt frågar en av killarna.

– När var det båten gick tillbaka egentligen?

– Ja vid halvåttatiden, svarade kvinnan bakom disken.

– VA! Men är det inte Storsjöturen? frågade jag.

– Nej den här går till Verkön, så du får nog tillbringa dagen där. Drog mig till minnes att det stått om en Verkötur också i tidningen men i brådskan glömde jag fråga vilken tur det var när jag hoppade på båten.

Tog mitt fika och gick upp och begrundade min situation. Hade ju inga tider att passa och ingen som skulle sakna mig, men vad i hela friden gör jag hela dagen på Verkön.
Fick veta att det var ett evenemang där med tävlingar på vatten med vanliga snöskotrar och en massa annat. Försökte se positivt på situationen och njöt av den vackra färden på Storsjön trots allt.

När vi närmade oss Verkön visade det sig att där var många som åkt dit i egna båtar av alla de slag, hamnen var fullsatt och många hade ankrat utanför. När vi steg iland kunde jag konstatera att jag hade tur som tagit med mina gångstavar. Efter att ha intagit en lunchmacka så beslöt jag att se mig omkring. Då började ett envist oljud nere vid hamnen. Snöskotertävlingen hade startat. Omöjligt att gå åt det hållet. Jag har en hörselskada som inte klarar av starka ljud. På slänten ner satt massor av folk med på sina filtar och åt medhavd picknick.

Frågade i serveringen om det fanns nån stig uppåt. Jo det fanns om man gick genom kohagen så kom man till utsiktstornet. Sagt och gjort. Det blev en tur dit men vågade mig inte upp i tornet enär jag var ensam där. Beslöt att leta lite blommor att fotografera. Det fanns det, så det blev en botanisk promenad ner tillbaka.

Väl nere vid slottet så uppstod ett annat oljud. Två helikoptrar hade uppstigningar där folk för en billig penning , tror jag, fick en liten tur. Efter ett tag annonserades ut att det även skulle bli godisregn från en helikopter, för barnen. Vilka var det som sprang fortast för att få tag i godiset? Dom såg märkligt långbenta ut tyckte jag.

Timmarna segade sig fram. Jag fotade allt jag såg både inne och ute för att hålla mig sysselsatt. Det grillades och såldes både hamburgare och korv, jag såg en o annan ”kändis” som var där för att vara prisutdelare, men ingen personligt bekant. Såg plötsligt kaptenen som satt och åt vid ett bord. Gick och frågade om avgången igen. Jo den kanske kunde avgå redan vid sjutiden, trodde han.

Det var en liten skara passagerare som åkte med båten tillbaka. De fyra killarna hade visst gått upp i rök. Man kunde ju åka motorbåtstaxi till Tivarsgården på Norderön och därifrån ta bil fick jag veta, men jag hade ju ingen som kunnat hämta mig där.
Jag gick hemifrån vid elva på förmiddagen och kom hem strax efter tio på kvällen. Aningen trött men med en erfarenhet rikare. Hoppa inte på en båt utan att fråga vart den går!

Eva Sundin

Märkt , , , , ,

Plats: Hamnen, Storsjön Tid: 1947

Tre kubikmeter ved. Varje gång, vid åsynen av vackra Thomée, väcks minnesbilder från barnaåren till liv. Särskilt då hon stävar ut eller tutar. Det kommer sej av att då, fram till 1948, bodde vi alldeles intill bryggan i Gärdsta och såg då Thomée varje  dag runda Norderöns södra udde och gå mot oss.Det var reguljära turen till Hallen och Gärdsta brygga angjordes varje tur utom då det stormade för hårt.

Då gick hon mitt på sjön och ibland kunde vi se resande, som inte mådde så bra, hängande över relingen.

Jag brukar (inte utan stolthet) framhålla, att Thomée gav mej mitt första avlönade arbete. Det var så att det bunkrades ved varje dag båten la till och det var mitt sommarjobb (måste varit 1947), att se till att det stod tre vedkärror (3 kubikmeter) lastade med enmetersved (mest ribb) på bryggan. Vi bodde ju också nära sågen så det var inte så lång transportväg. Att, då det var dags för avlöning, högtidligt gå upp till styrhytten, till den gamle, skäggprydde, uniformerade kaptenen och ta emot lönekuvertet – det var stort.

Nu är min stora förhoppning, att Thomée fortsätter stäva fram på Storsjöns vågor och även låter ångvisslan ljuda så länge jag ser och hör och länge därefter. Hon är ju ändå en del av Östersund och Storsjön.

 

Sune Gustafsson

Märkt , , ,

Plats: Östersunds hamn Tid: 1 april, slutet av 50-talet, möjligen början av 60-talet

Storsjöns halva flotta (Ångaren Thomeé) gick till botten vid kajen. Jag och min kamrat blev vittnen till hur Thomeé sprängde sina förtöjningar och gick
till botten. Det var tidigt på morgonen och vi var de enda på plats.
En av ägarna (han med kopplingar till Gröna Lund och ägare till dåtida Runeborg) larmades via telefon. Han trodde inte på oss. Vid nytt försök lovade han till slut att komma till platsen. Synen var kanske inte vad han väntade sig, med stövlar i nypan, och båten med ca en meter vatten över däck. Länstidningen visade också ett totalt ointresse men tyckte väl att vi inte ”behövde ta i så”.

Vi fattade ingenting förrän det gick upp för oss att det var den 1/4.

Märkt , , , , ,