Plats: Från Frösö kyrkas utförsbackar till Brunflos hembygdsgård, Tid: Mars 1970 och 3 juni 1970

Änglavakt. En fredag eftermiddag i mars ska en ung chaufför – min fästman – Sven–Erik göra kväll. Han kör en gammal dumper Volvo 470 Bison från Frösö Golfbana. Dumpern är tungt lastad med jord och backarna är tidvis branta men förbi kyrkan går det betydligt lättare och snabbare där det är plant. Helt plötsligt börjar dumpern gå betydligt fortare än den ska. Skakningarna blir bara värre och värre, han trampar på bromsen men inget händer. Eftersom han tror att motorn kommer att sprängas, lägger han ur växeln, trots att man absolut inte ska köra ett tyngre fordon i friläge.

På golfbanan har han arbetat med en lastbilschaufför som kör en nästan ny lastbil, en Scania-Vabis L36, också fullastad med 5-6 ton jord. Han blir ordentligt förvånad när Sven-Erik hunnit nästan till Valla norra innan han själv kommer ikapp eftersom hans lastbil kör minst dubbelt så snabbt som en dumper. Lastbilschauffören har komradio och anropar oroligt kontoret på Brunflovägen.

Plötsligt slutar dumpern skaka och Sven-Erik önskar att inget kommer i vägen för honom. Vid fyrvägskorsningen i Mjälle kommer lyckligtvis ingen bil och i bergskärningen vid Frösö Sjukhus är det brant uppför. Han hoppas att dumpern ska stanna eller åtminstone sakta in, men farten är fortfarande för hög. Därför kör han med försiktiga rattutslag hela vägen ända ner till bensinstationen bredvid Tages konditori. Där först kan han lägga i en växel igen och köra normalt. Den fortsatta färden går bra i uppförsbackarna till förrådet och dumpern lämnas in på renovering.

Tidigt på sommaren, skulle jag och min fästman flytta ihop. På kvällen tittar vi på ett litet hus på Frösön, där vi kan få hyra nedervåningen. Vi var båda väldigt unga, han hade nyss gjort lumpen, jag är modistelev på Erikssons Mode på Storgatan 36.

Sedan vi tittat och bestämt oss för boendet, blev det prat om att ingen av oss legat på sjukhuset, inte ens när vi föddes.

Vilken start det höll på att bli för oss då. Redan morgonen efter skulle en av oss ligga där alldeles blåslagen och förlamad. Sven-Erik skulle, som varje dag, köra dumpern åt åkeriföretaget från Östersund. Den här dagen kör han jord från nedanför Brunflo hembygdsgård in till samhället. Det är när han kör tillbaka med tomt lass olyckan händer. Han är på väg från E75 fram mot järnvägsövergången. När han ska stanna för rött vid övergången tar inte bromsarna, han ställer sig upp och trampar allt han kan på bromspedalen. Nu händer alltså det som inte får ske. Servostyrningen fungerar inte heller då farten är för låg. Allt blir svart för honom när han krockar med rälsbussen som kommer dånande från Östersundshållet.

Bromscylindern på dumpern går sönder och dumpern fortsätter upp på spåret samtidigt som rälsbussen kommer. Kollisionen blir stor, trots att rälsbussföraren snabbt drog i nödbromsen och fick ner farten till 70 km/tim.

Dumpens främre del klipps av precis framför fötterna på Sven-Erik och flyger femton meter ut på åkern, fordonet viker sig och motorn puttrar på rälsen många meter bort så länge det finns bränsle kvar.

Rälsbussen blev helt manöveroduglig och fick tas ur trafik. Vänstra fronten hade tryckts in och hydraulslangarna slitits av. Sven-Erik har flugit ur dumperhytten genom plåten och hamnat femton meter bort mellan en stor sten och uppresta hässjestörar. Kläderna blev som mattrasor när han for ut genom hytten. Klockan och skorna har han tappat på halva vägen. Någon ringde på ambulans. Trots att det inte fanns någon mobiltelefon gick det undan. På Östersunds-Postens löpsedel står att han hade änglavakt.

På sjukhuset tänker Sven-Erik att han ska lyfta på armen, men det blir bara en tanke. Sjuksyster hjälper honom att ringa hem, hon får både slå numret på nummerskivan och sätta telefonluren i handen på honom och föra upp armen till örat. Han är förlamad efter den långa luftfärden och slaget i backen.

Min svärmor ringer en stund senare till mig på hattaffären och berättar om olyckan. Min arbetskamrat Vera som hör mitt telefonsamtal skiftar färg, hon blir alldeles vit i ansiktet, när hon förstår att samtalet gäller min fästman. Hennes senaste kunder har nyss berättat att de kom från Brunflo och fått gå ur bussen för att titta på olycksplatsen. De berättade även för Vera att han som körde aldrig kunde ha överlevt som dumpern såg ut.

Det tar flera dagar innan Sven-Erik kan gå och han måste ha hjälp att klä sig. Blåmärket blir svart och täcker en stor del av kroppen. Vänstra armen går ur led och krånglar. Men han varken bröt något ben eller behövde sys.

Nu har vi hunnit vara tillsammans i över 50 år, vi har haft och har ett bra liv. Är evigt tacksam för skyddsängelns hjälp den där ödesdigra dagen i åttatiden på morgonen den 3 juni 1970.

Ruth Söderberg

Plats: Torpet i Kungsgårdsviken Tid: 1950

Tanten i skafferiet. Jag var i sexårsåldern när vi bodde
i lilltorpet mellan Kungsgårdsviken och hamnen där sjöflyghangaren är. Farsan hade flyttat till F4 från F15 i Söderhamn och innan han och morsan fick tag på en lägenhet bodde vi där. Jag brukade sitta på bryggan och titta på, när Vampire J-28 dök ner mot Bynäset och sköt. Det var spännande.

Det spökade i torpet, men det berättar man ju inte för en sexåring. I efterhand har jag fått höra, att farsan ofta var upp på övervåningen för det gick nån däruppe. Men det var ingen annan som bodde där, det var ju bara vi tre. Farsan var en väldigt lugn och sansad person, men han hittade ingen förklaring.

En dag när morsan står i sovrummet och bäddar, kommer jag ingående. Jag hade varit i det stora skafferiet för att ta en skorpa och då stod en tant därinne. Jag kunde inte begripa, vad gör hon här? Mamma blev skraj, men när hon kom till skafferiet var det ingen där.

Det var också en beväring som skulle skjutsa en flottiljpolis ner mot sjön och körde Bynäsvägen uppifrån flyget. Rätt som det är så girar han rätt ner i diket. Flottiljpolisen undrade vad han pysslade med och beväringen svarade: ”Men jag kunde ju inte köra på damen som gick rakt över vägen.”

Nisse Stenbäck

Lucka 11 // Plats: Södra Strandvägen Tid: Slutet av 1950-talet och 1960-talet

Busungar. Jag, Anders, Tommy, Stefan J och Stefan S hittade barnmatspulver i soporna vid mjölkbutiken på Frösövägen, mitt emot Tages. Stefan S visste vad det kunde användas till. Vi gick hem till Tommy och Stefan som bodde på Strandvägen 5, våningen ovanför Anders. Där öppnade vi ett fönster och tömde ut pulvret efter husfasaden. En av oss, vet inte vem, stod nedanför på backen och tände på pulvret. Det brann fint efter husfasaden.

Vi åkte pulka och kälke efter Ruuthsvägen över Frösövägen, gångvägen till stan och ut på isen. En fick stå vakt och varna för bilar. En annan gång hämtade vi torkad asfalt, gjorde upp eld och smälte asfalten i kärl för att bygga vägar till våra Dinky Toys-bilar på Södra Strandvägen.

Vi köpte John Silver utan filter på kiosken vid Frösöbron och satte oss och rökte i några vägtrummor som var upplagda på Strandvägen.

En dag låg vi i slänten och sköt med slangbella märlor på bilar som körde på Frösövägen. En bil stannade och vi blev jagade ända in i lägenheten på Strandvägen. Mårten sprang in till sig och blev fasttagen, men vi sprang upp en våning och klarade oss.

Vi satte fast Mummlas dörrklocka med folie också, så den ringde hela tiden. Vi gjorde grottor i snötippen på Strandvägen där vi eldade julklappspapper. En gång kastade vi smällare på varandra och jag lyckades kasta en på Mårten som hamnade i hans jackficka, där han hade flera smällare. Per och Bengt stod på balkongen och kastade smällare på oss som var nere på Strandvägen och vi kastade tillbaka. En häxpipa råkade fara in genom balkongdörren till lägenheten.

Christin vek ner sina stövlar och skrev Stefan S på dem. Hennes pappa fick syn på detta och frågade varför hon hade Stefans stövlar. 

Tommy Jönsson

Plats: Frösön och ÖSK-området Tid: Vårvintern och våren 1962

Jag var ung och sorglös och tyckte om att dansa, men efter julen 1961 hade jag en period när jag vägrade gå ut och roa mig. Onsdagen den 7 mars 1962 blev jag övertalad att följa med till Tengens i Ås. Det var som vanligt mycket folk där och just den kvällen lade jag märke till en mycket speciell person som jag dansade förbi. Vi dansade båda med någon annan och råkade av någon anledning fastna med blicken i varandras ögon. Han hade vackra mörkblå ögon som påminde om min pappas. Nästa dans kom han och bjöd upp mig. Han hade militärkläder på sig och var förkyld men inte snuvig. Det visade sig att han var inne på repmånad och snart skulle mucka. Han bjöd på fika under pausen och en av hans kamrater kom och satte sig vid samma bord och gjorde allt för att få mig generad. Vi gick in igen till danslokalen så fort vi hade fikat klart.

Vi började träffas rätt mycket under veckorna framöver. Vad jag minns så gick vi på bio någon gång i veckan eller någon söndagskväll och ibland var vi på dans i Hotell Z:s danslokal i centrala stan. Jag bodde ungefär fem minuter bort från det stället och han var generös och bjöd när vi var på bio eller på danserna där. Och jag tyckte att det fick han väl göra då, om han nu ville slösa sina pengar på mig. Det fanns fem biografer centralt.

På den tiden jobbade jag till ett på lördagar. Klockan fyra på lördagar åkte jag för det mesta buss hem till mina föräldrar och var tillbaka på söndag kväll. Det hände att jag var kvar i stan när det inte var någon dans hemmavid som drog. Soliga vårvinterhelger när jag inte åkt hem tyckte vi om att fika på Café Slalom på Frösön och sitta i solstolarna därute. När snön var borta och det var mer vår än vanligt i luften var vi där en gång när blåsipporna var utslagna. De växte i massor i sluttningen ner från kaféet och bredvid vägen. När vi gick hem kunde jag inte låta bli att plocka en stor bukett, trots vetskapen om att de falnar rätt fort inomhus. Som alla vet är inte blåsippor fridlysta här. Fåglarna kvittrade, det var vindstilla och det måste ha varit strax före lövsprickningen. För mig var det en speciell atmosfär i luften, som det kan vara på våren när allting börjar om på nytt, en vetskap om alltings pånyttfödelse och att hela livet med alla möjligheter väntar framöver. Det var en sådan kväll när det kändes som att jag skulle ha velat stanna tiden. Vi gick i lagom sakta mak in till centrum, upp till min bostad och satte blommorna i vatten och gick ut igen. En så vacker kväll kunde vi inte vara inne! Kvällen tillhörde oss och naturen.

Så vi gick upp mot ÖSK, området runt ÖSK-stugan – en lokal där jag för övrigt har varit på fest ett antal gånger senare i livet innan all utbyggnad. Där växte också mycket blåsippor, men nu plockade jag inga. Så småningom följde han mig hem och fortsatte själv hem till sig. Förmodligen somnade jag gott den kvällen, det blev en rätt lång promenad, men vi hade ingen anledning att ha bråttom trots att vi skulle jobba nästa morgon.

Så småningom blev det vi, men det är en annan historia.

Agnes Sundström

Plats: Gångbron, Frösön, Odensala Tid: Hösten 2004

På väg mot Frösön som vänner, du och jag som hängt ihop i vått och torrt. Inte visste jag att det var den sista gången jag skulle få se dig eller prata med dig, gladeligen följde jag med dig hem till din dörr så du skulle vara säker.

Det tunga regnet öste ner så fort jag börjat min hemgång mot lägenheten i Odenskog. Kanske var det ett konstigt sätt att säga åt mig att vända tillbaka, tankarna flög i huvudet som det alltid gör under en promenad genom staden. Vilka är ”vi”? Ska vi räknas som goda vänner eller har hon andra avsikter? Jag var helt själv i höstmörkret när jag gick strandpromenaden hem, en kvalité som är få förunnat i en stad.

Såhär när man ser bakåt i tiden så kanske man skulle varit ärlig, ställt frågan rakt ut. Ung och dum som man var förstod jag aldrig värdet av en sådan vän.

Vi gled isär och den kärlek som skulle varit uteblev, kontakten bröts och två själar vandrade vidare. Hittade nya bekantskaper, partners och syften med livet.

Plats: Råskillnadsvägen, Lugnvik Tid: 1964

På den tiden, runt 1964, var det rätt vanligt att vi ungdomar hyrde möblerade rum. Mitt boende var ett rum på övervåningen i en villa på Råskillnadsvägen i Lugnvik.

Jag hade fått ett vikariat på Frösö Sjukhus, som ”pottbiträde”, outbildad men med uppgift att utföra ”enklare arbete”. Busstrafiken var inte igång en tidig söndag, så det blev att promenera mellan Lugnvik och Frösön, för att kunna ta mig till arbetet i tid.

”Gamla landsvägen” blev mitt promenadstråk och trafiken var inte speciellt intensiv en tidig söndagsmorgon. Hörde att det kom en bil bakifrån och satte upp tummen, för att kanske få en lift en bit in mot stan … Bilen stannade och jag hann se på registreringsskylten att ekipaget kom från Sundsvall, för numret började med ett Y. I folkmun kallades Y-registrerade bilister för ”klyktattare” vilket inte var så vackert, men en viss hatkärlek fanns väl mellan dem och Z-jämtarna.

Nåväl. Jag blev glad för att få skjuts, men blev lite fundersam när jag tog en närmare titt på chauffören av ”jänkaren”. Orakad, okammad och lite ”flurig” i största allmänhet. Han ville veta vart jag var på väg och när jag talade om att jag skulle till jobbet på Frösö Sjukhus, bad han mig beskriva vägen dit, så skulle han skjutsa mig ända fram till målet.

Det kändes ju helt OK, men hjärtat tog ett extra skutt, när det plötsligt prasslade till i baksätet och ytterligare en ”viddernas man” satte sig upp. Jag vet inte om jag såg förskräckt ut, för dom förklarade att dom varit i Norge en vecka för att fiska. Det var anledningen till deras lite ”vildvuxna” utseende.

Det blev ett trevligt möte och dom skjutsade mig ända in på området vid sjukhuset och släppte av mig vid Klockhuset. Tacksamma tankar följde dessa pojkar under flera dagar framöver …

Iréne Frestadius

Lyssna på en intervju med Iréne Frestadius om minnet:

http://t.sr.se/1l9TWfl

Frösön, stranden vid Rödöbron

2006 gjorde jag och min sambo en utflykt till stranden vid Rödöbron. Vi hade köpt ett graviditetstest i stan och stannade bilen i skogen man går genom för att komma till stranden. Jag ville gärna ta ett glas vin på kvällen till middagen men sambon hade påpekat att du kan ju vara gravid så kolla innan. Jag satt och kissade där vi parkerat bilen i skogsgläntan och stickan visade att jag var gravid. Nu är vår son sex år och vi har fått en dotter också. Det här stället är vårt speciella ställe eftersom det var i den skogsgläntan som vårt äventyr som föräldrar började. Vi går fortfarande förbi där nu ofta allihopa på utflykt på vägen till stranden. Det är ett av våra favoritställen. Vi grillar, promenerar, plockar blåbär och badar där. När barnen blir lite äldre ska vi berätta om platsen där stickan visade att sonen låg i magen.