Kategoriarkiv: Blomängen

Plats: Tegelbruksvägen Tid: Tidigt 1960-tal

26 tums TV. I början av 1960-talet så blev det vanligare med att man skaffade TV. Jag tror att vi var en av de sista i kvarteret som skaffade TV. Så jag fick gå till kompisarna för att titta. En granne hade en TV med låsbara dörrar och där fick vi alltid be om lov för att få titta.

När vi skulle skaffa TV hemma så lånade pappa hem två stycken, en 20 tum och en 26 tums TV. Gissa vad vi valde? Den större kostade då 1600 kronor vilket motsvarar 16 000 kr idag. Så idag kan jag förstå att det inte var ett lätt val för pappa.

Björn Nilsson

Märkt , ,

Plats: Kvarteret Stormhatten/Blomän- gen Tid: Slutet av 1950-talet

Vinster som blev nitlotter. När jag var sex år gick jag på en filmklubb i en källarlokal på Krondikesvägen. Där visades då och då barnfilmer, och jag minns dem som trevliga tillställningar. En gång bjöds det också på underhållning av ett syskonpar. En flicka i min ålder sjöng ”What you’ve done to me” och hennes storebror ackompanjerade på gitarr. Jag blev nog lite imponerad, både av att hon vågade uppträda och dessutom sjöng på engelska. Det skulle senare visa sig att vi blev klasskamrater och nära väninnor som håller ihop än i dag. På dessa träffar var det också lotterier, och en gång vann jag! Vilken härlig känsla, det här hade jag aldrig varit med om. När jag ivrigt öppnade det inslagna paketet förbyttes dock glädjen till snopenhet. Hade fått en slags serietidning med bilder som i mina ögon såg väldiga suddiga och underliga ut. Med ett par enkla pappersglasögon där ena plastglaset var rött, det andra grönt, skulle dock bilderna framträda ordentligt, och då skulle de upplevas som tredimensionella. De som hade slagit in vinsterna hade dock raskt gjort två vinster av det hela, en fick tidningen, någon annan glasögonen. Att de då samtidigt gjorde de bägge vinsterna värdelösa var inget de tog någon notis om. Jag minns att jag blev otroligt besviken, en känsla som satt i länge.

Nämnde det här minnet på en middag nyligen och fick
då höra två andra berättelser, en från 1950-talet och en från 1960-talet, om vinster som också mest orsakat besvikelse. I det ena fallet var det ett par grabbar som av nyfikenhet följt en kamrat till Frälsningsarméns barn- och ungdomsverksamhet på Rådhusgatan. En tårta skulle lottas ut, och den som berättade vann. Så roligt det skulle bli att komma hem och kunna bjuda sina föräldrar på tårta! Men se, det gick inte an. Tårtan skulle förtäras på plats. Alla som var där skulle dela på tårtan, och som berättaren minns det försåg sig ledaren med en rejäl bit. Vad var då fördelen med att vinna kan man undra?

I den andra berättelsen var också en tårta inblandad. Här fick vi höra om veckotidningen som brukade publicera födelsedagsbilder på barn. En gång var det middagsgästens porträtt som blivit utvalt, och som belöning skulle hon få en tårta. Tårtan skickades med posten, och det tog några dagar innan den var framme i Lugnvik, där hon bodde. Det visade sig att den inte hade klarat transporten så bra. Hela bakverket var i smulor och hamnade direkt i soporna.

Margareta Olsson

Märkt , , , , , ,

Plats: Slingervägen Tid: Tidigt 1960-tal

Ett brutet nyckelben. Jag var mera vild än tam och jag skulle prova allt utan att alltid förstå konsekvenserna. Vi var nere på baksidan av ett hus på Slingervägen. Där stod en stege och vi var några barn som klev upp några steg och vände oss och hoppade. Jag föreslog att vi skulle tävla om vem som kunde klara att hoppa från den högsta höjden. Vi höjde insatsen med en pinne på stegen i taget. Till slut så var vi uppe på två meter och jag hoppade. Jag ramlade snett och smärtan skar in i ena axeln. Jag skrek allt jag orkade. 

Dom andra barnen försvann och det fanns plötsligt inte en enda människa i närheten. Jag förstod att jag hade brutit nyckelbenet eftersom jag redan hade varit med om detta två gånger tidigare. Jag lyckades ta mig upp genom att ta stöd mot staketet. Det var inte så långt hem fågelvägen men det var några staket i vägen och jag förstod att jag inte skulle klara att klättra över dessa i mitt tillstånd, så jag fick försöka att genom att stödja mig på staketen ta mig hem den långa vägen. Smärtan var enorm. Jag grinade och hoppades att någon vuxen skulle se eller höra mig. Men inte. Det var kanske 200 meter hem och det tog nog minst en halvtimma att avverka sträckan. 

Jag tog mig in och började att gråta ännu värre när jag träffade mamma. När hon konstaterade att det var nyckelbenet så sa hon att vi inte hade tid att åka på lasarettet förrän imorgon. Hon tog fram bandagen som vi fick förra gången det hände. Hon hade sett hur man lindade bandagen och när hon var klar så kändes det bra igen eftersom detta stagade upp det hela. Dagen efter så sitter vi i väntrummet på lasarettet och väntar på att få komma in till läkaren. När vi blir uppropade så tar mamma av bandaget och stoppar ned det i väskan. Läkaren var väldigt paff när han undersöker mig eftersom nyckelbenet ligger rätt, mamma säger ingenting. Efter röntgenundersökning konstaterar man att det är nyckelbenet och jag blir lindad igen. 

Björn Nilsson 

Märkt , , , , ,