Kategoriarkiv: Odensala

Plats: Storsjöskolan Tid: 1980-talet m.m.

Det är en stor nostalgi att prata med andra uppväxta i idylliska Odensala på 1970-/80-talet. Vi minns dagisbjörken, mörkerskidåkning i spåren mot Spikbodarna, grusbacken, den stora klätterställningen vid Lillsjöskolan, kallkällan på väg till Markussonvallen, slöjdandet av sin egen kniv, fritidsgården, den lilla stigen genom skogen till Lillsjöns badplats osv. Inget väcker dock så mycket samhörighet och engagemang som att börja prata om biologiläraren som vi hade på Storsjöskolan. Via honom lärde vi elever oss saker till nytta för livet, exempelvis styrkan av överinlärning, minnestekniker att använda på mataffären och tallriksmodellen. Allra störst intryck gjorde att vi fick träna in fågelläten. Vi fick lyssna på skiva och repetera gång på gång. En lista delades ut där ljuden översattes i oförglömliga liknelser. Jag har aldrig lagt undan min lista utan den har haft sin plats i fågelboken i bokhyllan ända sedan högstadiet. Än idag är det omöjligt att inte reagera när jag hör ”1-2-3-4-5-6-sjuu” eller ”gå-då” i skogen. Utbrister jag ”titti-fy, titti-fy” börjar alla uppväxta i samma område le stort och igenkännande.

Ellinor Hemå

Märkt , , , , , ,

Plats: Fårhagen, västra Odensala Tid: 2015

Den dolda staden Margareta Olsson kolonilott

”Trots mina upplysningar fortsatte mannen att gräva upp resten av potatislandet.” Foto: Margareta Olsson

I snart trettio år har jag haft en odlingslott i Fårhagen, vackert belägen i en sluttning ner mot Storsjön i västra Odensala. Här finns mer än 170 lotter. Vi är många som trivs i denna oas, odlar för nytta och nöje, njuter av den fina utsikten och mår gott. En del har sin lott bara några år, men många stannar kvar.

En av dem som hade hållit på länge med odling var en man som hade en lott som gränsade till min. Han var en duktig odlare som drev upp en del plant själv. Mest stolt var han nog över sin broccoli som brukade bli enastående bra. Vi träffades inte så ofta, för vi var där på olika tider. Jag visste inte ens hans namn. Han var dock otroligt generös, uppmanade alla närstående grannar att skörda vinbär och krusbär när han tagit det lilla han ansåg sig behöva.

En sen vår när jag kom till lotten för att påbörja vårbruket noterade jag genast att något var fel med min grannes lott. Han brukade alltid starta långt före mig, nu låg landet precis som det hade blivit lämnat hösten innan. Strax fick jag också förklaringen av några som visste mer än mig. Mannen hade hastigt gått bort tidigare under våren.
Det kom nya brukare. Jag såg dem aldrig, men noterade däremot spåren av deras idoga arbete. Hörde av andra att det var två unga män som tagit stafettpinnen vidare.

En solig höstdag när jag var på lotten för att plocka röda vinbär kom plötsligt ett medelålders par till grannlotten. Med sig hade de redskap och hinkar. Raskt började mannen att gräva upp potatis medan kvinnan skördade grönsaker och plockade bär. Jag tyckte det verkade lite underligt, jag hade ju hört att det var två grabbar som höll till här. Men det kunde ju vara någons föräldrar. Vad visste jag? Ändå signalerade min magkänsla att något inte stämde. Jag blängde på dem då och då, och förmodligen kände kvinnan min outtalade fråga för hon började förklara sig.

Jo, hon bodde granne med mannen som hade dött. Han hade lovat att de skulle få skörda på hans lott. Men problemet var ju att han avlidit innan han hunnit sätta något. Nu kom de till ett välskött, rensat land i september. Hur kan det vara möjligt att de inte blev tveksamma då, kan man vara så aningslösa?

Jag förklarade att här var nya odlare, som slitit hårt hela sommaren. Trots mina upplysningar fortsatte mannen att gräva upp resten av potatislandet. Jag kokade av indignation, och förklarade hur de via kommunen skulle kunna få tag på de nya odlarna för att lämna skörden till dem.

Flera veckor senare träffade jag så äntligen de två grabbarna och förklarade vad som hänt. De hade givetvis inte blivit kontaktade. Kan bara föreställa mig deras miner och känslor när de kom ner till lotten och såg förödelsen. Som tur var gav de inte upp. De fortsätter att odla och får numera också skörda själva.

Margareta Olsson

Märkt , , ,

Plats: Falkvägen 14 och Tanne ridskola Tid: 1 mars 1986

Jag vaknar upp på Falkvägen 14 i rummet mot skogen. Knäpper på den vita Telefunken för att se ”Gomorron Sverige”, en av få chanser till tecknat. Möts av en stillbild, minns det som en rödtonad soluppgång.

En textremsa berättar om skotten mot Palme, men jag är tio år och fattar inte, tänker att det måste hänt utomlands. Jag väcker mamma och pappa. De tror mig inte först, men det är Sveriges statsminister som är skjuten. Olof Palme som varit statsminister så länge jag minns.

Kvällen den 28 februari 2016 faller jag genom tiden till den 1 mars 1986. Jag är på ridskolan igen, samma nu som då. En guldgul ponny med mörk man får mig alltid tänka på Amie, som fanns då. Jag var här för 30 år sedan också, för lördagens ridlektion.

Det är en så konstig dag. Sveriges statsminister är skjuten.

På eftermiddagen kommer hon, vår hund. En liten vit valp i snöyran.

Senare samma vår lär jag mig ett nytt ord: Becquerel.

Malin Palmqvist

Märkt , , , , ,

Så lämnar du ditt minne till Den dolda staden – ny bok i höst

tippen_odensala

Stigen upp till Tippen ovanför Falkvägen i Odensala. Foto: Malin Palmqvist

Efter en oerhört rolig insamlingsturné där vi också samlat in en del minnen i ljudform till podden som kommer i höst har det nu börjat komma in en del minnen i mejlbox och postlåda. Men vi behöver många fler så skicka gärna in dina minnen från Östersund med fokus på omnejden gärna så fort som möjligt men senast 15 september.

Här kan du hämta hem vår flyer och dela den vidare

Genom vårt samarbete med Länstidningen i Östersund har vi nu också börjat publicera några av minnena där. Håll utkik i papperstidningen eller på webben.

Här kan du läsa om oss i Länstidningen och här i Östersunds-Posten.

Efter vårt möte i Odensala tog jag en tur till Falkvägen där jag (Malin) är uppvuxen och kollade stigarna i skogen där jag lekt mycket. Många av husen är ombyggda och ommålade men jag tänkte på något sätt att skogen skulle vara mer oföränderlig. Det var den inte, men stigarna och bäckarna fanns kvar. Bilden ovan visar stigen upp mot Tippen där vi åkte pulka. Jag skrev om det i en krönika i Länstidningen (kan läsas av  prenumeranter på många lokaltidningar):

Jag vill inte gå för nära husen, de är inte mina längre. Men skogen är det

Du lämnar ditt minne här . Det går också bra att mejla till dendoldastaden@gmail.com där du också kan bifoga en bild eller ett ljudklipp kopplat till ditt minne. Eller så postar du till Förlag 404, Övre Önet 404, 835 97 Offerdal.

Vi ser fram emot att få ta del av dina minnen!

Allt gott,

Malin & Sara

 

 

 

 

 

Märkt , , , , , , , , , , ,

Plats: Gångbron, Frösön, Odensala Tid: Hösten 2004

På väg mot Frösön som vänner, du och jag som hängt ihop i vått och torrt. Inte visste jag att det var den sista gången jag skulle få se dig eller prata med dig, gladeligen följde jag med dig hem till din dörr så du skulle vara säker.

Det tunga regnet öste ner så fort jag börjat min hemgång mot lägenheten i Odenskog. Kanske var det ett konstigt sätt att säga åt mig att vända tillbaka, tankarna flög i huvudet som det alltid gör under en promenad genom staden. Vilka är ”vi”? Ska vi räknas som goda vänner eller har hon andra avsikter? Jag var helt själv i höstmörkret när jag gick strandpromenaden hem, en kvalité som är få förunnat i en stad.

Såhär när man ser bakåt i tiden så kanske man skulle varit ärlig, ställt frågan rakt ut. Ung och dum som man var förstod jag aldrig värdet av en sådan vän.

Vi gled isär och den kärlek som skulle varit uteblev, kontakten bröts och två själar vandrade vidare. Hittade nya bekantskaper, partners och syften med livet.

Märkt , , , , , , ,

Plats: Utanför Odenhallen Tid: 1979

Dottern Camilla, 4 år, hade lärt sig bokstäverna genom barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter. Vid ett tillfälle då vi besökte vår hembutik Odenhallen tittade hon på namnskylten och bokstaverade följande:

”O D E N H A L L E N … det blir affär det”

En episod av ett barns läsutveckling kopplat till att känna till sin närmiljö.

Monica Rönngren

Märkt , ,

Plats: Skogen vid Fjällripevägen/ Dalripevägen, Östra Odensala Tid: Någon gång på 1980-talet, cirka 1985

Jag bodde på Fjällripevägen och min kompis på Dalripevägen. I tioårsåldern hade några killar i klassen en koja i skogen vid bäcken vid slutet av Fjällripevägen och Dalripevägen. Vi brukade också leka i skogen och en dag kom vi på att vi skulle skoja lite med killarna. Vi skrev en lapp med avsändaren ”Svarta Handen” som vi la i kojan. Vi trodde att de skulle förstå vilka som lagt den där, men senare hörde vi dem diskutera i skolan och det var svårt att hålla sig för skratt när de inte kunde lista ut vem Svarta Handen var. Jag tror att de aldrig fick reda på det heller.

Märkt , , , , , ,

Plats: Lillsjöskolan, Biblioteksgatan, Buss 2 Tid: I början av 1980-talet

Min fröken på lågstadiet var fantastisk. Redan några veckor före skolstart fick jag höra av pappa att hon verkade riktigt bra och det omdömet litade jag på. Det var så spännande att börja skolan att jag gick rakt in i en lyktstolpe min allra första skoldag eftersom jag uppspelt pratade och pratade när jag gick dit.

Eftersom fröken var en central person i mitt liv var det verkligt angeläget för mig att ordna en present till henne när hon skulle fylla år. Fröken var väldigt gammal tyckte jag. På de vuxnas reaktioner förstod jag att det var riktigt stort att fylla hela trettio år!

Efter lite tjatande och förmaningar fick jag faktiskt åka buss till stan utan vuxet sällskap för första gången för att inhandla den viktiga presenten. Jag och en klasskamrat tog tvåans buss in till stan. 2:50 tror jag att bussbiljetten kostade. Vi klev av ovanför Domus och gick raskt och bestämt till presentaffären ”Rosengömman” på Biblioteksgatan. Där, på disken, fanns en liten monter med de allra finaste små glasdjur. Jag och min klasskompis köpte en varsin för att ge till fröken. Fyllda av förtroendet att åka själva gick vi direkt tillbaks till bussen igen för att hinna hem på samma biljett. Uppdraget var slutfört och vår lärare kunde få sin present.

Ibland ser jag min lågstadielärarinna på stan även i dag. Det underliga är att jag tror att hon har haft samma ålder hela tiden jag har känt till henne. Hon är kanske rentav yngre nu än när jag var liten!

Ellinor Hemå

Märkt , , , , , , ,

Plats: I skogen ovanför Falkvägen i Östra Odensala Tid: Någon gång på 80-talet

Jag och min bästis lekte i skogen precis där hon då bodde. Vi var ungefär 10 år. Vi gjorde det rätt ofta – byggde kojor, letade grodyngel i dypölar, gjorde maträtter av mossa och kottar mm.

Just den här dagen kände vi oss extra tuffa och vågade oss upp i grannpojkens vansinnigt häftiga koja! Han var tuff, äldre än oss och ganska läskig. Det skulle vi inte gjort!

Han upptäckte oss och kom utspringandes. Jag hoppade ner från kojan men min kompis vågade inte hoppa. Killen kom närmare, han skrek och svor. Vi var livrädda! Om jag inte minns helt fel så sprang jag hem och hämtade kompisens mamma. Puhh!!! Vi gick aldrig nära den kojan igen…

Linda Hagström

Märkt , , , , ,