Etikettarkiv: Inlandsbanan

Plats: Lugnvik, vid värmeverket m fl platser Tid: 1960-talet och framåt

Italiensk bergsby. Jag är född vid Inlandsbanan, så jag minns hur rälsbussarna for förbi. Vi var tvungen att flytta därifrån när kommunen köpte in den tomten och skulle bygga ett fritidsområde. Det fritidsområdet blev aldrig av, det blev industriområde i stället, tyvärr. Det var ett fint ställe att bo på, det var lugnt och skönt. Därifrån flyttade vi ner till Apotekarvägen 28, Granlunds gamla hus. Där bodde vi till de drog E75 rakt genom den stora fina tomten. Jag har flyttat tre gånger, andra gången till Stenhuggargränd och jag minns mycket väl när det byggdes. Jag minns att jag läste i tidningen att det skulle likna en italiensk bergsby. Det tycker jag inte att det gör …

Eva-Britt Borg-Björnström

Märkt , , , , , , , , , , ,

Plats: Skolvägen 13 Tid: 1915

Rum för resande. Min farmor satsade här i Lit när Inlandsbanan kom. Hon var en ensamstående kvinna som byggde en kåk och hade rum för resande. Hon var 26 år då. Det var till stort förtret för släkten i Offerdal eftersom hon tog med sig sitt modersarv från gården. Hon gifte sig sedan med en rallare. Rallare var förresten portförbjudna från dansbanorna här för att de inte skulle stjäla ortens döttrar. Då brände rallarna upp dansbanan vid Edlunds.

Leif Persson

Märkt , , , , , , , ,

Lucka 14 // Plats: Östersund-Norderåsen Inlandsbanan. Tid: Mitten av 1960-talet

Den vänlige passageraren. Sittande på en träbänk i väntan på norrgående rälsbuss tog jag fram en bok ur väskan. Agatha Christie var favoriten och Mordet på Orientexpressen låg i mitt knä, uppslagen på den sida där tåget fastnat i en snöstorm. ”Snön? – Ja, har monsieur inte märkt att tåget stannat? Vi står i höga drivor.” Jag hann läsa ett par sidor innan rälsbussen kom och bromsade in vid Västra Station. Första vagnen var nästan full men ett par platser fanns lediga. Jag satte mig och fortsatte läsa.

Det var en ovanlig syn och jag vågade inte titta på den gamle mannen. Men jag smygkikade på hans fötter. Det var inte vanligt att se en äldre man barfota i sandaler. Särskilt inte på en rälsbuss som trafikerade norra delen av Inlandsbanan i mitten av 1960-talet. Ännu mer ovanlig var klädseln. En lång, vit rock och en vit huvudduk med en svart snodd kring pannan. Mannen samtalade lågmält med sin följeslagare, en pojke i 12-årsåldern. Pojken hade en enkel grå rock och en mönstrad väst. Ett par tygskor skymtade under rocken. Klädseln var i tunnaste laget. Tänk om de skulle ända till Gällivare!

Att jag minns episoden så väl berodde på att det var första gången jag såg en arab i verkligheten. Mannen verkade intresserad av trakten längs Inlandsbanan. Ett par gånger när rälsbussen stannade så reste han sig och tittade på omgivning- en genom fönstret. Pojken satt kvar på sin plats. Var de vanliga turister? Jag var nyfiken på var de kom ifrån. Mina språkkunskaper var bristfälliga så det var uteslutet att våga fråga. Boken blev liggande och när jag lyfte blicken log den vitklädde mannen mot mig. Ett vänligt, ganska tandlöst leende. Han liknade min farfar, mustaschprydd och med samma stora näsa och glesa tandrad. Rälsbussen saktade in vid Norderåsens station, jag reste mig och skyndade på stegen. Stående på perrongen såg jag att han granskade stationshuset noggrant.

Det var en vecka kvar av mina tre semesterveckor. Jag var ensam hemma och radioteatern sände en pjäs som jag absolut inte ville missa. ”Fallet Valentine, en kriminalserie i åtta delar av Francis Durbridge.” Bara inledningen och musiken gav mig rysningar efter ryggraden. Innan jag somnade snurrade tankarna kring vad jag skulle göra de sista dagarna på semestern och var den farfarsliknande araben med barnbarn kunde befinna sig. Det hördes stamp av träskor på trappan, dörren smällde igen och jag hörde mor dra ner rullgardinen nere i kammaren.

Över femtio år senare skulle det vara intressant att läsa om romanen Mordet på Orientexpressen. Den har kommit ut i en ny översättning samtidigt med en ny fräsch filmatisering. Jag bläddrar i den gamla svenska utgåvan som står i bokhyllan och tänker på pojken som reste på Inlandsbanan tillsammans med sin farfar, eller om det var morfar. Var finns han nu – i Syrien? Om han lever. De två första meningarna i boken blir en påminnelse om hur allt kan ändras, och att krig är vansinne.

”En vintermorgon klockan fem i Syrien. Det tåg som i järnvägstabellerna högtidligt kallades Taurus-expressen, stod inne på stationen i Aleppo.”

Maj Persson

Märkt , , , ,