Plats: A 4 i Östersund Tid: Vintertid, troligen början av 1983, eller kanske slutet av 1982

För stor uniform. Vi var tre killar från Ås som gick åttonde klass på Nyhedens skola i Krokom. Det var dags för praktik
på någon arbetsplats och vi hamnade på A 4 i Östersund. Det var kallt och vi skulle följa med soldater i fält, så ordentlig utrustning krävdes. Under en vända på serviceförrådet blev vi ordentligt klädda och min far som skjutsade oss någon dag pratar fortfarande om hur lustiga vi såg ut, iklädda uniformer för vuxna män. På kvällen när vi skulle sova på logementet blev frestelsen för stor, vi klättrade över järnstaketet mot Biblioteksgatan för att hitta på något på stan. Svårast blev det för den minsta av oss. Han blev hängande på staketet i den alldeles för stora uniformsrocken.

Torbjörn Aronsson

Nu Campus, då A4. Foto: Torbjörn Aronsson
Märkt , , , , , , , ,

Plats: Prästgatan 46 Tid: 1943

Springpojkens lott. Krigsåret 1943 började jag som springpojke i Konsums speceributik på Prästgatan 46 i Östersund. Allt var stort, nytt och spännande för en 14-årig pojke, som vuxit upp på vischan. Iklädd blå overall och med trehjulig packcykel med låda framtill, skulle det transporteras specerier till affärens kunder. Det var lätt att ta sig fram i staden, såväl Prästgatan som Storgatan hade trafik i bägge riktningarna. Men trafiken var gles på grund av bensinransoneringen. Endast ett fåtal osande gengasbilar trafikerade gatorna.

Nästan allting var ransonerat. Kunderna hade en liten portföljliknande väska full med ransoneringskort. De klippta kupongerna skulle sedan klistras upp på kartor och redovisas när affären inköpte nya varor. Oftast var det springpojkens lott, att på lediga stunder utföra det trista klisterjobbet.

Folket på landsbygden var en god hjälp till att lindra bristen på förnödenheter. Ofta fick jag åka till hamnen och hämta potatissäckar, lingonlådor, vitkål och morötter, ägg, tunnbrödskartonger och mycket annat, som kom från olika håll runt Storsjön. Det var en livlig fraktverksamhet i hamnen med båtar som Thomée, Östersund, Sandviken med flera. Ja, även pråmar med tegel från Vålbacken lade till vid kajen.

Min lön var från början 10 kronor och 14 öre i veckan. De 14 örena var något som kallades för index. Så nog blev man glad om man fick en 10-öring i dricks. Hade man 20 öre på fickan så kunde man smita in på Café Fram och få en vetesnäcka och ett litet glas mjölk. Snäckan kostade 8 öre och mjölken 12 öre. Café Fram låg på Prästgatan 45 och hade även en trädgårdsservering sommartid, där man kunde ta smulor från snäckan och mata gråsparvar, som gärna åt ur handen.

Så var det på den tiden.

Stickan Johnson

Märkt , , , , , , , , ,

Plats: Från Frösö kyrkas utförsbackar till Brunflos hembygdsgård, Tid: Mars 1970 och 3 juni 1970

Änglavakt. En fredag eftermiddag i mars ska en ung chaufför – min fästman – Sven–Erik göra kväll. Han kör en gammal dumper Volvo 470 Bison från Frösö Golfbana. Dumpern är tungt lastad med jord och backarna är tidvis branta men förbi kyrkan går det betydligt lättare och snabbare där det är plant. Helt plötsligt börjar dumpern gå betydligt fortare än den ska. Skakningarna blir bara värre och värre, han trampar på bromsen men inget händer. Eftersom han tror att motorn kommer att sprängas, lägger han ur växeln, trots att man absolut inte ska köra ett tyngre fordon i friläge.

På golfbanan har han arbetat med en lastbilschaufför som kör en nästan ny lastbil, en Scania-Vabis L36, också fullastad med 5-6 ton jord. Han blir ordentligt förvånad när Sven-Erik hunnit nästan till Valla norra innan han själv kommer ikapp eftersom hans lastbil kör minst dubbelt så snabbt som en dumper. Lastbilschauffören har komradio och anropar oroligt kontoret på Brunflovägen.

Plötsligt slutar dumpern skaka och Sven-Erik önskar att inget kommer i vägen för honom. Vid fyrvägskorsningen i Mjälle kommer lyckligtvis ingen bil och i bergskärningen vid Frösö Sjukhus är det brant uppför. Han hoppas att dumpern ska stanna eller åtminstone sakta in, men farten är fortfarande för hög. Därför kör han med försiktiga rattutslag hela vägen ända ner till bensinstationen bredvid Tages konditori. Där först kan han lägga i en växel igen och köra normalt. Den fortsatta färden går bra i uppförsbackarna till förrådet och dumpern lämnas in på renovering.

Tidigt på sommaren, skulle jag och min fästman flytta ihop. På kvällen tittar vi på ett litet hus på Frösön, där vi kan få hyra nedervåningen. Vi var båda väldigt unga, han hade nyss gjort lumpen, jag är modistelev på Erikssons Mode på Storgatan 36.

Sedan vi tittat och bestämt oss för boendet, blev det prat om att ingen av oss legat på sjukhuset, inte ens när vi föddes.

Vilken start det höll på att bli för oss då. Redan morgonen efter skulle en av oss ligga där alldeles blåslagen och förlamad. Sven-Erik skulle, som varje dag, köra dumpern åt åkeriföretaget från Östersund. Den här dagen kör han jord från nedanför Brunflo hembygdsgård in till samhället. Det är när han kör tillbaka med tomt lass olyckan händer. Han är på väg från E75 fram mot järnvägsövergången. När han ska stanna för rött vid övergången tar inte bromsarna, han ställer sig upp och trampar allt han kan på bromspedalen. Nu händer alltså det som inte får ske. Servostyrningen fungerar inte heller då farten är för låg. Allt blir svart för honom när han krockar med rälsbussen som kommer dånande från Östersundshållet.

Bromscylindern på dumpern går sönder och dumpern fortsätter upp på spåret samtidigt som rälsbussen kommer. Kollisionen blir stor, trots att rälsbussföraren snabbt drog i nödbromsen och fick ner farten till 70 km/tim.

Dumpens främre del klipps av precis framför fötterna på Sven-Erik och flyger femton meter ut på åkern, fordonet viker sig och motorn puttrar på rälsen många meter bort så länge det finns bränsle kvar.

Rälsbussen blev helt manöveroduglig och fick tas ur trafik. Vänstra fronten hade tryckts in och hydraulslangarna slitits av. Sven-Erik har flugit ur dumperhytten genom plåten och hamnat femton meter bort mellan en stor sten och uppresta hässjestörar. Kläderna blev som mattrasor när han for ut genom hytten. Klockan och skorna har han tappat på halva vägen. Någon ringde på ambulans. Trots att det inte fanns någon mobiltelefon gick det undan. På Östersunds-Postens löpsedel står att han hade änglavakt.

På sjukhuset tänker Sven-Erik att han ska lyfta på armen, men det blir bara en tanke. Sjuksyster hjälper honom att ringa hem, hon får både slå numret på nummerskivan och sätta telefonluren i handen på honom och föra upp armen till örat. Han är förlamad efter den långa luftfärden och slaget i backen.

Min svärmor ringer en stund senare till mig på hattaffären och berättar om olyckan. Min arbetskamrat Vera som hör mitt telefonsamtal skiftar färg, hon blir alldeles vit i ansiktet, när hon förstår att samtalet gäller min fästman. Hennes senaste kunder har nyss berättat att de kom från Brunflo och fått gå ur bussen för att titta på olycksplatsen. De berättade även för Vera att han som körde aldrig kunde ha överlevt som dumpern såg ut.

Det tar flera dagar innan Sven-Erik kan gå och han måste ha hjälp att klä sig. Blåmärket blir svart och täcker en stor del av kroppen. Vänstra armen går ur led och krånglar. Men han varken bröt något ben eller behövde sys.

Nu har vi hunnit vara tillsammans i över 50 år, vi har haft och har ett bra liv. Är evigt tacksam för skyddsängelns hjälp den där ödesdigra dagen i åttatiden på morgonen den 3 juni 1970.

Ruth Söderberg

Märkt , , , , , , , ,

Plats: Lockne Tid: 1980-tal

Vittran. Mormor och morfar skulle till stugan i västra Jämtland. Med i bilen fanns morfars mamma, då närmare 90 år. Hon ville att de skulle svänga in och köra genom Lockne på vägen upp. Där hade hon bott som ung med man och fyra barn. Det var en brytningstid i hennes liv, som slutade med att hon lämnade byn med barnen och for tillbaka mot kusten efter att det uppdagats att hennes man gjort en kvinna med barn.

Det var slutet på deras äktenskap och under lång tid hade barnen ingen kontakt med sin pappa. Min morfar var i fyraårsåldern då. Nu ville hon se Lockne igen när de passerade. De svängde in och hon fick se huset och byn.

Efter veckan i stugan reste de hemåt igen och svängde på nytt in i Lockne. Då var huset där de bott nerbrunnet.

– Det var nog vittra, sa gammelfarmor.

Sara Swedenmark

Märkt , ,

Plats: Tegelbruksvägen Tid: 1958

92 kvadrat. 1958 flyttade vi från en lägenhet på Skolgatan till en liten villa på övre delen av Tegelbruksvägen. När vi flyttade dit så fanns det redan tegelhus med källare på ojämna nummer.

Det hus vi flyttade in i var det första huset av åtta i Östersund som byggdes utan källare. Det var på 92 kvadratmeter och fasaden var byggd av tegel och eternitplattor.

En av de första dagarna när vi bodde där ringde det på dörren och en pojke undrade om jag kunde komma ut och leka. Han bodde på andra sidan gatan. Det bodde en hel del barn redan då där och allt eftersom det byggdes nya hus så blev det flera barn.

Björn Nilsson

Märkt , , , , , , ,

Plats: Frösö Isgrotta Tid: Hösten 1977

Isgrottan. Frösö isgrotta ligger en bit upp i Gustavbergsbacken. En grotta som har mängder av lokala myter kring sig. Hösten 1977 besökte jag den (för första och enda gången). Var ute med ett gäng som skulle utforska grottan. Var riktigt tveksam till att följa med ner i grottan. Början är en väldigt trång passage. Övertalades att klättra ner. Tog mig igenom den mycket trånga passagen. Men fick en väldig känsla av att sitta fast. Tog väl en halvtimme innan kroppen anpassat sig. Grottan sträckte sig en bit in i berget. Den stora salen var imponerande.

Klättrade ut med lite hjälp. Efteråt började jag få svårt med trånga utrymmen. Tror att jag blev skrämd av att nästan sitta fast i ingången.

Har då och då besökt grottans omgivningar. Men aldrig vågat mig in i grottan igen. Däremot kan jag besöka gamla skyddsrum och andra saker i berg. Så länge det inte är trånga utrymmen.

Thomas Höglund

Märkt , , ,

Plats: AMU-Center, Frösön Tid: 1987 – 1988

PC. Gick en datorutbildning på AMU-Centret på Frösön. Utbildningen var en vidareutbildning – så att man skulle kunna arbeta med en dator. Mitten av 80-talet var en hemdator inte var mans egendom. Det mest dataliknande jag hade sett på ett kontor var en IBM-skrivmaskin med skrivminne. Med den kunde man skriva förhandsvalda stycken och liknande. Vår undervisning bestod av en stordator och olika terminaler. Man satt och jobbade med dessa terminaler mot stordatorn. Vad jag inte visste var att utbildningen redan var föråldrad.

Vår huvudlärare kommer en dag in med en broschyr som handlar om IBM:s nya PC. Det han säger kommer jag aldrig att glömma. ”Stordatorer är framtiden för företag och kommuner. Även om IBM har kommit med en PC – som är mest en förvuxen skrivmaskin. PC är för dyr och ingen kommer att köpa den”. Samtidigt hade vi några smådatorer – där lärarnas syn var – det är en leksak och förvuxen skrivmaskin. När vi hade tid över satt vi och skrev med smådatorerna.

Ett halvår senare blev jag tillfrågad av den lokala idrottsföreningen att lägga in deras medlemsregister i en begagnad PC. Bland dom första i min hemby. Det ledde till en anställning under tio år. Under dessa tio år var det en extrem utveckling på PC. Från register, att göra broschyrer och afficher etc … PC:n blev ett multi-verktyg och då hade inte Internet kommit på allvar. Men att läraren hade dömt ut PC:n, det glömde jag aldrig!!

Thomas Höglund

Plats: Körfältet Tid: Tidigt 1960-tal

Eternit och gamla piskor. Körfältet var precis som namnet antyder ett övningsfält för militären. På södra och östra delen så var det förråd. De var byggda i korrugerad eternit så det var enkelt att ta sig in. Det var bara att sparka sönder ett hörn på baksidan. Sedan kunde vi krypa in. Det fanns bland annat jeepar där som vi kunde sitta i och leka. Så fort det kom någon och öppnade portarna så gällde det att snabbt krypa ut bakvägen. Lite senare öppnade de överskottsförsäljning i övre delen av förråden. Det var en guldgruva för unga pojkar. Det fanns allt, som verktyg, piskor, maskiner, gamla radioapparater.

Med piskorna kunde man leka Zorro, som var då en populär serie på TV. Jag köpte en gammal radio men det visade sig att man var tvungen att köpa flera olika sorters batterier för att få den att fungera, bland annat ett 90-voltsbatteri för anoden. Så det var bara att glömma. Jag skruvade isär allting istället och den fina sinkade lådan kunde man använda till annat.

Ibland övade militären på Körfältet och eftersom det inte var avstängt för allmänheten följde vi övningarna bland terrängfordon och motorcyklar. Till Valborg så var det alltid en stor brasa där som alla i området hade dragit ihop. 1968 så började man bygga bostäder där och då försvann allt det roliga.

Björn Nilsson

Märkt , , , ,

Plats: Torpet i Kungsgårdsviken Tid: 1950

Tanten i skafferiet. Jag var i sexårsåldern när vi bodde
i lilltorpet mellan Kungsgårdsviken och hamnen där sjöflyghangaren är. Farsan hade flyttat till F4 från F15 i Söderhamn och innan han och morsan fick tag på en lägenhet bodde vi där. Jag brukade sitta på bryggan och titta på, när Vampire J-28 dök ner mot Bynäset och sköt. Det var spännande.

Det spökade i torpet, men det berättar man ju inte för en sexåring. I efterhand har jag fått höra, att farsan ofta var upp på övervåningen för det gick nån däruppe. Men det var ingen annan som bodde där, det var ju bara vi tre. Farsan var en väldigt lugn och sansad person, men han hittade ingen förklaring.

En dag när morsan står i sovrummet och bäddar, kommer jag ingående. Jag hade varit i det stora skafferiet för att ta en skorpa och då stod en tant därinne. Jag kunde inte begripa, vad gör hon här? Mamma blev skraj, men när hon kom till skafferiet var det ingen där.

Det var också en beväring som skulle skjutsa en flottiljpolis ner mot sjön och körde Bynäsvägen uppifrån flyget. Rätt som det är så girar han rätt ner i diket. Flottiljpolisen undrade vad han pysslade med och beväringen svarade: ”Men jag kunde ju inte köra på damen som gick rakt över vägen.”

Nisse Stenbäck

Märkt , , , ,

Plats: Grusväg mot Odenskog Tid: Tidigt 1960-tal

Diligensvagnen. Ovanför Lilla skogen gick det en grusväg till Odenskog. Folk från travet använde den ofta för att träna hästarna. En morgon låg det en diligensvagn i diket där. En täckt vagn som man ofta såg på vilda västernfilmerna på TV.

Vi fick med gemensamma krafter upp den på vägen igen. Vi rullade iväg den och försökte gömma den. Det var perfekt att leka cowboys och indianer i den. Tyvärr dök man upp från travet och tog igen den. Vi hävdade att det var vår eftersom vi hade hittat den. Men det hjälpte inte. Senare hittade vi en öppen vagn som man också kunde se på filmerna från Amerika. Några äldre killar fick ihop ett gäng ungar som fick stå vid skaklarna och dra den medan dom skulle åka. Vi fick slita rejält för att dra den upp över Körfältet. När vi närmade oss ett av förråden sa killen som gick bredvid mig att vi skulle göra myteri och springa iväg runt förrådet. Vi gjorde så, men jag snubblade på en stock och stukade foten. Jag tog mig ingenstans. En av de äldre killarna lät mig åka med i vagnen. Men det varade inte så länge eftersom de som drog ekipaget ledsnade på uppgiften.

I slutet av grusvägen så fanns det en gård som hade en liten kiosk på gården. Om man skulle handla så fick man ringa på en klocka. Marabous stora chokladkaka kostade 98 öre.

Björn Nilsson

Märkt , , , , , , ,