Etikettarkiv: olycka

Lucka 9 // Plats: Körfältet Tid: 1972

Lyftkranen som välte.

Nisse: Vi bodde på Konstapelgränd, gården ovanför där det här bygget pågick. Kvällen innan fick jag höra att jag kanske skulle köra en annan lyftkran än min vanliga, för han som brukade köra den skulle vara ledig. Den jag brukade köra gick efter den stora centrumbyggnaden på Körfältet, den här stod på ett litet annorlunda spår. Jag berättade det för Åsa på kvällen innan, att jag skulle köra den andra kranen. Men det blev inte så. Det var den kranen som tippade. Åsa var hemma och hörde när det hände.

Åsa: Jag var hemma och pratade i telefon när jag hörde världens brak. Sonen var ute på cykel så jag rusade ut för att titta till honom. En dam står på gården och skriker att det var kranen – hjärtat for upp i halsgropen. Jag sprang som en idiot, jag trodde att det var Nisses kran som tippat. Men då fick jag se Nisse komma från andra kranen, vi möttes där den här killen satt fastklämd. Ambulansfolket kom, men det gick ju inte att rädda killen, han dog. Min pappa var botomte (alltiallo) på bygget och såg kranen komma så han springer därifrån, men kommer på att kranen kommer ju efter! Han snavade i en kabel och låg bara och väntade på att han skulle bli ihjälslagen. Men kranen träffade nån brädbit som slog honom på benet, det var allt, men psyket kraschade.

Vi hade väldigt svårt att somna den kvällen.

Åsa och Nisse Stenbäck

Märkt , , , ,

Plats: Gamla Teatern Tid: 1972

Den otäcka toaletten. En gång i veckan åkte jag till Gamla Teatern för att gå på Harriet Melins balettskola. Jag minns de bruna slitna dörrarna, jag minns kapprummet där vi bytte om. Jag minns den unkna luften och hur vi kom in i det stora rummet där vi övade med stång och spegel. Jag var rädd, jag ville nog inte vara där.

Vi fick hålla i oss i en stång när vi skulle göra de olika positionerna, första, andra, tredje … Ja, sedan var det stopp. Den fjärde fick vi inte göra än. Vi var bara fem-sex år. Harriet satte på musik och vi fick dansa runt i en ring, hoppa, studsa och springa.

Det var en gammal otäck toalett på teatern. Jag var inte alls förtjust över att gå på den utan bestämde mig för att just den dagen skulle jag hålla mig. Harriet ville att vi skulle springa, och jag sprang och sprang. Helt plötsligt och av någon märklig anledning kunde inte min urinblåsa hålla all vätska längre utan sakta sipprade den ut på det bruna golvet. Jag kände hur varmt det blev och hur alla tittade.Harriet sa att jag skulle gå ut och byta om till kalasbyxor medan hon städade upp efter mig.

Blyg och skamsen över det inträffade insåg jag när jag gick ut från den gamla bruna dörren för att byta om att jag aldrig skulle återse innanmätet av Gamla Teatern. Detta hände för fyrtiotvå år sedan och Gamla Teatern har renoverats i omgångar, men jag har aldrig någonsin kommit tillbaka.

Åsa Blomqvist

Märkt , , , , ,

Plats: Trappgränd, Tid: 1948-49

Trappgränd fick sitt namn av oss barn som åkte kälke från Brunflovägen nerför i nämnda trappgränd över Rådhusgatan och förbi Gärdin & Persson till Strandvägen. Vi chansade när vi passerade Rådhusgatan men en av oss blev överkörd av 3 st bilar och avled. Därefter stängdes Trappgränd av för trafik och blev en gångväg med trafikljus över Rådhusgatan. Detta hände 1948-49. Jag flyttade till Lottgatan 1946.

Märkt

Plats: I Storsjöns kalla vatten, Tid: 24 sept. 1955, precis nedanför NFI-huset på Frösön

Den 24 september 1955 var den dagen då mitt snart 4 åriga liv höll på att sluta i en drunkningsolycka.

Jag och min storebror 6 år, hade gått ner till Storsjön fast vi inte fick.

Vi höll till precis nedanför Ruuthsvägen på Frösön.

Där fanns på den tiden en stor brygga med träkant runtom, i mitten en liten gräsmatta och några små björkar, en bänk att sitta och vila benen på. Alla barnen lekte från bryggan och hade otroligt kul, vi kastade nämligen sten i vattnet och hörde det härliga plumset.

Roligt ända tills jag tappar balansen och ramlar i. Alla barn utom min bror springer och gömmer sig, han säger åt mig att
– Skynda dig kom upp annars kommer Storsjöodjuret och tar dig.
Men jag kan ju inte komma upp det är alldeles för högt för mig.
Jag har åkt under vattnet en gång och när jag kommer upp för andra gången, får jag syn på en förtöjningsring på bryggkanten som jag lyckas få tag i. Min bror säger åt mig att hålla i så ska han hämta hjälp. Han hittar en kille som gör lumpen uppe på F4, han är precis i närheten på Strandvägen / Ruuthsvägen. Min duktiga och modiga bror berättar att jag ramlat i vattnet och sedan springer dom allt vad dom orkar ner till bryggan.

Killen får upp mig ur det iskalla vattnet och bär hem mig.

Som tur är bodde vi alldeles i närheten. Jag blev inte ens skrämd av händelsen, har aldrig varit rädd för vatten efter det.

Jag har aldrig fått tacka honom, kanske han läser det här och känner igen sig och kan ta emot mitt något försenade TACK.

När pappa frågade hur det var där nere i vattnet säger jag

– Å, det va så fina” fäjer”

Den här händelsen har inspirerat mig att måla en akvarell med ett alldeles nytt Storsjöodjur.

”Brunkullan är ju Jämtlands landskapsblomma så därför har den fått vara med, på det kvinnliga odjuret”

 

Märkt