Etikettarkiv: odensala

Plats: Centrala stan, A4, I5, F4, sjukhuset, Odensala Tid: 1967

24 liter mjölk. Jag körde lastbil och körde ut mjölk till affärer.  Det var tre bilar inne i Östersund och Frösön som körde ut till butiker för att hinna. När jag började hade de precis gått från flaskor till trekantsmjölk i tetra. Både A4, I5 och F4 skulle ha mjölk, och sjukhuset. Då var det krukor, 50-literskrukor. A4 hade ingen lastkaj, men man hade teknik för att hantera de tunga krukorna. 

Där Odenhallen ligger nu var det ett stugområde med små kolonilotter och bortanför låg en liten butik, där det är en cykelaffär i dag. Den tog väl ungefär 24 liter mjölk varje dag. Då var det ju affärer längs hela Rådhusgatan också.

Arne Jönsson

Märkt , , , , , , ,

Plats: Odensala Tid: 1985

Salt sylt. Vi hade varit på husvagnssemester och när vi kom hem var det dags för självplock av jordgubbar i Torvalla. Jag plockade 20 liter och kokade sylt, men sylten smakade illa. Jag tog med ett syltprov till en granne som jag träffat i jordgubbslandet och frågade om hennes sylt smakade bra. Det gjorde den och jag bad henne smaka på min. 

”Den smakar salt! ????”, sa hon.

Då kom jag på att vi hade haft salt med i husvagnen och när vi kom hem hade jag hällt det i sockerpaketet för jag trodde att det var socker.

Märkt , , , ,

83 Plats: Odenhallens parkering Tid: 1999

Väldigt kall bil. Jag och min kompis jobbade i Odensala och bodde på Frösön. Vi turades om att köra bil och lånade antingen mina eller hennes föräldrars bil. En dag, mitt i vintern, kör vi vid gamla OnOff och passagerardörrens ruta ramlar ner i dörren på min mammas bil. Tjutande av skratt svänger vi av på Odenhallens parkering och försöker få upp rutan. Det är dömt att misslyckas och vi får åka hem i en väldigt kall bil. Häromdagen hände det mig igen och det första jag gjorde var att ringa min kompis och vi skrattade lika mycket denna gång.

Emma Nyberg

Märkt , ,

Plats: Odensala Tid: 1950-talet

Försvunna smultronställen. Jag växte upp i Östersund på 1950-talet. Eftersom lägenheten vi bodde i låg mitt i stan var föräldrarna måna om att min bror och jag sommartid kom ut på landet. Jag har minnen av sommarvistelser som jag och min bror hade hos min mormor i Duved i slutet av fyrtiotalet. 1950 var det år då föräldrarna första gången hyrde en sommarstuga och den låg i Odensala utefter Odenskogsvägen. På den här tiden var det landsbygd då man kom till den plats där nuvarande Scandic Hotell finns.

Mina föräldrar fick hyra en stuga av paret John och Alma som byggt ett nytt hus åt sig själva. Stugan var utan vatten och avlopp så det var utedass och pump på gården som gällde.

Året därpå hade John och Alma sålt detta hus. Min far hade en arbetskamrat som bodde på en gård i Odensala, rakt nedanför nuvarande Växtvaruhuset. Gården bestod av ett stort trähus med flera lägenheter, ladugård och grishus, förråd m.m. Det fanns grisar, höns, kattor, hund och häst på gården. Där fick mina föräldrar hyra bryggstugan. Här tillbringade vi två somrar där vi barn hade mycket roligt.

I Odensalabäcken fick jag mitt livs första fisk, fångad på en böjd knappnål som var fäst vid en björntråd. En av familjerna som bodde på gården hade barn i ungefär vår ålder och det blev mycket lek med dem. Det var meningen att vi skulle hyra där även 1953, men en boende på gården hade blivit sjuk i misstänkt paratyfus och eftersom vi fått en lillasyster i slutet av maj ville mina föräldrar inte hyra där denna sommar.

Min far fick reda på att det fanns ett tomt hus i Odenskog ungefär där ICA Kvantum ligger. Han kom överens med ägaren och där bodde vi sommaren 1953. Detta år hade min far börjat bygga en sommarstuga i Odensala, en bit ovanför där de tidigare nämnda John och Alma bodde. John var snickare och han hjälpte till med bygget av sommarstugan. Sommaren 1954 var första året vi bodde i den egna stugan. Under återstoden av 1950-talet flyttade vi, så fort skolan slutat, ut till sommarstugan och vi bodde där tills skolan började. Det var en härlig tid med lek och upptåg. Min tre år äldre bror var mycket påhittig. Det byggdes kojor, lådbilar, golfbanor, linbanor, det spelades teater och mycket annat. Även här fanns det barn som vi lekte med och några kusiner som bodde på Rådhusgatan.

Bygden kring Odensala/Odenskog var vid den här tiden ett lantligt område och vi hämtade nästan varje dag mjölk på en bondgård i närheten. Det var en arrendetomt som stugan stod på och eftersom det skulle byggas lägenheter i området måste stugan flyttas eller rivas. 

Där John och Almas hus låg är det nu en äng och varför detta fina hus revs vet jag inte. Av bondgården som vi bodde på i två somrar finns inte ett spår kvar. Bostadshuset användes som övningsobjekt av brandkåren och övriga byggnader är också borta och numera är där bebyggt med radhus. Där min far uppförde stugan i Odensala byggdes det lägenheter och det är i dag ett stort bostadsområde. I Odenskog är det sedan länge flera industrier, företag, affärer m.m. Själv flyttade jag från Östersund med fru och barn 1978 till ett nyrenoverat hus i Husås 3,5 mil från staden och där växte våra barn upp i en lantlig miljö. Vi bodde i Husås i trettiofem år men numera är Lit vår bostadsort. 

Roland Norrman

Märkt , , , , ,

Plats: Odensala Tid: Söndag 29 augusti 1993

Önskeprogrammet. Min man och jag hade prenumererat på söndags-DN och hade ett tag långfrukost i sängen med att läsa alla bilagor i tidningen. Söndagen den 29 augusti 1993, hade vi dessutom vår 29-åriga bröllopsdag. Eftersom det då fortfarande fanns ett radioprogram i Radio Jämtland som hette ”Det ska vi fira” som dessutom även sände på söndagarna så hade jag skickat in en önskan om att vi skulle bli firade med en Rod Stewart-skiva.

”Have I told you lately that I love you” hette den. Vi hade då nyligen sett en konsert på tv med Rod som vi tyckte var väldigt bra båda två och där han sjöng bland annat den låten. Söndagen kom och jag var lite förväntansfull då jag inte sagt något till min man. Vi lyssnade som vanligt på radion och läste varsina bilagor samt åt vår frukost.

Plötsligt ringer telefonen. Det är reportern från Radio Jämtland som vill prata lite med mig. Hon tycker att det är fantas- tiskt att vi varit gifta så länge och att vi verkar ha det så mysigt.

Så säger hon: ”Ni verkar ha väldigt ungdomlig smak!”.

Jag blir lite ställd och frågar varför hon tycker det? Förstod att hon såg framför sig ett äldre par mellan 65-75 år som var gifta så länge som 29 år!

”Men vi är ju bara 49 och 55 år”, sa jag, så den musiken är helt rätt för oss. Kan tänka mig att reportern rodnade en aning där i studion. Kommer tyvärr inte ihåg hur hon förklarade sitt antagande. Vi fick dock vår önskeskiva och fortsatte att njuta av dagen.

Vi hann t o m vara gifta i 50 år innan maken dog. Men den här bröllopsdagsfirningen blev lite speciellt rolig tycker jag.

Eva Sundin

Märkt , , , , ,

Plats: Norra Gröngatan 9 Tid: Sent 1940-tal, tidigt 1950-tal

En inställd flytt. Jag, mamma och pappa bodde först i en liten etta på Regementsgatan, sedan på Storgatan 4 och därefter på Norra Gröngatan 9. Pappa hade en idé om att han skulle till Stockholm och jobba, han hade sin lillebror där. Han fixade ett jobb och mamma var ju bekymrad, för hon ville inte flytta. Jag hade ledbesvär och var mycket förkyld när jag var liten.

En dag kommer pappa hem och säger att lägenheten är såld och vi ska flytta till Stockholm. I samma veva var mamma med mig till doktor Gezelius, barnläkaren. Han säger: ”Ja om du vill att jäntan ska bli sjuk och ha besvär resten av livet så flytta dit. Luften där nere är inget för dåliga luftrör.”

Så det blev inget av, han fick ge sig pappa. Men lägenheten var såld, så vi flyttade till en sommarstuga i Odensala, innan vi fick lägenhet på Råd- husgatan 32. Jag gick på Södra skolan, men bodde nära Norra skolan fast på fel sida vägen så jag fick gå ända bort till Södra skolan vid badhuset. När jag var 10 år, flyttade vi till Mariavägen, vid Krematoriet.

Åsa Stenbäck

Märkt , , , , , , , , ,

Plats: En lägenhet Prästgatan 39 och en sommarstuga i Odensala Tid: 1959

Ingo vs Floyd. Detta som jag skriver om hände sommaren 1959. Jag var 11 år och min kusin Roland var 14. Ingemar Johansson skulle boxas om världsmästerskapet i tungviktsboxning. Den han skulle möta hette Floyd Pattersson och matchen skulle gå i Madison Square Garden i New York.

Eftersom det skulle vara reklaminslag i matchen fick den inte sändas i svensk radio. Därför blev det så att den skulle sändas i Radio Luxemburg och matchen skulle gå sent på natten, svensk tid.

Jag och min kusin ville gärna höra matchreferatet, men vi kunde inte störa Rolands föräldrar med att ha radion på mitt i natten, så vi bestämde att vi skulle cykla in till stan och lyssna på radion i deras lägenhet. Så blev det. Vi var vakna hela natten och eftersom Ingemar vann var det en väldigt speciell händelse. På morgonsidan cyklade vi, rejält trötta, tillbaka till stugan.

Det fanns vid den här tiden en genväg över Odensala camping och den brukade vi ofta ta. Då vi kom in på campingen kände jag att jag behövde gå på toaletten och eftersom det var utedass vid sommarstugan var det bättre här eftersom det var vattentoaletter. Jag satte mig på toaletten och måste ha somnat så gott som omedelbart. Jag vaknade av att jag ramlade framåt emot dörren. Min kusin som väntat utanför hade börjat fundera var jag tagit vägen. Jag förklarade för honom att jag somnat på toaletten. Senare under dagen somnade både min kusin och jag på flera konstiga ställen.

Det här var ett minne från denna boxningsmatch 1959 som gått till historien eftersom Ingemar Johansson vann. År 1997 flyttade jag till USA för att arbeta i Washington DC. Det hände att jag var i New York och gick förbi Madison Square Garden och jag tänkte då på detta som hänt mig 1959.

Kenneth Runevald

Märkt , , , , , , ,

Lucka 4 // Plats: Lugnvik Tid: Mitten av 1960-talet och framåt

40 år i samma lägenhet. I mitten av 1960-talet for många jämtländska ungdomar söderöver för att finna jobb, bostad och ibland kärleken. Jag hamnade av en slump i Södertälje där jag såg en bil, som sakta körde efter gatan. Hjärtat tog ett skutt, för bilskylten började med bokstaven Z, som visade att bilen och innehållet kom från Jämtland. Jag fick stopp på ekipaget, där tre trevliga killar stannade till och för att göra en lång historia kortare, så blev chauffören Ulrik och jag ett par, och vi gifte oss i Bergs kyrka 1967.

Vi flyttade efter några år från Södertälje till Örebro, men efter tio år blev hemlängtan för svår. Vi hade stått i bostadskö i Östersund i fyra år, men orkade inte vänta längre på eget boende, så Ulriks syster och svåger som hade hus i Odensala, förbarmade sig över oss och upplät sitt syrum till oss. Möbler och husgeråd magasinerades i Örebro, i väntan på eget boende. Arbete hade vi båda fått här i Östersund.

Efter några månader fick Ulrik ett brev från Östersunds kommun, ”Välkommen till Östersund, här bor man och trivs”. Var då? undrade vi. Våra veckobesök på bostadsförmedlingen gav inga napp och det kändes säkert jobbigt för svågern med familj och även oss, att inte kunna få flytta till eget boende. Jag skrev ett argt brev till kommunmannen och undrade om han kunde hjälpa oss. Efter tre månader fick vi lov att köpa en bostadsrätt i Lugnvik, som var ett nybyggt område då, 1977. Centrum, kyrkan och ”höghuset” var inte klara men alla bostadshus var färdigbyggda. Vårt lilla centrum var samlingsplats för många och det anordnades ibland ”marknadsstånd” av boende i området på torget och ibland allsång och någon konsert av ungdomarna i Lugnvik. Det fanns bank, postkontor, blomsteraffär, Konsumbutik, kiosk, frisör, tandläkare, vårdcentral, bibliotek, ungdomsgård och skola. Ett tag fanns kvarterspolis och en liten pizzeria. Idag finns bara en pytteliten del kvar av detta och torget är för det mesta öde.

Bostadsområdet påminde mycket om Vivalla i Örebro, där vi hade bott i flera år, som även det var nybyggt när vi flyttade in. Det så kallade ”miljonprogrammet” var i full gång under 1970-talet, då många bostadsområden blev uppförda i hela Sverige.

Ulrik hyrde en lastbil och for ner till Örebro och hämtade vårt pick och pack och vi kunde flytta in i vår nya bostad. Köket hade orange skåpluckor, vardagsrummet hade en brun-beige-rutig heltäckningsmatta och i sovrummen var nålfiltsmattor. Området var trevligt och vi trivdes bra, från första stund och eftersom jag fortfarande, efter drygt 40 år, bor kvar i samma lägenhet, så kan man ju räkna ut att jag fortfarande trivs.

Iréne Frestadius

Märkt , , , , ,

Plats: Storsjöskolan Tid: 1980-talet m.m.

Det är en stor nostalgi att prata med andra uppväxta i idylliska Odensala på 1970-/80-talet. Vi minns dagisbjörken, mörkerskidåkning i spåren mot Spikbodarna, grusbacken, den stora klätterställningen vid Lillsjöskolan, kallkällan på väg till Markussonvallen, slöjdandet av sin egen kniv, fritidsgården, den lilla stigen genom skogen till Lillsjöns badplats osv. Inget väcker dock så mycket samhörighet och engagemang som att börja prata om biologiläraren som vi hade på Storsjöskolan. Via honom lärde vi elever oss saker till nytta för livet, exempelvis styrkan av överinlärning, minnestekniker att använda på mataffären och tallriksmodellen. Allra störst intryck gjorde att vi fick träna in fågelläten. Vi fick lyssna på skiva och repetera gång på gång. En lista delades ut där ljuden översattes i oförglömliga liknelser. Jag har aldrig lagt undan min lista utan den har haft sin plats i fågelboken i bokhyllan ända sedan högstadiet. Än idag är det omöjligt att inte reagera när jag hör ”1-2-3-4-5-6-sjuu” eller ”gå-då” i skogen. Utbrister jag ”titti-fy, titti-fy” börjar alla uppväxta i samma område le stort och igenkännande.

Ellinor Hemå

Märkt , , , , , ,

Så lämnar du ditt minne till Den dolda staden – ny bok i höst

tippen_odensala

Stigen upp till Tippen ovanför Falkvägen i Odensala. Foto: Malin Palmqvist

Efter en oerhört rolig insamlingsturné där vi också samlat in en del minnen i ljudform till podden som kommer i höst har det nu börjat komma in en del minnen i mejlbox och postlåda. Men vi behöver många fler så skicka gärna in dina minnen från Östersund med fokus på omnejden gärna så fort som möjligt men senast 15 september.

Här kan du hämta hem vår flyer och dela den vidare

Genom vårt samarbete med Länstidningen i Östersund har vi nu också börjat publicera några av minnena där. Håll utkik i papperstidningen eller på webben.

Här kan du läsa om oss i Länstidningen och här i Östersunds-Posten.

Efter vårt möte i Odensala tog jag en tur till Falkvägen där jag (Malin) är uppvuxen och kollade stigarna i skogen där jag lekt mycket. Många av husen är ombyggda och ommålade men jag tänkte på något sätt att skogen skulle vara mer oföränderlig. Det var den inte, men stigarna och bäckarna fanns kvar. Bilden ovan visar stigen upp mot Tippen där vi åkte pulka. Jag skrev om det i en krönika i Länstidningen (kan läsas av  prenumeranter på många lokaltidningar):

Jag vill inte gå för nära husen, de är inte mina längre. Men skogen är det

Du lämnar ditt minne här . Det går också bra att mejla till dendoldastaden@gmail.com där du också kan bifoga en bild eller ett ljudklipp kopplat till ditt minne. Eller så postar du till Förlag 404, Övre Önet 404, 835 97 Offerdal.

Vi ser fram emot att få ta del av dina minnen!

Allt gott,

Malin & Sara

 

 

 

 

 

Märkt , , , , , , , , , , ,