Etikettarkiv: odensala

Plats: Odensala Tid: Söndag 29 augusti 1993

Önskeprogrammet. Min man och jag hade prenumererat på söndags-DN och hade ett tag långfrukost i sängen med att läsa alla bilagor i tidningen. Söndagen den 29 augusti 1993, hade vi dessutom vår 29-åriga bröllopsdag. Eftersom det då fortfarande fanns ett radioprogram i Radio Jämtland som hette ”Det ska vi fira” som dessutom även sände på söndagarna så hade jag skickat in en önskan om att vi skulle bli firade med en Rod Stewart-skiva.

”Have I told you lately that I love you” hette den. Vi hade då nyligen sett en konsert på tv med Rod som vi tyckte var väldigt bra båda två och där han sjöng bland annat den låten. Söndagen kom och jag var lite förväntansfull då jag inte sagt något till min man. Vi lyssnade som vanligt på radion och läste varsina bilagor samt åt vår frukost.

Plötsligt ringer telefonen. Det är reportern från Radio Jämtland som vill prata lite med mig. Hon tycker att det är fantas- tiskt att vi varit gifta så länge och att vi verkar ha det så mysigt.

Så säger hon: ”Ni verkar ha väldigt ungdomlig smak!”.

Jag blir lite ställd och frågar varför hon tycker det? Förstod att hon såg framför sig ett äldre par mellan 65-75 år som var gifta så länge som 29 år!

”Men vi är ju bara 49 och 55 år”, sa jag, så den musiken är helt rätt för oss. Kan tänka mig att reportern rodnade en aning där i studion. Kommer tyvärr inte ihåg hur hon förklarade sitt antagande. Vi fick dock vår önskeskiva och fortsatte att njuta av dagen.

Vi hann t o m vara gifta i 50 år innan maken dog. Men den här bröllopsdagsfirningen blev lite speciellt rolig tycker jag.

Eva Sundin

Märkt , , , , ,

Plats: Norra Gröngatan 9 Tid: Sent 1940-tal, tidigt 1950-tal

En inställd flytt. Jag, mamma och pappa bodde först i en liten etta på Regementsgatan, sedan på Storgatan 4 och därefter på Norra Gröngatan 9. Pappa hade en idé om att han skulle till Stockholm och jobba, han hade sin lillebror där. Han fixade ett jobb och mamma var ju bekymrad, för hon ville inte flytta. Jag hade ledbesvär och var mycket förkyld när jag var liten.

En dag kommer pappa hem och säger att lägenheten är såld och vi ska flytta till Stockholm. I samma veva var mamma med mig till doktor Gezelius, barnläkaren. Han säger: ”Ja om du vill att jäntan ska bli sjuk och ha besvär resten av livet så flytta dit. Luften där nere är inget för dåliga luftrör.”

Så det blev inget av, han fick ge sig pappa. Men lägenheten var såld, så vi flyttade till en sommarstuga i Odensala, innan vi fick lägenhet på Råd- husgatan 32. Jag gick på Södra skolan, men bodde nära Norra skolan fast på fel sida vägen så jag fick gå ända bort till Södra skolan vid badhuset. När jag var 10 år, flyttade vi till Mariavägen, vid Krematoriet.

Åsa Stenbäck

Märkt , , , , , , , , ,

Plats: En lägenhet Prästgatan 39 och en sommarstuga i Odensala Tid: 1959

Ingo vs Floyd. Detta som jag skriver om hände sommaren 1959. Jag var 11 år och min kusin Roland var 14. Ingemar Johansson skulle boxas om världsmästerskapet i tungviktsboxning. Den han skulle möta hette Floyd Pattersson och matchen skulle gå i Madison Square Garden i New York.

Eftersom det skulle vara reklaminslag i matchen fick den inte sändas i svensk radio. Därför blev det så att den skulle sändas i Radio Luxemburg och matchen skulle gå sent på natten, svensk tid.

Jag och min kusin ville gärna höra matchreferatet, men vi kunde inte störa Rolands föräldrar med att ha radion på mitt i natten, så vi bestämde att vi skulle cykla in till stan och lyssna på radion i deras lägenhet. Så blev det. Vi var vakna hela natten och eftersom Ingemar vann var det en väldigt speciell händelse. På morgonsidan cyklade vi, rejält trötta, tillbaka till stugan.

Det fanns vid den här tiden en genväg över Odensala camping och den brukade vi ofta ta. Då vi kom in på campingen kände jag att jag behövde gå på toaletten och eftersom det var utedass vid sommarstugan var det bättre här eftersom det var vattentoaletter. Jag satte mig på toaletten och måste ha somnat så gott som omedelbart. Jag vaknade av att jag ramlade framåt emot dörren. Min kusin som väntat utanför hade börjat fundera var jag tagit vägen. Jag förklarade för honom att jag somnat på toaletten. Senare under dagen somnade både min kusin och jag på flera konstiga ställen.

Det här var ett minne från denna boxningsmatch 1959 som gått till historien eftersom Ingemar Johansson vann. År 1997 flyttade jag till USA för att arbeta i Washington DC. Det hände att jag var i New York och gick förbi Madison Square Garden och jag tänkte då på detta som hänt mig 1959.

Kenneth Runevald

Märkt , , , , , , ,

Lucka 4 // Plats: Lugnvik Tid: Mitten av 1960-talet och framåt

40 år i samma lägenhet. I mitten av 1960-talet for många jämtländska ungdomar söderöver för att finna jobb, bostad och ibland kärleken. Jag hamnade av en slump i Södertälje där jag såg en bil, som sakta körde efter gatan. Hjärtat tog ett skutt, för bilskylten började med bokstaven Z, som visade att bilen och innehållet kom från Jämtland. Jag fick stopp på ekipaget, där tre trevliga killar stannade till och för att göra en lång historia kortare, så blev chauffören Ulrik och jag ett par, och vi gifte oss i Bergs kyrka 1967.

Vi flyttade efter några år från Södertälje till Örebro, men efter tio år blev hemlängtan för svår. Vi hade stått i bostadskö i Östersund i fyra år, men orkade inte vänta längre på eget boende, så Ulriks syster och svåger som hade hus i Odensala, förbarmade sig över oss och upplät sitt syrum till oss. Möbler och husgeråd magasinerades i Örebro, i väntan på eget boende. Arbete hade vi båda fått här i Östersund.

Efter några månader fick Ulrik ett brev från Östersunds kommun, ”Välkommen till Östersund, här bor man och trivs”. Var då? undrade vi. Våra veckobesök på bostadsförmedlingen gav inga napp och det kändes säkert jobbigt för svågern med familj och även oss, att inte kunna få flytta till eget boende. Jag skrev ett argt brev till kommunmannen och undrade om han kunde hjälpa oss. Efter tre månader fick vi lov att köpa en bostadsrätt i Lugnvik, som var ett nybyggt område då, 1977. Centrum, kyrkan och ”höghuset” var inte klara men alla bostadshus var färdigbyggda. Vårt lilla centrum var samlingsplats för många och det anordnades ibland ”marknadsstånd” av boende i området på torget och ibland allsång och någon konsert av ungdomarna i Lugnvik. Det fanns bank, postkontor, blomsteraffär, Konsumbutik, kiosk, frisör, tandläkare, vårdcentral, bibliotek, ungdomsgård och skola. Ett tag fanns kvarterspolis och en liten pizzeria. Idag finns bara en pytteliten del kvar av detta och torget är för det mesta öde.

Bostadsområdet påminde mycket om Vivalla i Örebro, där vi hade bott i flera år, som även det var nybyggt när vi flyttade in. Det så kallade ”miljonprogrammet” var i full gång under 1970-talet, då många bostadsområden blev uppförda i hela Sverige.

Ulrik hyrde en lastbil och for ner till Örebro och hämtade vårt pick och pack och vi kunde flytta in i vår nya bostad. Köket hade orange skåpluckor, vardagsrummet hade en brun-beige-rutig heltäckningsmatta och i sovrummen var nålfiltsmattor. Området var trevligt och vi trivdes bra, från första stund och eftersom jag fortfarande, efter drygt 40 år, bor kvar i samma lägenhet, så kan man ju räkna ut att jag fortfarande trivs.

Iréne Frestadius

Märkt , , , , ,

Plats: Storsjöskolan Tid: 1980-talet m.m.

Det är en stor nostalgi att prata med andra uppväxta i idylliska Odensala på 1970-/80-talet. Vi minns dagisbjörken, mörkerskidåkning i spåren mot Spikbodarna, grusbacken, den stora klätterställningen vid Lillsjöskolan, kallkällan på väg till Markussonvallen, slöjdandet av sin egen kniv, fritidsgården, den lilla stigen genom skogen till Lillsjöns badplats osv. Inget väcker dock så mycket samhörighet och engagemang som att börja prata om biologiläraren som vi hade på Storsjöskolan. Via honom lärde vi elever oss saker till nytta för livet, exempelvis styrkan av överinlärning, minnestekniker att använda på mataffären och tallriksmodellen. Allra störst intryck gjorde att vi fick träna in fågelläten. Vi fick lyssna på skiva och repetera gång på gång. En lista delades ut där ljuden översattes i oförglömliga liknelser. Jag har aldrig lagt undan min lista utan den har haft sin plats i fågelboken i bokhyllan ända sedan högstadiet. Än idag är det omöjligt att inte reagera när jag hör ”1-2-3-4-5-6-sjuu” eller ”gå-då” i skogen. Utbrister jag ”titti-fy, titti-fy” börjar alla uppväxta i samma område le stort och igenkännande.

Ellinor Hemå

Märkt , , , , , ,

Så lämnar du ditt minne till Den dolda staden – ny bok i höst

tippen_odensala

Stigen upp till Tippen ovanför Falkvägen i Odensala. Foto: Malin Palmqvist

Efter en oerhört rolig insamlingsturné där vi också samlat in en del minnen i ljudform till podden som kommer i höst har det nu börjat komma in en del minnen i mejlbox och postlåda. Men vi behöver många fler så skicka gärna in dina minnen från Östersund med fokus på omnejden gärna så fort som möjligt men senast 15 september.

Här kan du hämta hem vår flyer och dela den vidare

Genom vårt samarbete med Länstidningen i Östersund har vi nu också börjat publicera några av minnena där. Håll utkik i papperstidningen eller på webben.

Här kan du läsa om oss i Länstidningen och här i Östersunds-Posten.

Efter vårt möte i Odensala tog jag en tur till Falkvägen där jag (Malin) är uppvuxen och kollade stigarna i skogen där jag lekt mycket. Många av husen är ombyggda och ommålade men jag tänkte på något sätt att skogen skulle vara mer oföränderlig. Det var den inte, men stigarna och bäckarna fanns kvar. Bilden ovan visar stigen upp mot Tippen där vi åkte pulka. Jag skrev om det i en krönika i Länstidningen (kan läsas av  prenumeranter på många lokaltidningar):

Jag vill inte gå för nära husen, de är inte mina längre. Men skogen är det

Du lämnar ditt minne här . Det går också bra att mejla till dendoldastaden@gmail.com där du också kan bifoga en bild eller ett ljudklipp kopplat till ditt minne. Eller så postar du till Förlag 404, Övre Önet 404, 835 97 Offerdal.

Vi ser fram emot att få ta del av dina minnen!

Allt gott,

Malin & Sara

 

 

 

 

 

Märkt , , , , , , , , , , ,

Plats: Gångbron, Frösön, Odensala Tid: Hösten 2004

På väg mot Frösön som vänner, du och jag som hängt ihop i vått och torrt. Inte visste jag att det var den sista gången jag skulle få se dig eller prata med dig, gladeligen följde jag med dig hem till din dörr så du skulle vara säker.

Det tunga regnet öste ner så fort jag börjat min hemgång mot lägenheten i Odenskog. Kanske var det ett konstigt sätt att säga åt mig att vända tillbaka, tankarna flög i huvudet som det alltid gör under en promenad genom staden. Vilka är ”vi”? Ska vi räknas som goda vänner eller har hon andra avsikter? Jag var helt själv i höstmörkret när jag gick strandpromenaden hem, en kvalité som är få förunnat i en stad.

Såhär när man ser bakåt i tiden så kanske man skulle varit ärlig, ställt frågan rakt ut. Ung och dum som man var förstod jag aldrig värdet av en sådan vän.

Vi gled isär och den kärlek som skulle varit uteblev, kontakten bröts och två själar vandrade vidare. Hittade nya bekantskaper, partners och syften med livet.

Märkt , , , , , , ,

Plats: Skogen vid Fjällripevägen/ Dalripevägen, Östra Odensala Tid: Någon gång på 1980-talet, cirka 1985

Jag bodde på Fjällripevägen och min kompis på Dalripevägen. I tioårsåldern hade några killar i klassen en koja i skogen vid bäcken vid slutet av Fjällripevägen och Dalripevägen. Vi brukade också leka i skogen och en dag kom vi på att vi skulle skoja lite med killarna. Vi skrev en lapp med avsändaren ”Svarta Handen” som vi la i kojan. Vi trodde att de skulle förstå vilka som lagt den där, men senare hörde vi dem diskutera i skolan och det var svårt att hålla sig för skratt när de inte kunde lista ut vem Svarta Handen var. Jag tror att de aldrig fick reda på det heller.

Märkt , , , , , ,

Plats: I skogen ovanför Falkvägen i Östra Odensala Tid: Någon gång på 80-talet

Jag och min bästis lekte i skogen precis där hon då bodde. Vi var ungefär 10 år. Vi gjorde det rätt ofta – byggde kojor, letade grodyngel i dypölar, gjorde maträtter av mossa och kottar mm.

Just den här dagen kände vi oss extra tuffa och vågade oss upp i grannpojkens vansinnigt häftiga koja! Han var tuff, äldre än oss och ganska läskig. Det skulle vi inte gjort!

Han upptäckte oss och kom utspringandes. Jag hoppade ner från kojan men min kompis vågade inte hoppa. Killen kom närmare, han skrek och svor. Vi var livrädda! Om jag inte minns helt fel så sprang jag hem och hämtade kompisens mamma. Puhh!!! Vi gick aldrig nära den kojan igen…

Linda Hagström

Märkt , , , , ,

Plats: Vipvägen, Odensala Tid: 1986

Det var sommar, dags för semester och jag var sex år gammal. Mina föräldrar bad mig gå med en nyckelknippa till några grannar som skulle hjälpa till med blomvattningen medan vi var bortresta. Jag var redan då ganska virrig och tankspridd och mina föräldrar betonade vikten av att nyckelknippan inte försvann på vägen. Jag förstod att det var viktigt och gick raka spåret mot grannen. När jag passerade dagvattenbrunnen på vändplanen drabbades jag dock av en stark rädsla över att tappa nyckelknippan genom gallret. Samtidigt så var det ju en väldigt stor nyckelknippa, med nycklar både till ytterdörren, garaget och förrådet. Det var ju egentligen inte särskilt sannolikt att den skulle få plats mellan springorna i gallret. Men man kan ju aldrig vara säker om man inte provat. Jag knölade ner nycklarna mellan gallret och kunde till min fasa konstatera att nyckelknippan faktiskt gick att lirka ner. Men när jag skulle dra upp nycklarna tappade jag taget och såg i panik hur det plaskade till långt där nere i mörkret.
Till mina föräldrar sa jag att jag tappat nycklarna och att de rasslat rakt ner mellan gallerspringorna. De var luttrade och därför föga förvånade.

/ Viktor Grut

Märkt , , ,