Kategoriarkiv: Centrala Frösön

Plats: Frösöbron Tid: 13 oktober 1970

Fallolycka. Jag var kranförare när nya Frösöbron byggdes. Bropelarna var så höga att armeringsjärnen inte räckte från botten och ända upp. I stället lyfte jag ner armeringsjärn runt hela pelarn i botten och sedan lika många ovanför så det skulle räcka upp till toppen på pelaren. Därefter klättrade en gubbe ner och najade ihop dem. För att inte kranföraren skulle behöva jobba övertid så najades de först provisoriskt med hjälp av lyftkranen och sedan klättrade man ner och najade färdigt.

När jag står hemma ringer telefonen. Gubbarna har klättrat ner och det var dåligt najat så att den övre korgen ramlar ner i botten med gubbarna och med de här grova armeringsjärnen i. Att det inte blev värre än det blev, det är ju ett under.

Jag fick hoppa ur duschen och fara ner som en idiot och då satt verkmästaren uppe i kran och skakade. Jag fick ta över och lyfta upp dem. Den ena var det väl skapligt med men den andra såg ju bedrövlig ut. Men det var ingen som dog vad jag minns.

Nisse Stenbäck

Läs en intervju i ÖP med en Ehlis Johansson, en av de två som föll ned i bropelaren (för prenumeranter)

Märkt , , , , , , ,

Plats: Frösön och ÖSK-området Tid: Vårvintern och våren 1962

Jag var ung och sorglös och tyckte om att dansa, men efter julen 1961 hade jag en period när jag vägrade gå ut och roa mig. Onsdagen den 7 mars 1962 blev jag övertalad att följa med till Tengens i Ås. Det var som vanligt mycket folk där och just den kvällen lade jag märke till en mycket speciell person som jag dansade förbi. Vi dansade båda med någon annan och råkade av någon anledning fastna med blicken i varandras ögon. Han hade vackra mörkblå ögon som påminde om min pappas. Nästa dans kom han och bjöd upp mig. Han hade militärkläder på sig och var förkyld men inte snuvig. Det visade sig att han var inne på repmånad och snart skulle mucka. Han bjöd på fika under pausen och en av hans kamrater kom och satte sig vid samma bord och gjorde allt för att få mig generad. Vi gick in igen till danslokalen så fort vi hade fikat klart.
Vi började träffas rätt mycket under veckorna framöver. Vad jag minns så gick vi på bio någon gång i veckan eller någon söndagskväll och ibland var vi på dans i Hotell Z:s danslokal i centrala stan. Jag bodde ungefär fem minuter bort från det stället och han var generös och bjöd när vi var på bio eller på danserna där. Och jag tyckte att det fick han väl göra då, om han nu ville slösa sina pengar på mig. Det fanns fem biografer centralt.
På den tiden jobbade jag till ett på lördagar. Klockan fyra på lördagar åkte jag för det mesta buss hem till mina föräldrar och var tillbaka på söndag kväll. Det hände att jag var kvar i stan när det inte var någon dans hemmavid som drog. Soliga vårvinterhelger när jag inte åkt hem tyckte vi om att fika på Café Slalom på Frösön och sitta i solstolarna därute. När snön var borta och det var mer vår än vanligt i luften var vi där en gång när blåsipporna var utslagna. De växte i massor i sluttningen ner från kaféet och bredvid vägen. När vi gick hem kunde jag inte låta bli att plocka en stor bukett, trots vetskapen om att de falnar rätt fort inomhus. Som alla vet är inte blåsippor fridlysta här. Fåglarna kvittrade, det var vindstilla och det måste ha varit strax före lövsprickningen. För mig var det en speciell atmosfär i luften, som det kan vara på våren när allting börjar om på nytt, en vetskap om alltings pånyttfödelse och att hela livet med alla möjligheter väntar framöver. Det var en sådan kväll när det kändes som att jag skulle ha velat stanna tiden. Vi gick i lagom sakta mak in till centrum, upp till min bostad och satte blommorna i vatten och gick ut igen. En så vacker kväll kunde vi inte vara inne! Kvällen tillhörde oss och naturen.
Så vi gick upp mot ÖSK, området runt ÖSK-stugan – en lokal där jag för övrigt har varit på fest ett antal gånger senare i livet innan all utbyggnad. Där växte också mycket blåsippor, men nu plockade jag inga. Så småningom följde han mig hem och fortsatte själv hem till sig. Förmodligen somnade jag gott den kvällen, det blev en rätt lång promenad, men vi hade ingen anledning att ha bråttom trots att vi skulle jobba nästa morgon.
Så småningom blev det vi, men det är en annan historia.
Agnes Sundström
Märkt , , , , , , , , , , ,

Plats: Råskillnadsvägen, Lugnvik Tid: 1964

På den tiden, runt 1964, var det rätt vanligt att vi ungdomar hyrde möblerade rum. Mitt boende var ett rum på övervåningen i en villa på Råskillnadsvägen i Lugnvik.

Jag hade fått ett vikariat på Frösö Sjukhus, som ”pottbiträde”, outbildad men med uppgift att utföra ”enklare arbete”. Busstrafiken var inte igång en tidig söndag, så det blev att promenera mellan Lugnvik och Frösön, för att kunna ta mig till arbetet i tid.

”Gamla landsvägen” blev mitt promenadstråk och trafiken var inte speciellt intensiv en tidig söndagsmorgon. Hörde att det kom en bil bakifrån och satte upp tummen, för att kanske få en lift en bit in mot stan … Bilen stannade och jag hann se på registreringsskylten att ekipaget kom från Sundsvall, för numret började med ett Y. I folkmun kallades Y-registrerade bilister för ”klyktattare” vilket inte var så vackert, men en viss hatkärlek fanns väl mellan dem och Z-jämtarna.

Nåväl. Jag blev glad för att få skjuts, men blev lite fundersam när jag tog en närmare titt på chauffören av ”jänkaren”. Orakad, okammad och lite ”flurig” i största allmänhet. Han ville veta vart jag var på väg och när jag talade om att jag skulle till jobbet på Frösö Sjukhus, bad han mig beskriva vägen dit, så skulle han skjutsa mig ända fram till målet.

Det kändes ju helt OK, men hjärtat tog ett extra skutt, när det plötsligt prasslade till i baksätet och ytterligare en ”viddernas man” satte sig upp. Jag vet inte om jag såg förskräckt ut, för dom förklarade att dom varit i Norge en vecka för att fiska. Det var anledningen till deras lite ”vildvuxna” utseende.

Det blev ett trevligt möte och dom skjutsade mig ända in på området vid sjukhuset och släppte av mig vid Klockhuset. Tacksamma tankar följde dessa pojkar under flera dagar framöver …

Iréne Frestadius

Lyssna på en intervju med Iréne Frestadius om minnet:

http://t.sr.se/1l9TWfl

Märkt , , , , , ,

Plats: Storsjöns strand Tid: September 1994

Det var jag och min nyfunna vän, Tea Johansson, som jag hade sommarjobbat med i tvätten på Hotell Winn (nuvarande Clarion). Jag hade precis gått ut gymnasiet och tillsammans odlade vi någon slags frihetsmyt med drömmar om konstnärsliv och kollektivboende, gröna vågen.

Bland annat yttrade det sig i att vi, en inte särskilt vacker septemberdag, bestämde oss för att simma till Frösön. Vi utgick från området där jag tror det brukar vara Yrancamping numera, en bit bortom Badhusparken, mot Lugnvik till.

Det var en ganska blåsig dag och jag minns att någon enstaka båt passerade och oroligt frågade om vi behövde hjälp. Det gjorde vi inte. Tanken var att vi skulle gå tillbaka över bron, men efter- som vi hade motvind (-flyt) på vägen över tyckte vi det var lika bra att simma tillbaka också, vilket vi också gjorde.

En dåraktig idé kan jag tycka i dag, men just då var det bara härligt, ett sätt att utmana oss själva och ”leva livet fullt ut”.

Sofia Ehleskog

Märkt , , , ,

Plats: Storgatan Tid: 2006

Mitt minne börjar i min första lägenhet på Storgatan där vi hade halloweenfest med alla nyinflyttade folkhälsovetare. Det var startpunkten för ett nytt liv i Östersund, aldrig trodde jag att det skulle bli hus och man på samma plats sju år senare. Festkvällen hade jag änglavingar och var Tingeling! När det utklädda sällskapet gick ut gjorde vi succé. Den kvällen var startskottet för en lång vänskap med fasligt många goda skratt och galenskaper.

Rosi Hoffer

Märkt , , , ,

Plats: Gångbron, Rådhuset, Museet, Stortorget Tid: 1963 och framåt

Minns med saknad innan gångbron byggdes. Den stoppade ångbåtarnas rutt Frösön runt. Det fanns många bryggor som nyttjades förr.

Så klämde gubbarna till med att riva,helt i onödan en av flyglarna på det vackra rådhuset.Till detta klistrade man på en låda så det skulle synas att det var nytt. Tyvärr blir det bara kritik.

Så grävde man sönder ett torg i mitt tycke helt onödigt. För egen del går jag aldrig där. Saknar det gamla torget. Sen 1963 då jag flyttade till Frösön för att arbeta här har det tyvärr tillkommit så mycket tråkigt. Saknar det vackra funktionella museet. Vill inte gå ner i någon källare och snubbla på ett ojämnt golv och famla i mörkret. Man får leva på sina minnen.

Märkt , , , ,

Plats: Runeborg, danspalats på Frösön Tid: 1957

Vi som ”gick på läroverket”, idag ”Wargentin” ”gick på Runeborg” när vi skulle ut och dansa, detta ganska lilla, idylliska danspalats som låg strax till höger om Frösöbron när man kommer från stan. Huset brann ner någon gång på 60, 70-talet.

Till Runeborg kom dansorkestrar från Stockholm och spelade de finaste jazzlåtar att dansa till … Stardust ? osv

Det var där på nyårshelgen som jag blev uppbjuden av en mycket spännande ung man.

Han var nyss inflyttad från Stockholm och hade fått arbete på Mejeriföreningen, idag Arla,som hålkortsoperatör, ett helt nytt okänt yrke som förebådade den kommande datarevolutionen.

Vi fortsatte att träffas och jag minns hur jag stod utanför Mejeriföreningens lokaler som då fanns vid Busstorget,där Kärnan nu ligger, och väntade på den fine unge mannen som på den tiden var klädd i rock och hatt. Våra vägar skildes så småningom åt och vi flyttade bägge två bort från Östersund för vidare utbildningar och för den unge mannen nya utmaningar  inom datavärlden.

För 15 år sedan återfann vi varann och vi glömmer aldrig hur allt började.

Märkt , ,

Hornsgatan, Frösön

Jag bodde på Hornsgatan på Frösön. Det kunde vara kallt och man drog sig för att åka skidor men i backen var det 10 grader varmare. Då åkte man och gladdes åt att se staden skimra som ett juvelskrin i blickfånget. Det är lika vackert från stan sett. Utmärkt var att man höll bebyggelsen låg. Det gav utblicken över Oviksfjällen för alla. Tre saker är gratis och oslagbara : tysta nätter, ren luft och utsikten. Det är något att värna om.

 

Märkt , , ,

Hornsbergsskolan, 1960

Jag är född 1954, och när jag börjde skolan vilket bör ha varit 1960 fanns det en skola som hette Hornsbergsskolan. Den låg där medborgarhuset ligger nu. Vi fick gå ca 500 meter när vi skulle äta lunch, till en byggnad en bit ifrån. Skolan hade en manuell ringklocka för inringning vid lektionerna. Jag minns att jag fick trycka på ringknappen en gång. På baksidan fanns en grusplan där vi spelade brännboll på gympan ibland, hu så hemskt för en flicka med bollskräck.

MVH Kerstin Berg

Plats: Grand Basar, Tid: 1970-tal

Det som nu är Svenssons café, det var en kiosk som hette Grand Basar under 70-talet.  Där stod man i luckan och pekade och de fyllde godis åt en. Men sedan kunde man gå in i sidodörren och där kunde man köpa leksaker över disk.