Kategoriarkiv: Lugnvik

Plats: Tysjöarna Tid: 1930-talet

Blekeområdet. Tysjöarna är min hemgårds lekplats. Det gränsade till varandra, mitt hem och Tysjöarna, som är två små tjärnar. Det är något som kallas för blekeområde. Det är kalk, det är alldeles vitt. Vi ungar blev skitiga när vi hade sprungit däruppe och lekt för man kunde ju inte låta bli vattnet. Skäll fick man varje gång man kom hem och hade varit där, då såg man ju ut som fan själv. Om man vill se ännu ett blekeområde då måste man iväg till Japan, för nästa blekeområde finns där och det är mycket mindre än Tysjöarna. Vilken fin fisk som gick upp där och fåglarna framför allt. På 1930-talet när jag var en snorvalp på sju, åtta år, så hörde man fågelsången där uppe och jag frågade brorsan: ”Hänger du med, vi sticker dit och smyger på dem?”
Farsgubben hörde det och sa: ”Ge da dig dit upp då kan da räken med att da kom int få behöv sitt på skola för da har int någe och sitt på som da töl sitte på.”

Då skulle vi få stryk. Alla ungar i Östersem var förbjudna att besöka Tysjöarna, om inte de vuxna var med förstås. Men vi var jädrigt rädd om fåglarna, beckasiner och lommar. 

Yngve Karlsson

Märkt , , , ,

Plats: Lugnvik, järnvägen nedanför Havremagasinet Tid: Augusti 1978

Den svåra tågolyckan. I augusti 1978 var vår familj bortrest på semester. På radionyheterna hörde vi att en allvarlig tågolycka hade inträffat i Lugnvik utanför Östersund, där vi bodde. Det var svårt att föreställa sig att tio människor skulle ha omkommit i lilla Lugnvik där det inte brukade hända någonting alls.

Senare såg vi avspärrningarna och resterna av rälsbussen. Hopknycklad orange plåt vittnade om kraften i kollisionen och vi förstod att människor hade blivit stympade och krossade.

Det berättades om en journalist som fotograferat i samband med olyckan och som hade fått slut på film. En man som bodde i närheten skulle då ha erbjudit honom ett par filmrullar i utbyte mot en av tidningens kameror. Efter några sekunders tvekan sades journalisten ha antagit erbjudandet och lämnat ifrån sig en kamera.

Jag vet inte om den här byteshandeln verkligen ägde rum. Kanske är berättelsen bara en vandringssägen som blommar upp i vissa situationer. Men oavsett sanningshalten har det beteendet, under de omständigheterna, i 40 år gestaltat begreppet opportunism för mig.

Om berättelsen var sann kan man undra om den smarta mannen förstod vad som hade hänt? Var han, trots att människor dött i närheten, enbart inriktad på sin egen nytta, eller handlade han kanske i chock? Hade han någon glädje av den där kameran eller var det alltid med en känsla av äckel som han tog i den?

Anders Nylén

Märkt , , , , , , ,

Plats: Lugnvik, vid värmeverket m fl platser Tid: 1960-talet och framåt

Italiensk bergsby. Jag är född vid Inlandsbanan, så jag minns hur rälsbussarna for förbi. Vi var tvungen att flytta därifrån när kommunen köpte in den tomten och skulle bygga ett fritidsområde. Det fritidsområdet blev aldrig av, det blev industriområde i stället, tyvärr. Det var ett fint ställe att bo på, det var lugnt och skönt. Därifrån flyttade vi ner till Apotekarvägen 28, Granlunds gamla hus. Där bodde vi till de drog E75 rakt genom den stora fina tomten. Jag har flyttat tre gånger, andra gången till Stenhuggargränd och jag minns mycket väl när det byggdes. Jag minns att jag läste i tidningen att det skulle likna en italiensk bergsby. Det tycker jag inte att det gör …

Eva-Britt Borg-Björnström

Märkt , , , , , , , , , , ,

Plats: Östersem Tid: 1930-tal

Peran frös. Jag har bott här i 88 år. Jag föddes i Östersem, det var då en by med elva gårdar och alla hade djur. Byn fick namnet Östersem när det skulle bli en hållplats för Inlands- banan. Vi ville ha namnet Ånäset, för den ligger på ett näs som bildas av Tysjöbäcken och Semsån. Men då kom de underfund om att det fanns en by i Ångermanland med samma namn och eftersom markområdet heter Östersem så fick det bli det nam- net och vi var nöjd med det också. Jag är uppvuxen i det hus som Brukshundsklubben har nu. Den fastigheten är den sista som byggdes. Hur min far kunde bosätta sig där, det begrep han inte själv på gamla dar. Han var så arg på sig själv att han köpte mark där. Grönfoder och hö växte, men det gick inte sätta en pera där för den frös. Det var ett egnahemsområde, staten höll med pengar och hjälp. Det var ju 1923 så det var lite klent med arbetstillfällen och för självförsörjningens skull blev det små jordbruk. Hela Lugnvik bestod av små jordbruk, men de flesta som hade gårdar där jobbade i stan som snickare, målare, murare och allt mellan himmel och jord. I Östersem var det mer bondbygd, eller torparebygd.

Vi var Åsbor till 1954 och sedan blev vi Krokomsbor, men då tog stan hand om oss och det blev inkorporerat med stan.

Yngve Karlsson

Märkt , , , , , , ,

Plats: Havremagasinet, Lugnvik Tid: 2008

Foto: M
Havremagasinet. Foto: Malin Palmqvist

Hemsökta hus. Vi var tonåringar på jakt efter äventyr, alltid äventyr. Tillräckligt vuxna för att få vara ute hela nätterna utan att föräldrarna oroade sig, men unga nog för att bära känslan av att allting kan hända en fredagsnatt i Östersund.

Jag och mina vänner hade suttit och druckit folköl i solnedgången, pratat om livet efter gymnasiet och som alltid berättat spökhistorier.

Det är otroligt hur många hus som sades spöka i stan. Gamla hotell Aston var en favorit, men där hade vi varit och kikat in genom fönstren så många nätter att vi kunde varje detalj.

”Havremagasinet”, sa min vän och tog en klunk öl. ”Där spökar det ju ordentligt.”

I det gula huset mot Lugnvik hade foder till militärens hästar förvarats innan motorer tog över. Det var tydligen många människor som hade klämts och krossats i arbetet där, sa min vän. Och de spökade fortfarande.

Vi såg det framför oss. Ett helt tomt, oanvänt hus fullt med spöken. Vi tog med folkölen och började vandra mot Lugnvik. Klockan var efter 02 på natten.

När vi kom fram stötte vi på problem. Det gick inte att se in genom fönstren.

Min vän, vi kan kalla honom Erik, kände på dörren.

Nästa problem. Huset var tydligen inte så oanvänt som vi trott, för nu tjöt ett tjuvlarm över halva Lugnvik. Vi kunde inte prata med varandra, så högt ringde det.

Vi sprang och hörde en polisbil närma sig. Sprang och sprang. Jag såg min ljusa framtid grumlas, nu blev det väl finkan, fotboja, bröd och vatten som mat.

När vi kom fram till centrala Lugnvik saktade vi in och börja- de gå långsamt. En polisbil åkte förbi men stannade oss inte.

Vi andades ut och började gå på cykelvägen mot stan. Då mötte vi en kille i vår ålder.

Han hade blod på tröjan.
”Det blev bråk, jag fick använda en skruvmejsel som vapen.

Polisen letar efter mig, om de frågar så har ni inte sett mig”, sa han.

Vi kom hem tidigt på morgonen. Utan spöken, men mätta på äventyr. Vi hade pekat åt polisen var vi sett killen. Senare lärde vi oss att Havremagasinet är lager för Jamtlis samlingar.

Och vi fick en sak bekräftad den kvällen. Allt kan hända en fredagsnatt i Östersund.

Linnea Swedenmark

Märkt , , , ,

Lucka 4 // Plats: Lugnvik Tid: Mitten av 1960-talet och framåt

40 år i samma lägenhet. I mitten av 1960-talet for många jämtländska ungdomar söderöver för att finna jobb, bostad och ibland kärleken. Jag hamnade av en slump i Södertälje där jag såg en bil, som sakta körde efter gatan. Hjärtat tog ett skutt, för bilskylten började med bokstaven Z, som visade att bilen och innehållet kom från Jämtland. Jag fick stopp på ekipaget, där tre trevliga killar stannade till och för att göra en lång historia kortare, så blev chauffören Ulrik och jag ett par, och vi gifte oss i Bergs kyrka 1967.

Vi flyttade efter några år från Södertälje till Örebro, men efter tio år blev hemlängtan för svår. Vi hade stått i bostadskö i Östersund i fyra år, men orkade inte vänta längre på eget boende, så Ulriks syster och svåger som hade hus i Odensala, förbarmade sig över oss och upplät sitt syrum till oss. Möbler och husgeråd magasinerades i Örebro, i väntan på eget boende. Arbete hade vi båda fått här i Östersund.

Efter några månader fick Ulrik ett brev från Östersunds kommun, ”Välkommen till Östersund, här bor man och trivs”. Var då? undrade vi. Våra veckobesök på bostadsförmedlingen gav inga napp och det kändes säkert jobbigt för svågern med familj och även oss, att inte kunna få flytta till eget boende. Jag skrev ett argt brev till kommunmannen och undrade om han kunde hjälpa oss. Efter tre månader fick vi lov att köpa en bostadsrätt i Lugnvik, som var ett nybyggt område då, 1977. Centrum, kyrkan och ”höghuset” var inte klara men alla bostadshus var färdigbyggda. Vårt lilla centrum var samlingsplats för många och det anordnades ibland ”marknadsstånd” av boende i området på torget och ibland allsång och någon konsert av ungdomarna i Lugnvik. Det fanns bank, postkontor, blomsteraffär, Konsumbutik, kiosk, frisör, tandläkare, vårdcentral, bibliotek, ungdomsgård och skola. Ett tag fanns kvarterspolis och en liten pizzeria. Idag finns bara en pytteliten del kvar av detta och torget är för det mesta öde.

Bostadsområdet påminde mycket om Vivalla i Örebro, där vi hade bott i flera år, som även det var nybyggt när vi flyttade in. Det så kallade ”miljonprogrammet” var i full gång under 1970-talet, då många bostadsområden blev uppförda i hela Sverige.

Ulrik hyrde en lastbil och for ner till Örebro och hämtade vårt pick och pack och vi kunde flytta in i vår nya bostad. Köket hade orange skåpluckor, vardagsrummet hade en brun-beige-rutig heltäckningsmatta och i sovrummen var nålfiltsmattor. Området var trevligt och vi trivdes bra, från första stund och eftersom jag fortfarande, efter drygt 40 år, bor kvar i samma lägenhet, så kan man ju räkna ut att jag fortfarande trivs.

Iréne Frestadius

Märkt , , , , ,

Lucka 3 // Plats: Kopparslagargränd 1 Tid: 7 februari 2018

Plötsligt hände det som inte får hända. En brand har utbrutit i källarförrådet här på Kopparslagargränd 1 natten till den 7 februari. Jag hade knappt somnat när jag kände röklukt i lägenheten. Jag hörde konstiga ljud också. Det är något som inte stämmer. Snabbt på med kläderna – plånboken i jackfickan. Ute på gården får jag reda på att det är en anlagd brand. Röken sticker i näsan. Känner mig som en flykting. Jag drar i väg en bit utanför området. En av poliserna på plats hämtar upp mig och säger: ”Den här röken är giftig, gå in i polisbilen och värm dig.” 

Jag gör som jag blir tillsagd. Ett par av grannarna är på väg till respektive arbetsplatser för att övernatta där. En och annan barnfamilj får hämtning av föräldrar. Själv sitter jag inte i sjön precis. Här kan jag betrakta scenariot från första parkett. Evakuering? Vad ska man ta med då? Utifall att!

Mordbrännaren himself har drabbats av rökförgiftning och får transport till sjukhuset. 

Alla jobbar på snabbt och proffsigt. Rökdykarna har skyddsutrustning från topp till tå. De liknar astronauter på väg till en annan planet. Poliserna på plats hanterar situationen lugnt och vänligt. Tack för att ni finns! Jag börjar känna mig lite lugnare i den sköna värmen. Det här kommer nog att ordna sig. Jag tänker på den där akutväskan. Nu får det inte ta för lång tid mellan tanke och handling. Framåt småtimmarna, cirka klockan fyra är det grönt att återvända till bostaden.

Mitt kära hem. Tack och lov! En brandman kommer in och kollar läget. Ägodelar har gått upp i rök. Vi på Koppar 1 är en erfarenhet rikare – det kan ingen ta ifrån oss. I dag den 24 juni har jag kompletterat den där väskan med en ask Alvedon och en godispåse. Man vet aldrig. Plötsligt händer det där som inte får hända. 

Mildred Andersson 

Märkt , ,

Plats: Lugnviksskolan Tid: 1970-tal

Hästen och oxen. Jag gick i Lugnviksskolan på sjuttiotalet. Även om alla mina klasskamrater hade svenska som modersmål fanns det skillnader mellan oss. En flicka, som pratade mycket och tyvärr störde en del på lektionerna, kallade mig för plugghäst. Till en början fäste jag mig inte vid det, men hon fortsatte och så småningom ledsnade jag.

En lektion fick jag en hopvikt papperslapp. På den stod det naturligtvis plugghäst. Jag suckade inombords, rev av ett hörn från ett A4-ark, skrev ordet latoxe och skickade lappen till retstickan. Hennes reaktion överraskade. Som en vildkatt kastade hon sig över mig. Hon slog och klöste, och högg en blyertspenna i min arm.

Jag tyckte att jag hade svarat med samma mynt, hon hade retats och jag retades tillbaka. För henne var det inte så. Hon hade blivit allvarligt kränkt.

Långt efteråt undrar jag om hon var ett av de barn som tidigt får ta för mycket ansvar? Att hon inte var så bra i skolan kan ha berott på att hon kanske tog hand om småsyskon och försökte få ett försummat hem att fungera. Balanserade hon på gränsen för vad hon orkade med?

Eller, ska jag vara så förstående? Kanske var hon bara en ouppfostrad förortsunge.

Vi vet så lite om varandra.

Anders Nylén

Märkt , , , , , ,

Plats: Sjöängen, Lugnvik Tid: 1970-tal

Pojken med skottkärran. När vi var nyinflyttade, på 1970-talet, kunde vi från vårt köksfönster följa bygget av den sista villan vid Sjöängen. En pojke som var äldre än jag, sköt en skottkärra uppför en ramp. Han hade arbetsskor, snickarbyxor och stora handskar. Svetten blänkte i nacken och på de bara armarna. Gång på gång sköt han kärran uppför rampen.

”Det där är en duktig pojke” sa min mamma.

En kväll var jag tillsammans med några jämnåriga i lekparken på Sjöängen. Jag hade träningsoverall på mig och stod och balanserade på en gungbräda. Pojken från bygget dök upp med ett par kamrater. Jag blev glad när jag såg honom. Det småpratades om ditt och datt, om cyklar och fotboll, och hela tiden stod jag kvar på gungbrädan. Allt kändes bra, men plötsligt drogs mina byxor ner bakifrån. I panik rafsade jag upp byxorna och såg sedan pojken från bygget flina bakom mig. Det skrattades och tjöts omkring mig.

Utan förklaring hade jag blivit underkänd och utesluten. Skamsen gick jag hemåt.

Anders Nylén

Märkt , , , , ,

Plats: Sjöängen, Lugnvik Tid: tidigt 1980-tal

Majbrasan. Varje år samlade lugnviksborna skräp och trädgårdsavfall till en majbrasa vid Sjöängen. Den brukade bli stor. Även om våra föräldrar inte tyckte om det, klättrade vi barn omkring i bråten. Där fanns allt möjligt, gamla skidor, trasiga leksaker, porslin, tidningar, tv-apparater och mycket annat.

På kvällen den sista april brukade scouterna genomföra en ceremoni där de gick i procession med facklor och tände brasan. För de yngre scouterna var det en stor händelse.

Ett år i början av åttiotalet, på eftermiddagen den sista april, lekte en gosse med smällare och tändstickor på Sjöängen. Vi vet inte om det var avsiktligt, men på något vis lyckades han tända den ihopsamlade skräphögen.

Majbrasan brann i fullt dagsljus, utan vare sig publik eller körsång. Att försöka släcka var det inte tal om. Scouterna, som skulle ha tänt, var förtvivlade och grät. Och deras vänner grät för scouternas skull.

Pojken som orsakat branden gömde sig, men alla visste vem han var. När han ett par dagar senare gick till skolan hade han en klump i magen. Man kan tycka vad man vill om det som hände, men han gav oss i alla fall ett minne för livet.

Anders Nylén

Märkt , , ,