Kategoriarkiv: 1970-tal

Plats: Grundläggargränd 4 Tid: 1977

Sketrost. Hösten 1976 kom min pojkvän och jag flyttande från Falun till Östersund, vi var lite över 20 och visste inte mycket om stan. Anledningen till flytten var att pojkvännen skulle spela bandy.
Vi flyttade in på Grundläggargr 4, 1 våning upp. Det var nybyggt då. 
Utanför köksfönstret hade vi en björk.
När våren kom, upptäckte vi ett fågelbo med ungar. Vi kunde se dem när vi åt frukost. 
Efter några dagar kom pojkvännen hem från jobbet och undrade vad fågeln hette på svenska. Han hade försökt berätta för sina jobbarkompisar, men gått bet. 
Det tog oss ett tag att komma på att det var en Björktrast. För oss var det en Sketrost (Faludialekt).

Märkt ,

Plats: Från Frösö kyrkas utförsbackar till Brunflos hembygdsgård, Tid: Mars 1970 och 3 juni 1970

Änglavakt. En fredag eftermiddag i mars ska en ung chaufför – min fästman – Sven–Erik göra kväll. Han kör en gammal dumper Volvo 470 Bison från Frösö Golfbana. Dumpern är tungt lastad med jord och backarna är tidvis branta men förbi kyrkan går det betydligt lättare och snabbare där det är plant. Helt plötsligt börjar dumpern gå betydligt fortare än den ska. Skakningarna blir bara värre och värre, han trampar på bromsen men inget händer. Eftersom han tror att motorn kommer att sprängas, lägger han ur växeln, trots att man absolut inte ska köra ett tyngre fordon i friläge.

På golfbanan har han arbetat med en lastbilschaufför som kör en nästan ny lastbil, en Scania-Vabis L36, också fullastad med 5-6 ton jord. Han blir ordentligt förvånad när Sven-Erik hunnit nästan till Valla norra innan han själv kommer ikapp eftersom hans lastbil kör minst dubbelt så snabbt som en dumper. Lastbilschauffören har komradio och anropar oroligt kontoret på Brunflovägen.

Plötsligt slutar dumpern skaka och Sven-Erik önskar att inget kommer i vägen för honom. Vid fyrvägskorsningen i Mjälle kommer lyckligtvis ingen bil och i bergskärningen vid Frösö Sjukhus är det brant uppför. Han hoppas att dumpern ska stanna eller åtminstone sakta in, men farten är fortfarande för hög. Därför kör han med försiktiga rattutslag hela vägen ända ner till bensinstationen bredvid Tages konditori. Där först kan han lägga i en växel igen och köra normalt. Den fortsatta färden går bra i uppförsbackarna till förrådet och dumpern lämnas in på renovering.

Tidigt på sommaren, skulle jag och min fästman flytta ihop. På kvällen tittar vi på ett litet hus på Frösön, där vi kan få hyra nedervåningen. Vi var båda väldigt unga, han hade nyss gjort lumpen, jag är modistelev på Erikssons Mode på Storgatan 36.

Sedan vi tittat och bestämt oss för boendet, blev det prat om att ingen av oss legat på sjukhuset, inte ens när vi föddes.

Vilken start det höll på att bli för oss då. Redan morgonen efter skulle en av oss ligga där alldeles blåslagen och förlamad. Sven-Erik skulle, som varje dag, köra dumpern åt åkeriföretaget från Östersund. Den här dagen kör han jord från nedanför Brunflo hembygdsgård in till samhället. Det är när han kör tillbaka med tomt lass olyckan händer. Han är på väg från E75 fram mot järnvägsövergången. När han ska stanna för rött vid övergången tar inte bromsarna, han ställer sig upp och trampar allt han kan på bromspedalen. Nu händer alltså det som inte får ske. Servostyrningen fungerar inte heller då farten är för låg. Allt blir svart för honom när han krockar med rälsbussen som kommer dånande från Östersundshållet.

Bromscylindern på dumpern går sönder och dumpern fortsätter upp på spåret samtidigt som rälsbussen kommer. Kollisionen blir stor, trots att rälsbussföraren snabbt drog i nödbromsen och fick ner farten till 70 km/tim.

Dumpens främre del klipps av precis framför fötterna på Sven-Erik och flyger femton meter ut på åkern, fordonet viker sig och motorn puttrar på rälsen många meter bort så länge det finns bränsle kvar.

Rälsbussen blev helt manöveroduglig och fick tas ur trafik. Vänstra fronten hade tryckts in och hydraulslangarna slitits av. Sven-Erik har flugit ur dumperhytten genom plåten och hamnat femton meter bort mellan en stor sten och uppresta hässjestörar. Kläderna blev som mattrasor när han for ut genom hytten. Klockan och skorna har han tappat på halva vägen. Någon ringde på ambulans. Trots att det inte fanns någon mobiltelefon gick det undan. På Östersunds-Postens löpsedel står att han hade änglavakt.

På sjukhuset tänker Sven-Erik att han ska lyfta på armen, men det blir bara en tanke. Sjuksyster hjälper honom att ringa hem, hon får både slå numret på nummerskivan och sätta telefonluren i handen på honom och föra upp armen till örat. Han är förlamad efter den långa luftfärden och slaget i backen.

Min svärmor ringer en stund senare till mig på hattaffären och berättar om olyckan. Min arbetskamrat Vera som hör mitt telefonsamtal skiftar färg, hon blir alldeles vit i ansiktet, när hon förstår att samtalet gäller min fästman. Hennes senaste kunder har nyss berättat att de kom från Brunflo och fått gå ur bussen för att titta på olycksplatsen. De berättade även för Vera att han som körde aldrig kunde ha överlevt som dumpern såg ut.

Det tar flera dagar innan Sven-Erik kan gå och han måste ha hjälp att klä sig. Blåmärket blir svart och täcker en stor del av kroppen. Vänstra armen går ur led och krånglar. Men han varken bröt något ben eller behövde sys.

Nu har vi hunnit vara tillsammans i över 50 år, vi har haft och har ett bra liv. Är evigt tacksam för skyddsängelns hjälp den där ödesdigra dagen i åttatiden på morgonen den 3 juni 1970.

Ruth Söderberg

Märkt , , , , , , , ,

Plats: Frösö Isgrotta Tid: Hösten 1977

Isgrottan. Frösö isgrotta ligger en bit upp i Gustavbergsbacken. En grotta som har mängder av lokala myter kring sig. Hösten 1977 besökte jag den (för första och enda gången). Var ute med ett gäng som skulle utforska grottan. Var riktigt tveksam till att följa med ner i grottan. Början är en väldigt trång passage. Övertalades att klättra ner. Tog mig igenom den mycket trånga passagen. Men fick en väldig känsla av att sitta fast. Tog väl en halvtimme innan kroppen anpassat sig. Grottan sträckte sig en bit in i berget. Den stora salen var imponerande.

Klättrade ut med lite hjälp. Efteråt började jag få svårt med trånga utrymmen. Tror att jag blev skrämd av att nästan sitta fast i ingången.

Har då och då besökt grottans omgivningar. Men aldrig vågat mig in i grottan igen. Däremot kan jag besöka gamla skyddsrum och andra saker i berg. Så länge det inte är trånga utrymmen.

Thomas Höglund

Märkt , , ,

Plats: Hörnsta, Kyrkvägen/ Östersundsvägen, Lit Tid: 1978

Handla på krita. Vi hade Hörnsta här i Lit och Fritz. Han var en duktig försäljare. När tv:n kom sålde han flest tv- apparater i Jämtland, av det finska märket Solora. Han hade ett lite trick som jag också blev utsatt för. Jag skulle köpa trygor till döttrarnas stavar. Man fick inte betala utan bara skriva upp. Då hade han en på kroken och då skulle man ju komma in en gång till. Efter ett tag förde han över det i huvudboken. En gång visade han det där för mig och läste upp vad folk var skyldiga och ofta vara det ju bara småsummor. När han gick igenom kundregistret var det ju många som hade dött också.

Leif Persson

Märkt , , , , , , ,

Plats: Frösöbron Tid: 13 oktober 1970

Fallolycka. Jag var kranförare när nya Frösöbron byggdes. Bropelarna var så höga att armeringsjärnen inte räckte från botten och ända upp. I stället lyfte jag ner armeringsjärn runt hela pelarn i botten och sedan lika många ovanför så det skulle räcka upp till toppen på pelaren. Därefter klättrade en gubbe ner och najade ihop dem. För att inte kranföraren skulle behöva jobba övertid så najades de först provisoriskt med hjälp av lyftkranen och sedan klättrade man ner och najade färdigt.

När jag står hemma ringer telefonen. Gubbarna har klättrat ner och det var dåligt najat så att den övre korgen ramlar ner i botten med gubbarna och med de här grova armeringsjärnen i. Att det inte blev värre än det blev, det är ju ett under.

Jag fick hoppa ur duschen och fara ner som en idiot och då satt verkmästaren uppe i kran och skakade. Jag fick ta över och lyfta upp dem. Den ena var det väl skapligt med men den andra såg ju bedrövlig ut. Men det var ingen som dog vad jag minns.

Nisse Stenbäck

Läs en intervju i ÖP med en Ehlis Johansson, en av de två som föll ned i bropelaren (för prenumeranter)

Märkt , , , , , , ,

Plats: Lugnvik, järnvägen nedanför Havremagasinet Tid: Augusti 1978

Den svåra tågolyckan. I augusti 1978 var vår familj bortrest på semester. På radionyheterna hörde vi att en allvarlig tågolycka hade inträffat i Lugnvik utanför Östersund, där vi bodde. Det var svårt att föreställa sig att tio människor skulle ha omkommit i lilla Lugnvik där det inte brukade hända någonting alls.

Senare såg vi avspärrningarna och resterna av rälsbussen. Hopknycklad orange plåt vittnade om kraften i kollisionen och vi förstod att människor hade blivit stympade och krossade.

Det berättades om en journalist som fotograferat i samband med olyckan och som hade fått slut på film. En man som bodde i närheten skulle då ha erbjudit honom ett par filmrullar i utbyte mot en av tidningens kameror. Efter några sekunders tvekan sades journalisten ha antagit erbjudandet och lämnat ifrån sig en kamera.

Jag vet inte om den här byteshandeln verkligen ägde rum. Kanske är berättelsen bara en vandringssägen som blommar upp i vissa situationer. Men oavsett sanningshalten har det beteendet, under de omständigheterna, i 40 år gestaltat begreppet opportunism för mig.

Om berättelsen var sann kan man undra om den smarta mannen förstod vad som hade hänt? Var han, trots att människor dött i närheten, enbart inriktad på sin egen nytta, eller handlade han kanske i chock? Hade han någon glädje av den där kameran eller var det alltid med en känsla av äckel som han tog i den?

Anders Nylén

Märkt , , , , , , ,

Lucka 9 // Plats: Körfältet Tid: 1972

Lyftkranen som välte.

Nisse: Vi bodde på Konstapelgränd, gården ovanför där det här bygget pågick. Kvällen innan fick jag höra att jag kanske skulle köra en annan lyftkran än min vanliga, för han som brukade köra den skulle vara ledig. Den jag brukade köra gick efter den stora centrumbyggnaden på Körfältet, den här stod på ett litet annorlunda spår. Jag berättade det för Åsa på kvällen innan, att jag skulle köra den andra kranen. Men det blev inte så. Det var den kranen som tippade. Åsa var hemma och hörde när det hände.

Åsa: Jag var hemma och pratade i telefon när jag hörde världens brak. Sonen var ute på cykel så jag rusade ut för att titta till honom. En dam står på gården och skriker att det var kranen – hjärtat for upp i halsgropen. Jag sprang som en idiot, jag trodde att det var Nisses kran som tippat. Men då fick jag se Nisse komma från andra kranen, vi möttes där den här killen satt fastklämd. Ambulansfolket kom, men det gick ju inte att rädda killen, han dog. Min pappa var botomte (alltiallo) på bygget och såg kranen komma så han springer därifrån, men kommer på att kranen kommer ju efter! Han snavade i en kabel och låg bara och väntade på att han skulle bli ihjälslagen. Men kranen träffade nån brädbit som slog honom på benet, det var allt, men psyket kraschade.

Vi hade väldigt svårt att somna den kvällen.

Åsa och Nisse Stenbäck

Märkt , , , ,

Plats: Körfältet Tid: tidigt 1970-tal

Körfältet hette Östersunds nya bostadsområde i början av 1970-talet. Min mormor och morfar skulle flytta till staden för att ta hand om mig, när mina föräldrar jobbade. Jag hade nyss adopterats från Sydkorea och vid den här tiden var inte förskolan något som alla gick i. Pappa hade hjälpt mina morföräldrar att köpa en lägenhet på Körfältet i samband med att det byggdes. Tvårummaren låg på övre plan, det var en hörnlägenhet med utsikt över stadens första höghus. Tegelfasaderna var bruna och helhetsintrycket gav ett murrigt intryck. Lägenheterna var mörka trots att de är genomgående med fönster åt båda hållen. Jag kommer fortfarande ihåg de gråvita dörrfodren av plast, som gav ett ihåligt lite gnekande ljud när man kom åt dem. Jag brukade cykla runt på min älskade trehjuling och det hände rätt ofta att jag slog i karmarna. Det mesta var grått i lägenheten till en början, men det dröjde inte länge innan orangea tapeter med stora bruna blommor sattes upp på väggar och köksluckor.

Körfältet fick rätt snart dåligt rykte trots levande centrumbyggnad med bibliotek, livsmedelsaffär och annan service. Det nya bostadsområdet blev något av förort med alla de problem som det brukar innebära. Ungdomar buskörde moped på de fina gångbanorna och nyanlagda gräskullarna. Värst var det på helgerna. Då var det ett evigt spring i trapporna på nätterna. Folk urinerade överallt och jag hörde att man till och med hade bajsat ner i tvättstugan vid något tillfälle. Min mormor och morfar fick ingen bra start på sitt nya liv i Östersund. Med tiden blev det trots allt lugnare och björkarna blev större och gräsmattorna grönare. I Östersunds västra utkant började ett nytt bostadsområde byggas. Lungvik blev nästa problemområde.

Jag har nog alltid föraktat Körfältet. Mörkt, plastigt och tråkigt. Att mina föräldrar skulle bosätta sig där och att jag och min familj också skulle bo där tillfälligt kunde jag aldrig ana. Mamma och pappa bor fortfarande på Körfältet och stortrivs. De små innergårdarna med lekpark i mitten skapar en familjär känsla och ”kullarna” är fortfarande orörda och björkarna susar som aldrig förr. Egentligen är Körfältet idealiskt för småbarnsfamiljer, men i stället har det blivit platsen där man börjar eller slutar sitt egna boende, som ungdom eller pensionär.

Maria Ahlström, numera 51 år

Märkt ,

Plats: Lugnviksskolan Tid: 1970-tal

Hästen och oxen. Jag gick i Lugnviksskolan på sjuttiotalet. Även om alla mina klasskamrater hade svenska som modersmål fanns det skillnader mellan oss. En flicka, som pratade mycket och tyvärr störde en del på lektionerna, kallade mig för plugghäst. Till en början fäste jag mig inte vid det, men hon fortsatte och så småningom ledsnade jag.

En lektion fick jag en hopvikt papperslapp. På den stod det naturligtvis plugghäst. Jag suckade inombords, rev av ett hörn från ett A4-ark, skrev ordet latoxe och skickade lappen till retstickan. Hennes reaktion överraskade. Som en vildkatt kastade hon sig över mig. Hon slog och klöste, och högg en blyertspenna i min arm.

Jag tyckte att jag hade svarat med samma mynt, hon hade retats och jag retades tillbaka. För henne var det inte så. Hon hade blivit allvarligt kränkt.

Långt efteråt undrar jag om hon var ett av de barn som tidigt får ta för mycket ansvar? Att hon inte var så bra i skolan kan ha berott på att hon kanske tog hand om småsyskon och försökte få ett försummat hem att fungera. Balanserade hon på gränsen för vad hon orkade med?

Eller, ska jag vara så förstående? Kanske var hon bara en ouppfostrad förortsunge.

Vi vet så lite om varandra.

Anders Nylén

Märkt , , , , , ,