Etikettarkiv: Köpmangatan

Det dolda – del 1 i podden ute nu

Nu ligger del ett i podden Det dolda ute för lyssning med röster från Den dolda staden och Det dolda landskapet. I första avsnittet söker en ung man kärlek under en gatlykta på Köpmangatan en sen natt i november 1992, vi besöker Lugnvik eller ”Texas” på 40-talet och Återvändsgränd i Östersund 1927. I Högvålen i Härjedalen väntar Joe Hills aska på sista vilan. Minneslämnare i avsnittet: Astrid Hjelm, Yngve Karlsson och Joakim Rindå. Dessutom hörs flera röster från Lugnvik. Med Sara Swedenmark och Malin Palmqvist.

Vill du läsa in ditt minne? Mejla oss en ljudfil eller kontakta oss för inspelning.

God lyssning!

// Malin & Sara

Märkt , , , , , , ,

Plats: Törnstens gränd 6 / Köpmangatan Tid: November 1992

November 1992. Natten är sen och mörk. Det ska ännu dröja flera år innan internet slår igenom och ge den slags kärlek jag längtar efter egna rum att prövas i. Nu är det fortfarande viskleken som gäller. Rykten, klotter på stadens toaletter och en het linje där telefonens elektriska trådar slumpvis kopplar samman röster i av ensamhet ekande rum. Snuskgubbar, fnissande lågstadieungar i grupp och vilsna unghomos som jag.

Jag har trotsat det faktum att väckarklockan om bara några timmar ringer till skolgång. Jag har hållit min röst så låg att pappa som sover i rummet intill inget har hört. Nu står jag gömd och helt stilla bakom gardinen i det mörka vardagsrummet och väntar. Han hette Micke, sa han, kvällens tillfälliga samtalspartner, och trots att vi avbröts av ett par tjuvlyssnande tjejer som gång på gång med gälla röster samstämmigt ropade ”bögaaar!” innan de slängde på luren för att snart göra samma sak igen, lyckades jag och denne ”Micke” ändå nå fram till att bestämma en träff.

Jag var en återfallslögnare i vardande, nyss inflyttad till stan. För rädd för att våga mötas i rum bortom telefonviskande rösters ängsliga anonymitet. För närhetstörstande för att helt låta bli.

Så kommer han. Kvällens dejt. Från min trygga plats i fönstret, i huset på Törnstens gränd, ser jag enkelt över parkeringen ut genom den breda grinden mot Köpmangatan. Som överenskommet stannar han under gatlyktan. Han ser sig om. Det är kallt. Ett tunt täcke snö har lagt sig och långsamma moln stiger regelbundet med hans andedräkt. Han ser ut att vara några år äldre än jag, kanske är han hela tjugo. Fastän han oftare vänder sig utåt, fångar jag då och då hans anletsdrag när han vrider sitt huvud i sökandet efter mig. Jag speglar mig i hans blick.

Det är en märklig dans. Och orättvis. Jag badande i den intensiva upplevelse av närhet som situationen faktiskt ger mig, han övergiven ensamt sökande. Mitt moraliskt ytterst tveksamma handlande plågar stötvis mitt samvete, men med mina egna behov kraftfullt bultande mot strupe och pyjamaslinning förlåter jag mig gång på gång.

Vi står så länge, längtande båda. Innan han lämnar platsen.

Joakim Rindå

Märkt , , , , , , ,