Kategoriarkiv: 1950-talet

Plats: Plextorget Tid: 1950-tal

Pojke från Lit. Vi hade en bra medeldistanslöpare från Lit, han heter Ragnar Svärd och var med i landslaget. Han tävlade för Castor, men när han började så tävlade han för IFK Lit. En gång refererade Sven Plex Pettersson honom i radio:

”Här kommer en liten pojke från Lit och han leder!”

Plex var också från Lit. 

Alf Persson

Märkt , , , ,

Plats: Nära A4 Tid: Sent 1950-tal, tidigt 1960-tal

Kana på hustak. Stefan, jag och Stefan S följde med pappa till ett bygge i stan som han jobbade med. Där klev vi upp på taket och åkte kana en bit tills vi fick stopp, det var ett trevåningshus. Några rekryter på A4 såg oss från ett fönster i kasernen bredvid och skrek åt oss att vi skulle gå ner därifrån för det såg väldigt farligt ut. 

Tommy Jönsson

Märkt , , , , , , ,

Plats: Skolgatan Tid: 1956-1957

Trehjuling nerför backen. Från Skolgatan där vi bodde så gick Fagervallsgränd brant ned mot Brunflovägen. Brunflovägen var genomfartsväg då och det var mycket trafik. Janne hade en trehjuling och han ville gärna testa den ordentligt. Han bad mig följa med ned mot Fagervallsgränd. Han skulle köra och jag skulle stå bakpå den. Sedan så gav vi oss nedför gatan och det gick ordentligt fort efter ett tag. Janne spretade med benen rakt ut. När vi började närma oss Brunflovägen sa han att han kommer att svänga höger in mot en gräsplan för att få stopp på trehjulingen och att jag då skulle hoppa av. Så gjorde vi och när jag hoppade av så tappade jag balansen och rullade runt. När jag ligger där så är det någon som tar mig i kragen. Det är mamma som ilsket skriker: ”Vad håller du på med?”. Hon berättade senare att hon hade sett vad som skulle hända och sprungit efter oss hela vägen ned mot Brunflovägen, men hon hann inte ikapp oss.

Björn Nilsson

Märkt , , , ,

Plats: Odensala Tid: 1950-talet

Försvunna smultronställen. Jag växte upp i Östersund på 1950-talet. Eftersom lägenheten vi bodde i låg mitt i stan var föräldrarna måna om att min bror och jag sommartid kom ut på landet. Jag har minnen av sommarvistelser som jag och min bror hade hos min mormor i Duved i slutet av fyrtiotalet. 1950 var det år då föräldrarna första gången hyrde en sommarstuga och den låg i Odensala utefter Odenskogsvägen. På den här tiden var det landsbygd då man kom till den plats där nuvarande Scandic Hotell finns.

Mina föräldrar fick hyra en stuga av paret John och Alma som byggt ett nytt hus åt sig själva. Stugan var utan vatten och avlopp så det var utedass och pump på gården som gällde.

Året därpå hade John och Alma sålt detta hus. Min far hade en arbetskamrat som bodde på en gård i Odensala, rakt nedanför nuvarande Växtvaruhuset. Gården bestod av ett stort trähus med flera lägenheter, ladugård och grishus, förråd m.m. Det fanns grisar, höns, kattor, hund och häst på gården. Där fick mina föräldrar hyra bryggstugan. Här tillbringade vi två somrar där vi barn hade mycket roligt.

I Odensalabäcken fick jag mitt livs första fisk, fångad på en böjd knappnål som var fäst vid en björntråd. En av familjerna som bodde på gården hade barn i ungefär vår ålder och det blev mycket lek med dem. Det var meningen att vi skulle hyra där även 1953, men en boende på gården hade blivit sjuk i misstänkt paratyfus och eftersom vi fått en lillasyster i slutet av maj ville mina föräldrar inte hyra där denna sommar.

Min far fick reda på att det fanns ett tomt hus i Odenskog ungefär där ICA Kvantum ligger. Han kom överens med ägaren och där bodde vi sommaren 1953. Detta år hade min far börjat bygga en sommarstuga i Odensala, en bit ovanför där de tidigare nämnda John och Alma bodde. John var snickare och han hjälpte till med bygget av sommarstugan. Sommaren 1954 var första året vi bodde i den egna stugan. Under återstoden av 1950-talet flyttade vi, så fort skolan slutat, ut till sommarstugan och vi bodde där tills skolan började. Det var en härlig tid med lek och upptåg. Min tre år äldre bror var mycket påhittig. Det byggdes kojor, lådbilar, golfbanor, linbanor, det spelades teater och mycket annat. Även här fanns det barn som vi lekte med och några kusiner som bodde på Rådhusgatan.

Bygden kring Odensala/Odenskog var vid den här tiden ett lantligt område och vi hämtade nästan varje dag mjölk på en bondgård i närheten. Det var en arrendetomt som stugan stod på och eftersom det skulle byggas lägenheter i området måste stugan flyttas eller rivas. 

Där John och Almas hus låg är det nu en äng och varför detta fina hus revs vet jag inte. Av bondgården som vi bodde på i två somrar finns inte ett spår kvar. Bostadshuset användes som övningsobjekt av brandkåren och övriga byggnader är också borta och numera är där bebyggt med radhus. Där min far uppförde stugan i Odensala byggdes det lägenheter och det är i dag ett stort bostadsområde. I Odenskog är det sedan länge flera industrier, företag, affärer m.m. Själv flyttade jag från Östersund med fru och barn 1978 till ett nyrenoverat hus i Husås 3,5 mil från staden och där växte våra barn upp i en lantlig miljö. Vi bodde i Husås i trettiofem år men numera är Lit vår bostadsort. 

Roland Norrman

Märkt , , , , ,

Plats: Lockne Tid: 1950-tal

Stort utbud. När jag växte upp i Lockne fanns det två affärer, ett kafé, ett sågverk, station och damfrisering, två skräddare och ett ålderdomshem. Så mycket bara på ett så litet ställe. I dag finns det ingenting.

Arne Jönsson

Märkt , , ,

Plats: Tegelbruksvägen Tid: 1958

92 kvadrat. 1958 flyttade vi från en lägenhet på Skolgatan till en liten villa på övre delen av Tegelbruksvägen. När vi flyttade dit så fanns det redan tegelhus med källare på ojämna nummer.

Det hus vi flyttade in i var det första huset av åtta i Östersund som byggdes utan källare. Det var på 92 kvadratmeter och fasaden var byggd av tegel och eternitplattor.

En av de första dagarna när vi bodde där ringde det på dörren och en pojke undrade om jag kunde komma ut och leka. Han bodde på andra sidan gatan. Det bodde en hel del barn redan då där och allt eftersom det byggdes nya hus så blev det flera barn.

Björn Nilsson

Märkt , , , , , , ,

Plats: Torpet i Kungsgårdsviken Tid: 1950

Tanten i skafferiet. Jag var i sexårsåldern när vi bodde
i lilltorpet mellan Kungsgårdsviken och hamnen där sjöflyghangaren är. Farsan hade flyttat till F4 från F15 i Söderhamn och innan han och morsan fick tag på en lägenhet bodde vi där. Jag brukade sitta på bryggan och titta på, när Vampire J-28 dök ner mot Bynäset och sköt. Det var spännande.

Det spökade i torpet, men det berättar man ju inte för en sexåring. I efterhand har jag fått höra, att farsan ofta var upp på övervåningen för det gick nån däruppe. Men det var ingen annan som bodde där, det var ju bara vi tre. Farsan var en väldigt lugn och sansad person, men han hittade ingen förklaring.

En dag när morsan står i sovrummet och bäddar, kommer jag ingående. Jag hade varit i det stora skafferiet för att ta en skorpa och då stod en tant därinne. Jag kunde inte begripa, vad gör hon här? Mamma blev skraj, men när hon kom till skafferiet var det ingen där.

Det var också en beväring som skulle skjutsa en flottiljpolis ner mot sjön och körde Bynäsvägen uppifrån flyget. Rätt som det är så girar han rätt ner i diket. Flottiljpolisen undrade vad han pysslade med och beväringen svarade: ”Men jag kunde ju inte köra på damen som gick rakt över vägen.”

Nisse Stenbäck

Märkt , , , ,

Plats: Tegelbruksvägen, Odenslund Tid: 1950-1960

Korea. Det område som vi flyttade in till när vi flyttade till Tegelbruksvägen kallades i folkmun för Korea. Det fanns olika teorier varför det kallades för detta. Koreakriget pågick i början av 1950-talet och i färskt minne så påminde kanske området under byggnationerna om ett krigsområde med lera och gropar.

Det byggdes hela tiden i detta område. Innan vi flyttade
in så hade man byggt villor på Slingervägen och Odlarvägen och halva Tegelbruksvägen. Efter Tegelbruksvägen så byggdes det villor på ”Stigarna”, Hackstigen, Släggstigen, Spadstigen, Spettstigen och Yxstigen samt Hyggesvägen som gick parallellt med Lilla skogen. Sedan blev det kedjehusen på Krondikesvägen och Nyängsvägen. I folkmun så kallades de för ”Svegstågen” eftersom de liknade tåg med husen som satt ihop med garage emellan.

Det var massor av barn som bodde i Koreakvarteren då. Mamma hade problem när vi skulle äta lunch och middag att hitta igen mig. Hon fick den briljanta iden att skaffa en visselpipa. Så när hon blåste i den så kunde jag ta mig hem för att äta. En annan mamma blev också inspirerad av detta och skaffade en visselpipa. Som tur var så lät den annorlunda så vi visste vem som skulle komma hem.

Idag när man åker förbi så ser man inte så många barn.

Björn Nilsson

Märkt , , , , , , , , ,

Plats: Östersundsvägen, vid gamla bron Tid: 1955

Enarmad bandit. Sista affären på Hammarn, när det hade sjangserat, då var det två litsbor som hyrde det och i skyltfönstret stod det någon gammal tvättmaskin och skräp. Det var några personer som frekventerade den affär’n ganska ofta och då var det någon anhörig som blev misstänksam att man spelade om pengar där. Så då kom Polisen. Det fanns inget misstänkt i affären, men på lagret fanns det enarmade banditer.

”Vad är det här då?” undrade polisen.
”Det är för personalens trivsel,” svarade de.

Leif Persson

Märkt , , , ,

Plats: Kvarteret Stormhatten/Blomän- gen Tid: Slutet av 1950-talet

Vinster som blev nitlotter. När jag var sex år gick jag på en filmklubb i en källarlokal på Krondikesvägen. Där visades då och då barnfilmer, och jag minns dem som trevliga tillställningar. En gång bjöds det också på underhållning av ett syskonpar. En flicka i min ålder sjöng ”What you’ve done to me” och hennes storebror ackompanjerade på gitarr. Jag blev nog lite imponerad, både av att hon vågade uppträda och dessutom sjöng på engelska. Det skulle senare visa sig att vi blev klasskamrater och nära väninnor som håller ihop än i dag. På dessa träffar var det också lotterier, och en gång vann jag! Vilken härlig känsla, det här hade jag aldrig varit med om. När jag ivrigt öppnade det inslagna paketet förbyttes dock glädjen till snopenhet. Hade fått en slags serietidning med bilder som i mina ögon såg väldiga suddiga och underliga ut. Med ett par enkla pappersglasögon där ena plastglaset var rött, det andra grönt, skulle dock bilderna framträda ordentligt, och då skulle de upplevas som tredimensionella. De som hade slagit in vinsterna hade dock raskt gjort två vinster av det hela, en fick tidningen, någon annan glasögonen. Att de då samtidigt gjorde de bägge vinsterna värdelösa var inget de tog någon notis om. Jag minns att jag blev otroligt besviken, en känsla som satt i länge.

Nämnde det här minnet på en middag nyligen och fick
då höra två andra berättelser, en från 1950-talet och en från 1960-talet, om vinster som också mest orsakat besvikelse. I det ena fallet var det ett par grabbar som av nyfikenhet följt en kamrat till Frälsningsarméns barn- och ungdomsverksamhet på Rådhusgatan. En tårta skulle lottas ut, och den som berättade vann. Så roligt det skulle bli att komma hem och kunna bjuda sina föräldrar på tårta! Men se, det gick inte an. Tårtan skulle förtäras på plats. Alla som var där skulle dela på tårtan, och som berättaren minns det försåg sig ledaren med en rejäl bit. Vad var då fördelen med att vinna kan man undra?

I den andra berättelsen var också en tårta inblandad. Här fick vi höra om veckotidningen som brukade publicera födelsedagsbilder på barn. En gång var det middagsgästens porträtt som blivit utvalt, och som belöning skulle hon få en tårta. Tårtan skickades med posten, och det tog några dagar innan den var framme i Lugnvik, där hon bodde. Det visade sig att den inte hade klarat transporten så bra. Hela bakverket var i smulor och hamnade direkt i soporna.

Margareta Olsson

Märkt , , , , , ,