Plats: Torvalla Tid: 2008

Människovänliga Torvalla. Innan vi flyttade till Torvalla bodde vi i Thailand. Vi hade bara varit i Torvalla på besök och innan vi flyttade var vi in på Turistbyrån för att skaffa oss information. Där hittade vi en bok som handlade om konsten i Torvalla. Den har vi tittat på många gånger och det är fantastiskt att det finns ett så stort bostadsområde som är smyckat med konst. Det är imponerande. Vi var väldigt nöjda och belåtna med att vi hade hamnat i Torvalla och det är vi fortfarande. Vi blev lite fundersamma när vi talade om för folk var vi bodde och fick suckar och frågor om det brukar eldas i papperskorgar här. Vi har aldrig märkt något av det. Vi har bott i samma trappuppgång hela tiden och det har aldrig varit någon hyresgäst som vi har haft besvär av.

Torvalla har ändrats under de här åren och inte till det bättre precis. Men det behöver man inte minnas. Man kan minnas det första intrycket. Torvalla  är den finaste stadsdelen i Östersund, framför allt den mest människovänliga stadsdelen. Det är nära till friluftslivet och det är en stor, stor fördel. Vi har i många år plockat hela vårt vinterbehov av lingon här. Vi har plockat hjortron också, men då fick vi cykla en liten bit. Man kan också åka skidor på vintern, bara kliva på ett spår vid fotbollsplan och så är man inne i hela systemet som går till Spikbodarna och ända bort till stadion.

Det är också en liten fantastisk urskog här, som är absolut orörd. Det är som att komma in i Tomtar och troll. En annan sak som är vackert med Torvalla är att gå efter de asfalterade gångarna. De är så fint på sidorna med vackra blommor. Och går man neröver mot Optand är det fina blomsterängar. Det är som en stad, det är ändå 7000 invånare här, men det är små kvarter med olika typer av hus. Det är genomtänkt och fint. Små kullar finns det här också, så ungarna kan åka pulka.

Ulla & Josef Englsperger

Plats: Havrevägen, Torvalla Tid: 1992-1993

Vi var en gång nybyggare på Havrevägen i Torvalla. När vi flyttade dit 1991 var inte området helt klart och Riksbyggen hade otroligt svårt att fylla de i vårt tycke väldigt fina bostadsrättsradhusen. Det var trögt på alla sätt att få dit grannar trots olika kampanjer. Men så småningom fyllde det.
Hösten 1992 kom och vi fick nya grannar. Två ryska familjer. Två ryska familjer som gjorde att jag bestämt kunde hävda att vårt kvarter blivit det kvarter i Sverige som då hade mest hockey-guldmedaljer per capita.
ÖIK hade värvat Vladimir Krutov. En av den moderna hockeyhistoriens största. Ingen som var med då på 1980-talet kan glömma t ex VM i Globen 1989 i Superfemman med Kasatonov, Fetisov, Krutov, Larionov och Makarov. KLM-kedjan kan vara den vassaste hockeykedja som funnits. Men när kollegorna stack till NHL när murarna i öst rasade provade även Krutov men han fungerade inte där. Och efter diverse turer hamnade han i Östersund 1992 tillsammans med en rysk kollega.
Det var märkligt att gå runt där hemma på Havrevägen och hälsa på en person vars hockey man ägnat timmar åt att se på teve. Krutov var en väldigt lugn och ödmjuk man och jag minns att jag fick hjälpa honom och frun med något i anslutning till områdets tvättstuga och han var så tacksam. Det gick inte just att föra något samtal med honom. Men han och familjen var där, han hälsade alltid glatt och vad jag minns gjorde de inget större väsen av sig alls.
Men att ha bott granne med Krutov. I Torvalla. Det känns fortfarande lite stort.
(Vi flyttade från Havrevägen 1996, Krutov blev kvar i Jämtland till samma år. Han avled 2012 i Ryssland. Värvningen av Vladimir Krutov utsågs i tidningen Svensk Hockey till den mest spektakulära värvningen i svensk ishockey genom tiderna. Krutov betydde mycket för ÖIK och Jämtländsk ishockey. Krutov är invald i IHF – Hockey Hall Of Fame)

Christer B. Jarlås

Plats: Torvalla Tid: tidigt 1960-tal

Det här var i början av 1960-talet. Jag var ca 16 år. Vi var några klasskamrater som hade fått reda på ett det fanns en ”spådam” i Torvalla efter gamla E 75 mot Brunflo. Jag och en kamrat tog bussen från Ås och vidare med nästa buss mot Brunflo. Vi hade beställt tid innan tror jag.

Det var på kvällen och lite halvmörkt och lite kusligt tyckte jag. Man måste som jag minns gå en bit ner mot järnvägen. Jag fick gå in först och vad jag minns lade hon ut kort.

Det gick lite trögt och hon tittade lite undrande på mig. Kändes inte som jag fått det svar jag ville ha. Vad sa hon skulle jag inte få den jag var kär i?

Vet att man lämnade en slant men inte hur stor. Sedan var det kompisens tur. När hon kom ut sa hon:

– Spådamen undrade om du inte visste vad du ville?

Lite konstigt tyckte jag. Det var ju därför jag gått dit för att få svar. Kompisen verkade nöjd med sitt besök i alla fall.

Min klasskompis och jag kom senare att bli släkt på så vis att hon blev gift med en släkting till mig och vi fick även barn som gick i samma klass i skolan. Jag fick också min dröm-man efter några om o men. Var det det  ”spådamen” sagt till mig eller?

Eva Sundin