Tack till alla som stadsvandrade under EatArt

Tusen tack till alla som gick med på stadsvandring idag! En rolig vandring med EatArt-festival runtom oss i stan 🌮🥗🍯🤹‍♀️🎸🎷🍰

Dagens tema var smakminnen och vi hann med både Lilla Paris, Brunkullan, Kondomerian, mjukglassminne från Baretten, ett kanderat äpple och lite till.

Nästa planerade vandring äger rum under Storsjöyran, då med fokus på nöjeslivet 💃🏽💃🏽💃🏽

Annonser

Stadsvandring mellan smakminnen under EatArt-festivalen

Lördag den 15 juni är det dags för nästa stadsvandring, den här gången blir det en vandring mellan smakminnen under EatArt-festivalen.

Kom med på en halvtimmes stadsvandring mellan personliga smakminnen i Den dolda staden Östersund. Vi känner dofterna av sill och korv på Saluhallen, doften av rostat kaffe från Isakssons och en sockerbit indränkt i fiskleverolja. Stans första burgare, en klassisk korvkiosk, hemligheten bakom Brunkullans te och drömmen om det kanderade äpplet. Och så kollar vi in var kondomerian med smakkondomer låg.

Välkommen! // Malin

Vandringen kostar 100 kr och då ingår även även dagspasset för Eat Art Festivalen (värde 85 kr).

Här hittar du eventet på Facebook.

Biljetter köper du här>>

Nytt poddavsnitt med smakminnen – från fiskleverolja till en korv med bröd

I det här avsnittet av podden Det dolda får vi smaka på en sockerbit indränkt i fiskleverolja, getmjölk i en skolmatsal i Sikås, nymodigheten morotskaka och tillkomsten av Brunkullans te, klarskinn i kaffet, saluhallens alla dofter och nyrostat kaffe från Isakssons. Och så reder vi ut hur det egentligen var med korvkiosken på Frösön. Minneslämnare i avsnittet: Owe Eriksson, Sune Karlsson, Anna Stina Palm, Fia Gulliksson, Jan Palmqvist, Eva Sundin med flera. Med Sara Swedenmark och Malin Palmqvist. God lyssning!

Taggad , , , , ,

Stadsvandring mellan minnen den 13 mars

fullsizeoutput_22aa

Kärlekslängtan under gatlyktan, en springpojke under andra världskriget, boxningsmatchen mellan Ingo & Floyd, kondomerian på Hamngatan, Barnen på Frostmofjället med farmor och många fler personliga minnen av sånt som hänt i Östersund med omnejd. Guide Malin Palmqvist. 

En timmas vandring genom tid och rum med minnen ur nya guideboken Den dolda staden Östersund med omnejd. 

120 kr för vandring, 200 kr för bok + vandring, 140 kr för enbart bok. 

Betalning via swish eller kontant med jämna pengar direkt på plats. 

Start vid korsningen Hamngatan / Prästgatan. 

Evenemanget på Facebook

Taggad ,

Det dolda – del 1 i podden ute nu

Nu ligger del ett i podden Det dolda ute för lyssning med röster från Den dolda staden och Det dolda landskapet. I första avsnittet söker en ung man kärlek under en gatlykta på Köpmangatan en sen natt i november 1992, vi besöker Lugnvik eller ”Texas” på 40-talet och Återvändsgränd i Östersund 1927. I Högvålen i Härjedalen väntar Joe Hills aska på sista vilan. Minneslämnare i avsnittet: Astrid Hjelm, Yngve Karlsson och Joakim Rindå. Dessutom hörs flera röster från Lugnvik. Med Sara Swedenmark och Malin Palmqvist.

Vill du läsa in ditt minne? Mejla oss en ljudfil eller kontakta oss för inspelning.

God lyssning!

// Malin & Sara

Taggad , , , , , , ,

Plats: Fritidsgården Oden Tid: November 1989

DJ möter kärleken. Det var på fritidsgården Oden borta vid campingen. En herrförening jag inte vet namnet på hade abonnerat lokalen och höll stor fest med massor av deltagare. Jag och Björn Bostrand var inlånade som discjockeys. Vi fick inte något betalt men vi fick middag, dryck och taxi dit och hem. Själv hade jag tillbringat hösten på en drygt två månader lång kurs i Stockholm och hade precis kommit tillbaka till Östersund. Ett förhållande hade tagit slut innan jag åkte till Stockholm. Väl tillbaka i Jämtland hade jag egentligen bara hunnit med att delta på ett JämFör-seminarium i Vålådalen där jag hade stått på scenen och talat för Åklagarkammaren. För Länsrätten pratade en skitsnygg tjej, som min chef Bo Nilsson knuffade på mig och berättade att han kände igen henne och trodde att hon varit kompis med hans äldste son Olle när de växte upp i nedre Odensala. Märkligt nog hade jag också ett tag varit kompis med Olle när vi gått på lekis tillsammans i Karlskoga ganska precis 23 år tidigare. Bosse gick sedan fram och pratade med henne och det var henne han mindes … Jag var själv inte så jättesocial i Vålådalen. När det blev disco efter middagen gick jag till rummet och läste Ulf Lundells roman ”En varg söker sin flock” som jag skulle recensera i ÖP. Den där tjejen från Länsrätten såg jag sedan dagen efter på frukosten med sina jobbarkompisar och jag noterade henne givetvis då också och när jag smyghörde henne prata om sin son så, ja, givetvis utgick jag då från att hon levde i en relation. Men snygg och världens vackraste och varmaste leende hade hon.

Nå, tillbaka till Oden. Tillbaka på scenen och på festen. Björn och jag hade väldigt kul när vi spelade på den tiden. Vi valde varannan låt och folk älskade att dansa och roligast var när vi ”lurade” dem att dansa till sådant de garanterat aldrig hört förr. Och blev det lite segt hade vi alltid säkra kort att dra fram ur skivbackarna. För även om CD-skivorna börjat dyka upp 1989, jag hade köpt de första på våren 1989 i New York till just Björn och på hösten hade jag köpt min egen första – också Ulf Lundell ”Utanför murarna”, så spelade vi enbart vinyl, både LP och framför allt från min finfina singelback med 45 rpm.

Rätt som jag stod där framme på scenen och spelade kom någon och knackade mig på ryggen. Jag vände mig om och då stod det en tjej där i en klarröd klänning. Hon frågade om jag kände igen henne för hon kände igen mig. Och det var ju hon, hon från Vålådalen, hon min chef känt igen. Självklart kände jag igen henne och nykter som jag var blev jag lite blyg. Hon frågade om jag fick ta ledigt från spelandet och dansa. Björn fick ta över en liten stund. Det blev ganska många danser den kvällen men inte så mycket tid till prat då jag också skulle sköta skivspelandet och plocka ihop allt när det var slut. Men vi sågs och sa hej då när hon åkte hem. Jag visste då knappt vad hon hette, men jag visste ju var hon jobbade.

Efteråt pratade Björn och jag om henne, ja, jag kunde nog inte prata om så mycket annat, och det visade sig att han hade en kollega på Solliden som var hennes morbror. Björn visste vad hon hette och visste om hennes släkt och allt.

Jag ville ju träffa henne igen. Men hur. Jag hade då sammanställt en kassett, jo det var 1980-tal, med 1980-talets bästa låtar, en svensk sida och en engelsk med ett omslag med min krönikörsbild från ÖP i lite Andy Warhol-stuk. När jag hade förhandling på tingsrätten, och det hade jag minst tre dagar i veckan på den tiden, hade jag med mig ett cirkulationskuvert för internpost, skrev hennes namn i den där rutan och lämnade det till mina kompisar i receptionen på Tingshuset som skulle se till att det nådde fram. Med kassetten fanns en lapp med en fråga om hon ville äta lunch med mig någon dag på Brunkullan. Hon ville äta lunch, nästa steg bjöd jag ut henne till helgen på middag på Onkel Adam och sedan på nya Le Café, som var en helt ny del av Stadskällaren, ett litet disco till vänster om ingången. Sedan blev det middag hemma hos henne i Torvalla och jag fick träffa hennes tvåårige son. Vi fann varandra alltmer i långa samtal och gemensamma sorgliga erfarenheter av för tidigt döda föräldrar, i intresse för vad som hänt i varandras liv, där hennes två omgångar i USA fascinerade mig mycket, och väldigt mycket i en gemensam kärlek till musiken. Vi hade båda aktivt valt att komma tillbaka till Jämtland. Vi firade jul och nyår på varsina håll då 1989. Det har vi inte gjort sedan dess. Året efter hyrde jag ut min lägenhet på Residensgränd och flyttade in hos henne på Blåhammarvägen i Torvalla.

Ja, sedan blev det giftermål, tre barn till och boende i Ängsmon, Ångsta, Eriksberg och nu i Köpenhamn. Hösten 2018 är det 29 år sedan den där kvällen på Fritidsgården Oden. De långa samtalen pågår än.

Sensmoralen. Ja, tacka aldrig nej om någon ber dig spela musik någonstans. Man vet aldrig vad som kan hända …

Christer B. Jarlås

Taggad , , , , , ,

Lucka 24 // Plats: På väg till Östersunds BB från Kall Tid: 5 augusti 2018

Ett barn är fött. Det var just det här jag hade bävat för – att inte hinna in i tid. Men nu kändes det som den naturligaste saken i världen. Vi hade ringt efter ambulansen när vattnet gick, eftersom det var en bit kvar till sjukhuset.

Nu kom den första krystvärken. Matthias svängde in bilen på en parkeringsplats, vi lutade bak mitt säte och tog bort bilbarnstolen bakom för att få så mycket plats som möjligt. Jag satt redan på ett kisskydd och en handduk, för jag hade ju haft det på känn. Men på de två tidigare förlossningarna har jag för mig att det gjorde ondare än så här innan! Annars hade vi ju kört snabbare nu. Värken avtog och eftersom det inte fanns någon täckning här i svackan bestämde vi oss för att köra vidare – vi kunde ju inte föda barn utan att kunna ringa någon! Vi närmade oss Krokomsrondellen när andra krystvärken kom. Nu kände jag att huvudet stack ut. Jag skrek allt jag kunde för att inte hjälpa värken så att hon kanske skulle stanna inne ett tag till. Matthias svängde in på parkeringsplatsen före rastplatsen. Han hade sinnesnärvaro nog att komma på att ambulansen borde komma från Krokom och att han därför behövde ringa 112 för att berätta att de skulle svänga mot stan istället för mot Åre. Han gick runt bilen, öppnade min bildörr, slog numret och då kom tredje krystvärken. Hon kom ut med ett plopp och han hann precis att fånga henne. När jag såg att navelsträngen inte låg runt halsen försvann min enda farhåga. Tänk att det bara var vi tre här!

Sjuksköterskan i luren tyckte inte att bebis skrek ordentligt, så hon sa åt oss att gnugga henne på ryggen och nypa i tårna för att hon skulle ta i mera. När vi gjorde det skrek hon högre så sköterskan blev nöjd och vi kunde lägga skatten på mitt bröst.

I telefonen noterade hon att klockan var 04.20. Bebis tittade på mig med stora vackra ögon – vilken lycka att få hålla henne i min famn!

Nu kom ambulanspersonalen och gratulerade. De höjde värmen i vår bil och gav mig en filt. Vi konstaterade att jag satt så bra redan, så istället för att krångla mig över till ambulansen, så satte sig Håkan från ambulansen i vårt baksäte och hans kollega Peter körde före som eskort till sjukhuset. När vi kom fram till entrén möttes vi av en barnmorska. Innan jag flyttade på mig fick Matthias klippa navelsträngen och barnmorskan Margareta hjälpte till att få ut moderkakan vid en värk. Vi fick ett rum på BB direkt, utan att åka till förlossningen. Det hade vi ju fixat själva, men det kändes ändå som att vi hoppat över ett steg.

Matthias gick för att plocka ihop och parkera bilen. Margareta kontrollerade mig och konstaterade att inget behövdes sys. Bebis hade börjat snutta och nu var vi själva i rummet. Tänk att det hade gått så snabbt och så bra! Och vilken underbar liten tjej jag höll i min famn!

Det här var min bästa förlossningsupplevelse.

Lina Bengtsson

Taggad , , , , , , , ,

Lucka 23 // Plats: Odensalaskolan Tid: 1960-talet

Två autografer i väskan. Jag och min kompis går, som vanligt, till skolan. Det är en kall vinterdag och vi har klätt oss varmt. Det doftar av försvarets hudsalva, som mamma smetade in mina kinder med innan jag gick. Vi går Krondikesvägen ner mot campingen, som vi genar igenom. Några andra kamrater har slutit upp och det viskas.

”Nu är zigenarna här”, de vågar inte prata högt för de är rädda för människorna som har annorlunda kläder och sägs vara tjuvar. Jag tror dem inte. Vi går förbi husvagnarna där gardinerna är fördragna, de sover nog fortfarande. Jag tycker synd om dem som måste bo i husvagnar när det är så kallt.

Jag får bråttom för idag är det min dag som skolpolis. Nu när jag går i sexan är jag patrulledare och ska bestämma över den femteklassare jag står tillsammans med. Vid skolan springer jag in och tar på mig mitt vita bälte som visar att jag är dagens skolpolis. Väl ute vid E75 väntar jag och min kompis på att barnen från nedre Odensala ska komma. Där som det nyss var rena landet med gamla gårdar, där har det nu byggts fina villor. Jag tycker att det blev fult med de nya husen, det är inte som på landet längre.

Barnen kommer och vi dirigerar dem över vägen. Idag är det inte så mycket trafik så det blir en lugn morgon. Det bästa med att vara skolpolis är att vi får varm choklad och en smörgås när vi är färdiga. Vi får komma sent till lektionen och det känns lite märkvärdigt.

Idag är det stökigt i klassen, en av killarna bråkar hela tiden. Han är ganska ny i klassen och bor i Valhall, det är det nya om- rådet som vi har hört så mycket om. Där bor bara busar och där får man inte vara. Den här killen är nog en typisk Valhallkille, jag är rädd för honom.

På rasten går vi upp i skogen och leker. Bortanför skogen har det byggts ett stort område som heter Odenskog. Där finns det höga lofthus och en klasskompis bor i ett av dem. Vi får aldrig hälsa på henne, jag tror att hon inte vill att vi ska se hur hon har det, jag vet inte varför. Men jag vet att hennes pappa brukar dricka sprit, det är kanske därför.

Vårt klassrum är kallt idag, skolhuset är så gammalt och det drar genom fönstren. Vi ska ha slöjd och då får vi gå till ett litet hus på gården, det är nytt och varmare. Jag tycker inte om slöjd så jag sitter och tänker på annat. Jag tänker på min klasskompis som bor på en bondgård en bit bort. Nu får de inte bo kvar för där ska det också byggas nya, fula hus. Var ska de ta vägen, de har ju massor med kor?! Man kan väl inte bara slänga ut folk och djur?

Under lunchen, som vi äter i en korridor längst upp i skolhuset, tisslades det om att Ola and the Janglers bor på Esso motorhotell. Vi får bråttom att äta upp maten. Vi springer till motellet och väntar. Grabbarna kommer ut och vi tjejer blir fnissiga och nervösa. Jag får både Ola och Clabbes autografer och känner mig lycklig. Att vi sen kommer för sent till lektionen och får skäll av vår stränga lärare, det gör inte så mycket. Vi har ju träffat våra idoler.

Skoldagen är slut och jag traskar hemåt. Idag går jag ensam hem. Jag ser att några klasskamrater har stannat till vid husvagnarna, där några kvinnor med färggranna kläder är ute. Jag hör hur kamraterna skrattar och säger dumma saker. Kvinnorna förstår inte orden men de hör skratten. Jag känner mig ledsen, varför får de inte vara som de är? Jag går förbi husvagnarna och klasskamraterna.

Jag går hem med två autografer i väskan, det blev en ganska bra dag ändå.

Eva Grelsson, Frösön

Taggad , , , , , , ,