Stadsvandring den 24 november – med ljudinsamling

%Mxk50KwSh6AYFsJN1qhPA

Campus i dimma. Foto: Malin Palmqvist

Lördag den 24 november medverkar vi vid Bokmässan Bodil på bibblan i Östersund. Förlag 404 (som bland mycket annat ger ut Den dolda staden och Det dolda landskapet) finns på plats med ett bord och kl 12-13 är det stadsvandring där vi fokuserar på minnena från den nya boken (som är skickad till tryck!)

Det blir en timslång vandring mellan lycka, sorg, vardag och äventyr från 1927 till nu.

100 kr för vandring, 240 inkl valfri guidebok (nya boken har inte kommit då men går att förbeställa på plats).

Ingen föranmälan, betala via swish eller kontant. Samling i bibliotekets entré.

Här ser du hela programmet för Bodil:

bokmässan bodil program

Ljudinsamling!
Just nu jobbar vi också med en podd och om du som lämnat ett minne också vill läsa in ditt minne skulle vi bli jätteglada. Ta kontakt med oss under dagen så ordnar vi det! 

Allt gott!

/ Malin och Sara

Annonser

Plats: Centrala Östersund Tid: 1948

dolda ingrid aronsson

Prästgatan 39, där Jämtslöjds butik en gång låg. Foto: Ingrid Aronsson

Till sta’n och handla julklappar

Jag antar att det var mamma som hittat på att jag, då sex år, skulle på egen hand fara för att köpa julklappar i Östersund till hela familjen: mamma, pappa, två äldre systrar och en lillebror.
Vi bodde i Rissna, nästan fem mil från staden. Med en börs med egna pengar följde mamma med mig till korsvägen där bussen från Nyhem stannade för påstigande. Jag kan föreställa mig att jag storögt såg mig omkring inne i bussen och utanför genom fönstret. Det brukade också vara en liten matsäck med när man skulle vara ute hemifrån ett tag, och den smakade bra som vanligt.
Kanske kände någon mig, andra undrade säkert varför det satt en liten flicka där ensam, kanske också frågande vem jag hörde till och vart jag skulle. Bussen stannade lite då och då för fler som skulle med: i Ismundsundet, Åsgård och på fler ställen. Men sedan dröjde det länge, och så var vi framme.

Bussen stannade på busstorget där det stod flera bussar i rad. Där var också moster Olga, som skulle följa med mig. Hon var gift med mammas bror Herman och bodde på Brunflovägen.
Jag hade varit dit förut några gånger, men ändå var allt nytt och så stort.
Så var hela sta’n framför oss. Nu börjar det roliga!

En leksaksaffär, Rose-Marie, på Kyrkgatan lockade (Ungefär mitt på nuvarande Mittpunkten). Jag hade varit där på någon julskyltning och mindes alla fina dockor i skyltfönstret, men nu skulle vi gå in. Sedan jag sett mig runt hittade jag några småsaker till dockskåpet, som mina systrar brukade leka med. Precis vad det var kommer jag inte ihåg – inte dom heller.
Lillebror var tre och ett halvt år och skulle säkert bli glad åt en bil, tänkte jag.
Då hade jag köpt åt syskonen, nu var det mammas tur. Moster Olga kände mamma väl och nu var det hon som valde affär. Redan i skyltfönstret såg jag en liten ängel, vi gick in och jag köpte den, visste redan att mamma skulle tycka om den.
Efteråt har jag förstått att det var Jämtslöjd vi varit in på som då låg på Prästgatan 39, ingång från hörnet.

Men så – hoppsan, upptäcker jag att pengarna är slut. Vi gick på kondis och funderade på hur vi skulle lösa problemet med julklapp till pappa. Bredvid kondiset var affären där pappa brukade köpa kläder, Kahn’s, det hade jag hört och det visste också min moster om, så vi gick dit. För en farbror där, som hon kände, lät hon mig berätta vem min pappa var och om mitt bekymmer. Han verkade känna min pappa och sade bara: det ska vi ordna! Han drog ut en låda under bordet och tog fram något han visade mig, några små paket: rakblad, förklarade han och sade att jag fick dem. Så snäll han var!

Nu var jag klar med julklapparna och ganska så trött, men glad och nöjd. Min moster letade rätt på bussen hem och följde mig in till en plats. Hon gick ganska snart och sedan startade bussen. Litet matsäck fanns lägligt kvar, men sedan visste jag ingenting förrän föraren stod framför mig och sade att nu var vi framme. Då kom mamma in och mötte mig, pratade lite med föraren, tog mig i handen och så gick vi hem.

Kondiset var Nystedts och återbesöken blev många när jag något äldre besökte staden, och särskilt under läroverksåren, när jag också bodde där.
Mamma tyckte mycket om att pynta till julen, och vid julkrubban fanns ängeln alltid med. När jag flyttat hemifrån, men firade jul hemma, lade jag alltid märke till ängeln. Och alltsedan julen firats i min egen familj har i mitt eget pynt en sju centimeter hög, med åren något luggsliten trä-ängel med glorian på sned, alltid haft en speciell plats.

Ingrid Aronsson

Plats: Frösö kyrka Tid: 2005

Jag och min barndomskompis från Västerbotten var för första gången på resa i Jämtland då vi en höstnatt passerade Frösö kyrka i totalt mörker. Vi var trötta och beslöt oss för att tälta en liten bit sydost om kyrkan. När vi satt upp tältet trädde fullmånen fram och belyste bygden, åkrarna och sjön. Det var ett av mina första magiska ögonblick i Jämtland och året var 2005. Jag har bott här i Jämtland sedan dess.
Marit Sigurdsson

Plats: Storsjöskolan Tid: 1980-talet m.m.

Det är en stor nostalgi att prata med andra uppväxta i idylliska Odensala på 1970-/80-talet. Vi minns dagisbjörken, mörkerskidåkning i spåren mot Spikbodarna, grusbacken, den stora klätterställningen vid Lillsjöskolan, kallkällan på väg till Markussonvallen, slöjdandet av sin egen kniv, fritidsgården, den lilla stigen genom skogen till Lillsjöns badplats osv. Inget väcker dock så mycket samhörighet och engagemang som att börja prata om biologiläraren som vi hade på Storsjöskolan. Via honom lärde vi elever oss saker till nytta för livet, exempelvis styrkan av överinlärning, minnestekniker att använda på mataffären och tallriksmodellen. Allra störst intryck gjorde att vi fick träna in fågelläten. Vi fick lyssna på skiva och repetera gång på gång. En lista delades ut där ljuden översattes i oförglömliga liknelser. Jag har aldrig lagt undan min lista utan den har haft sin plats i fågelboken i bokhyllan ända sedan högstadiet. Än idag är det omöjligt att inte reagera när jag hör ”1-2-3-4-5-6-sjuu” eller ”gå-då” i skogen. Utbrister jag ”titti-fy, titti-fy” börjar alla uppväxta i samma område le stort och igenkännande.

Ellinor Hemå

Taggad , , , , , ,

Tack till alla som stadsvandrade med oss!

DSC_0365

Ungefär här låg Runeborg. Foto: Hilma Palmqvist Adolfsson

Det är alltid lite spännande att ha en stadsvandring utan föranmälan – kommer det några få eller jättemånga? Lördagens två stadsvandringar under Östersundsfesten tillhörde det senare med runt 20 personer per vandring. Vi tog vägen över gångbron till Frösön, svängde upp mot Näsvägen – där det en gång fanns en korvkiosk som serverade burgare – och runt till före detta Hornsbergsskolan, ner på Hornsgatan och till platsen där Runeborg en gång var (ungefär där vi står på bilden). Superkul med engagerade deltagare som delade med sig av sina minnen från platserna vi besökte. Nu har vi fler minnen – både från Runeborg och korvkiosken.

Glöm inte att lämna dina minnen senast på lördag! 

Allt gott,

Malin och Sara

Den dolda staden i P4 Jämtland

I eftermiddags pratade jag om den nya insamlingen och morgondagens (8/9) stadsvandringar i P4 Jämtland. Vi går två timslånga stadsvandringar (gratis) under Östersundsfesten i morgon kl 12 och 14, start vid kaféet. Passade också på att berätta att vi vill ha fler minnen senast den 15 september. In och lyssna! Hoppas vi ses imorgon : )

Allt gott,

Malin

IMG_2237

Badhusparken i dimma. Foto: Malin Palmqvist

https://sverigesradio.se/embed/episode/1144085

Plats: Körfältet Tid: tidigt 1970-tal

Körfältet hette Östersunds nya bostadsområde i början av 1970-talet. Min mormor och morfar skulle flytta till staden för att ta hand om mig, när mina föräldrar jobbade. Jag hade nyss adopterats från Sydkorea och vid den här tiden var inte förskolan något som alla gick i. Pappa hade hjälpt mina morföräldrar att köpa en lägenhet på Körfältet i samband med att det byggdes. Tvårummaren låg på övre plan, det var en hörnlägenhet med utsikt över stadens första höghus. Tegelfasaderna var bruna och helhetsintrycket gav ett murrigt intryck. Lägenheterna var mörka trots att de är genomgående med fönster åt båda hållen. Jag kommer fortfarande ihåg de gråvita dörrfodren av plast, som gav ett ihåligt lite gnekande ljud när man kom åt dem. Jag brukade cykla runt på min älskade trehjuling och det hände rätt ofta att jag slog i karmarna. Det mesta var grått i lägenheten till en början, men det dröjde inte länge innan orangea tapeter med stora bruna blommor sattes upp på väggar och köksluckor.

Körfältet fick rätt snart dåligt rykte trots levande centrumbyggnad med bibliotek, livsmedelsaffär och annan service. Det nya bostadsområdet blev något av förort med alla de problem som det brukar innebära. Ungdomar buskörde moped på de fina gångbanorna och nyanlagda gräskullarna. Värst var det på helgerna. Då var det ett evigt spring i trapporna på nätterna. Folk urinerade överallt och jag hörde att man till och med hade bajsat ner i tvättstugan vid något tillfälle. Min mormor och morfar fick ingen bra start på sitt nya liv i Östersund. Med tiden blev det trots allt lugnare och björkarna blev större och gräsmattorna grönare. I Östersunds västra utkant började ett nytt bostadsområde byggas. Lungvik blev nästa problemområde.

Jag har nog alltid föraktat Körfältet. Mörkt, plastigt och tråkigt. Att mina föräldrar skulle bosätta sig där och att jag och min familj också skulle bo där tillfälligt kunde jag aldrig ana. Mamma och pappa bor fortfarande på Körfältet och stortrivs. De små innergårdarna med lekpark i mitten skapar en familjär känsla och ”kullarna” är fortfarande orörda och björkarna susar som aldrig förr. Egentligen är Körfältet idealiskt för småbarnsfamiljer, men i stället har det blivit platsen där man börjar eller slutar sitt egna boende, som ungdom eller pensionär.

Maria Ahlström, numera 51 år

Taggad ,

Plats: Fårhagen, västra Odensala Tid: 2015

Den dolda staden Margareta Olsson kolonilott

”Trots mina upplysningar fortsatte mannen att gräva upp resten av potatislandet.” Foto: Margareta Olsson

I snart trettio år har jag haft en odlingslott i Fårhagen, vackert belägen i en sluttning ner mot Storsjön i västra Odensala. Här finns mer än 170 lotter. Vi är många som trivs i denna oas, odlar för nytta och nöje, njuter av den fina utsikten och mår gott. En del har sin lott bara några år, men många stannar kvar.

En av dem som hade hållit på länge med odling var en man som hade en lott som gränsade till min. Han var en duktig odlare som drev upp en del plant själv. Mest stolt var han nog över sin broccoli som brukade bli enastående bra. Vi träffades inte så ofta, för vi var där på olika tider. Jag visste inte ens hans namn. Han var dock otroligt generös, uppmanade alla närstående grannar att skörda vinbär och krusbär när han tagit det lilla han ansåg sig behöva.

En sen vår när jag kom till lotten för att påbörja vårbruket noterade jag genast att något var fel med min grannes lott. Han brukade alltid starta långt före mig, nu låg landet precis som det hade blivit lämnat hösten innan. Strax fick jag också förklaringen av några som visste mer än mig. Mannen hade hastigt gått bort tidigare under våren.
Det kom nya brukare. Jag såg dem aldrig, men noterade däremot spåren av deras idoga arbete. Hörde av andra att det var två unga män som tagit stafettpinnen vidare.

En solig höstdag när jag var på lotten för att plocka röda vinbär kom plötsligt ett medelålders par till grannlotten. Med sig hade de redskap och hinkar. Raskt började mannen att gräva upp potatis medan kvinnan skördade grönsaker och plockade bär. Jag tyckte det verkade lite underligt, jag hade ju hört att det var två grabbar som höll till här. Men det kunde ju vara någons föräldrar. Vad visste jag? Ändå signalerade min magkänsla att något inte stämde. Jag blängde på dem då och då, och förmodligen kände kvinnan min outtalade fråga för hon började förklara sig.

Jo, hon bodde granne med mannen som hade dött. Han hade lovat att de skulle få skörda på hans lott. Men problemet var ju att han avlidit innan han hunnit sätta något. Nu kom de till ett välskött, rensat land i september. Hur kan det vara möjligt att de inte blev tveksamma då, kan man vara så aningslösa?

Jag förklarade att här var nya odlare, som slitit hårt hela sommaren. Trots mina upplysningar fortsatte mannen att gräva upp resten av potatislandet. Jag kokade av indignation, och förklarade hur de via kommunen skulle kunna få tag på de nya odlarna för att lämna skörden till dem.

Flera veckor senare träffade jag så äntligen de två grabbarna och förklarade vad som hänt. De hade givetvis inte blivit kontaktade. Kan bara föreställa mig deras miner och känslor när de kom ner till lotten och såg förödelsen. Som tur var gav de inte upp. De fortsätter att odla och får numera också skörda själva.

Margareta Olsson

Taggad , , ,

Plats: Lugnviksskolan Tid: 1970-tal

Hästen och oxen. Jag gick i Lugnviksskolan på sjuttiotalet. Även om alla mina klasskamrater hade svenska som modersmål fanns det skillnader mellan oss. En flicka, som pratade mycket och tyvärr störde en del på lektionerna, kallade mig för plugghäst. Till en början fäste jag mig inte vid det, men hon fortsatte och så småningom ledsnade jag.

En lektion fick jag en hopvikt papperslapp. På den stod det naturligtvis plugghäst. Jag suckade inombords, rev av ett hörn från ett A4-ark, skrev ordet latoxe och skickade lappen till retstickan. Hennes reaktion överraskade. Som en vildkatt kastade hon sig över mig. Hon slog och klöste, och högg en blyertspenna i min arm.

Jag tyckte att jag hade svarat med samma mynt, hon hade retats och jag retades tillbaka. För henne var det inte så. Hon hade blivit allvarligt kränkt.

Långt efteråt undrar jag om hon var ett av de barn som tidigt får ta för mycket ansvar? Att hon inte var så bra i skolan kan ha berott på att hon kanske tog hand om småsyskon och försökte få ett försummat hem att fungera. Balanserade hon på gränsen för vad hon orkade med?

Eller, ska jag vara så förstående? Kanske var hon bara en ouppfostrad förortsunge.

Vi vet så lite om varandra.

Anders Nylén

Taggad , , , , , ,

Plats: Sjöängen, Lugnvik Tid: 1970-tal

Pojken med skottkärran. När vi var nyinflyttade, på 1970-talet, kunde vi från vårt köksfönster följa bygget av den sista villan vid Sjöängen. En pojke som var äldre än jag, sköt en skottkärra uppför en ramp. Han hade arbetsskor, snickarbyxor och stora handskar. Svetten blänkte i nacken och på de bara armarna. Gång på gång sköt han kärran uppför rampen.

”Det där är en duktig pojke” sa min mamma.

En kväll var jag tillsammans med några jämnåriga i lekparken på Sjöängen. Jag hade träningsoverall på mig och stod och balanserade på en gungbräda. Pojken från bygget dök upp med ett par kamrater. Jag blev glad när jag såg honom. Det småpratades om ditt och datt, om cyklar och fotboll, och hela tiden stod jag kvar på gungbrädan. Allt kändes bra, men plötsligt drogs mina byxor ner bakifrån. I panik rafsade jag upp byxorna och såg sedan pojken från bygget flina bakom mig. Det skrattades och tjöts omkring mig.

Utan förklaring hade jag blivit underkänd och utesluten. Skamsen gick jag hemåt.

Anders Nylén

Taggad , , , , ,
%d bloggare gillar detta: