Den dolda staden med omnejd i SR Jämtland

I går blev vi intervjuade i SR Jämtlands förmiddagsprogram om den nya boken och vad som hänt i omnejden – lyssna på det genom att klicka här

Tyvärr stod våra hjärnor stilla när vi fick frågan om nya kärleksminnen som vi fått in i den senaste insamlingen och vi glömde helt att nämna hur en DJ möter kärleken på Fritidsgården Oden i november 1989 – läs minnet här i stället. Och ja, det finns fler minnen vi hade kunnat nämna, håll utkik efter dem här på bloggen där vi publicerar nya minnen eftersom : )

Annonser

Plats: Fritidsgården Oden Tid: November 1989

DJ möter kärleken. Det var på fritidsgården Oden borta vid campingen. En herrförening jag inte vet namnet på hade abonnerat lokalen och höll stor fest med massor av deltagare. Jag och Björn Bostrand var inlånade som discjockeys. Vi fick inte något betalt men vi fick middag, dryck och taxi dit och hem. Själv hade jag tillbringat hösten på en drygt två månader lång kurs i Stockholm och hade precis kommit tillbaka till Östersund. Ett förhållande hade tagit slut innan jag åkte till Stockholm. Väl tillbaka i Jämtland hade jag egentligen bara hunnit med att delta på ett JämFör-seminarium i Vålådalen där jag hade stått på scenen och talat för Åklagarkammaren. För Länsrätten pratade en skitsnygg tjej, som min chef Bo Nilsson knuffade på mig och berättade att han kände igen henne och trodde att hon varit kompis med hans äldste son Olle när de växte upp i nedre Odensala. Märkligt nog hade jag också ett tag varit kompis med Olle när vi gått på lekis tillsammans i Karlskoga ganska precis 23 år tidigare. Bosse gick sedan fram och pratade med henne och det var henne han mindes … Jag var själv inte så jättesocial i Vålådalen. När det blev disco efter middagen gick jag till rummet och läste Ulf Lundells roman ”En varg söker sin flock” som jag skulle recensera i ÖP. Den där tjejen från Länsrätten såg jag sedan dagen efter på frukosten med sina jobbarkompisar och jag noterade henne givetvis då också och när jag smyghörde henne prata om sin son så, ja, givetvis utgick jag då från att hon levde i en relation. Men snygg och världens vackraste och varmaste leende hade hon.

Nå, tillbaka till Oden. Tillbaka på scenen och på festen. Björn och jag hade väldigt kul när vi spelade på den tiden. Vi valde varannan låt och folk älskade att dansa och roligast var när vi ”lurade” dem att dansa till sådant de garanterat aldrig hört förr. Och blev det lite segt hade vi alltid säkra kort att dra fram ur skivbackarna. För även om CD-skivorna börjat dyka upp 1989, jag hade köpt de första på våren 1989 i New York till just Björn och på hösten hade jag köpt min egen första – också Ulf Lundell ”Utanför murarna”, så spelade vi enbart vinyl, både LP och framför allt från min finfina singelback med 45 rpm.

Rätt som jag stod där framme på scenen och spelade kom någon och knackade mig på ryggen. Jag vände mig om och då stod det en tjej där i en klarröd klänning. Hon frågade om jag kände igen henne för hon kände igen mig. Och det var ju hon, hon från Vålådalen, hon min chef känt igen. Självklart kände jag igen henne och nykter som jag var blev jag lite blyg. Hon frågade om jag fick ta ledigt från spelandet och dansa. Björn fick ta över en liten stund. Det blev ganska många danser den kvällen men inte så mycket tid till prat då jag också skulle sköta skivspelandet och plocka ihop allt när det var slut. Men vi sågs och sa hej då när hon åkte hem. Jag visste då knappt vad hon hette, men jag visste ju var hon jobbade.

Efteråt pratade Björn och jag om henne, ja, jag kunde nog inte prata om så mycket annat, och det visade sig att han hade en kollega på Solliden som var hennes morbror. Björn visste vad hon hette och visste om hennes släkt och allt.

Jag ville ju träffa henne igen. Men hur. Jag hade då sammanställt en kassett, jo det var 1980-tal, med 1980-talets bästa låtar, en svensk sida och en engelsk med ett omslag med min krönikörsbild från ÖP i lite Andy Warhol-stuk. När jag hade förhandling på tingsrätten, och det hade jag minst tre dagar i veckan på den tiden, hade jag med mig ett cirkulationskuvert för internpost, skrev hennes namn i den där rutan och lämnade det till mina kompisar i receptionen på Tingshuset som skulle se till att det nådde fram. Med kassetten fanns en lapp med en fråga om hon ville äta lunch med mig någon dag på Brunkullan. Hon ville äta lunch, nästa steg bjöd jag ut henne till helgen på middag på Onkel Adam och sedan på nya Le Café, som var en helt ny del av Stadskällaren, ett litet disco till vänster om ingången. Sedan blev det middag hemma hos henne i Torvalla och jag fick träffa hennes tvåårige son. Vi fann varandra alltmer i långa samtal och gemensamma sorgliga erfarenheter av för tidigt döda föräldrar, i intresse för vad som hänt i varandras liv, där hennes två omgångar i USA fascinerade mig mycket, och väldigt mycket i en gemensam kärlek till musiken. Vi hade båda aktivt valt att komma tillbaka till Jämtland. Vi firade jul och nyår på varsina håll då 1989. Det har vi inte gjort sedan dess. Året efter hyrde jag ut min lägenhet på Residensgränd och flyttade in hos henne på Blåhammarvägen i Torvalla.

Ja, sedan blev det giftermål, tre barn till och boende i Ängsmon, Ångsta, Eriksberg och nu i Köpenhamn. Hösten 2018 är det 29 år sedan den där kvällen på Fritidsgården Oden. De långa samtalen pågår än.

Sensmoralen. Ja, tacka aldrig nej om någon ber dig spela musik någonstans. Man vet aldrig vad som kan hända …

Christer B. Jarlås

Taggad , , , , , ,

Lucka 24 // Plats: På väg till Östersunds BB från Kall Tid: 5 augusti 2018

Ett barn är fött. Det var just det här jag hade bävat för – att inte hinna in i tid. Men nu kändes det som den naturligaste saken i världen. Vi hade ringt efter ambulansen när vattnet gick, eftersom det var en bit kvar till sjukhuset.

Nu kom den första krystvärken. Matthias svängde in bilen på en parkeringsplats, vi lutade bak mitt säte och tog bort bilbarnstolen bakom för att få så mycket plats som möjligt. Jag satt redan på ett kisskydd och en handduk, för jag hade ju haft det på känn. Men på de två tidigare förlossningarna har jag för mig att det gjorde ondare än så här innan! Annars hade vi ju kört snabbare nu. Värken avtog och eftersom det inte fanns någon täckning här i svackan bestämde vi oss för att köra vidare – vi kunde ju inte föda barn utan att kunna ringa någon! Vi närmade oss Krokomsrondellen när andra krystvärken kom. Nu kände jag att huvudet stack ut. Jag skrek allt jag kunde för att inte hjälpa värken så att hon kanske skulle stanna inne ett tag till. Matthias svängde in på parkeringsplatsen före rastplatsen. Han hade sinnesnärvaro nog att komma på att ambulansen borde komma från Krokom och att han därför behövde ringa 112 för att berätta att de skulle svänga mot stan istället för mot Åre. Han gick runt bilen, öppnade min bildörr, slog numret och då kom tredje krystvärken. Hon kom ut med ett plopp och han hann precis att fånga henne. När jag såg att navelsträngen inte låg runt halsen försvann min enda farhåga. Tänk att det bara var vi tre här!

Sjuksköterskan i luren tyckte inte att bebis skrek ordentligt, så hon sa åt oss att gnugga henne på ryggen och nypa i tårna för att hon skulle ta i mera. När vi gjorde det skrek hon högre så sköterskan blev nöjd och vi kunde lägga skatten på mitt bröst.

I telefonen noterade hon att klockan var 04.20. Bebis tittade på mig med stora vackra ögon – vilken lycka att få hålla henne i min famn!

Nu kom ambulanspersonalen och gratulerade. De höjde värmen i vår bil och gav mig en filt. Vi konstaterade att jag satt så bra redan, så istället för att krångla mig över till ambulansen, så satte sig Håkan från ambulansen i vårt baksäte och hans kollega Peter körde före som eskort till sjukhuset. När vi kom fram till entrén möttes vi av en barnmorska. Innan jag flyttade på mig fick Matthias klippa navelsträngen och barnmorskan Margareta hjälpte till att få ut moderkakan vid en värk. Vi fick ett rum på BB direkt, utan att åka till förlossningen. Det hade vi ju fixat själva, men det kändes ändå som att vi hoppat över ett steg.

Matthias gick för att plocka ihop och parkera bilen. Margareta kontrollerade mig och konstaterade att inget behövdes sys. Bebis hade börjat snutta och nu var vi själva i rummet. Tänk att det hade gått så snabbt och så bra! Och vilken underbar liten tjej jag höll i min famn!

Det här var min bästa förlossningsupplevelse.

Lina Bengtsson

Taggad , , , , , , , ,

Lucka 23 // Plats: Odensalaskolan Tid: 1960-talet

Två autografer i väskan. Jag och min kompis går, som vanligt, till skolan. Det är en kall vinterdag och vi har klätt oss varmt. Det doftar av försvarets hudsalva, som mamma smetade in mina kinder med innan jag gick. Vi går Krondikesvägen ner mot campingen, som vi genar igenom. Några andra kamrater har slutit upp och det viskas.

”Nu är zigenarna här”, de vågar inte prata högt för de är rädda för människorna som har annorlunda kläder och sägs vara tjuvar. Jag tror dem inte. Vi går förbi husvagnarna där gardinerna är fördragna, de sover nog fortfarande. Jag tycker synd om dem som måste bo i husvagnar när det är så kallt.

Jag får bråttom för idag är det min dag som skolpolis. Nu när jag går i sexan är jag patrulledare och ska bestämma över den femteklassare jag står tillsammans med. Vid skolan springer jag in och tar på mig mitt vita bälte som visar att jag är dagens skolpolis. Väl ute vid E75 väntar jag och min kompis på att barnen från nedre Odensala ska komma. Där som det nyss var rena landet med gamla gårdar, där har det nu byggts fina villor. Jag tycker att det blev fult med de nya husen, det är inte som på landet längre.

Barnen kommer och vi dirigerar dem över vägen. Idag är det inte så mycket trafik så det blir en lugn morgon. Det bästa med att vara skolpolis är att vi får varm choklad och en smörgås när vi är färdiga. Vi får komma sent till lektionen och det känns lite märkvärdigt.

Idag är det stökigt i klassen, en av killarna bråkar hela tiden. Han är ganska ny i klassen och bor i Valhall, det är det nya om- rådet som vi har hört så mycket om. Där bor bara busar och där får man inte vara. Den här killen är nog en typisk Valhallkille, jag är rädd för honom.

På rasten går vi upp i skogen och leker. Bortanför skogen har det byggts ett stort område som heter Odenskog. Där finns det höga lofthus och en klasskompis bor i ett av dem. Vi får aldrig hälsa på henne, jag tror att hon inte vill att vi ska se hur hon har det, jag vet inte varför. Men jag vet att hennes pappa brukar dricka sprit, det är kanske därför.

Vårt klassrum är kallt idag, skolhuset är så gammalt och det drar genom fönstren. Vi ska ha slöjd och då får vi gå till ett litet hus på gården, det är nytt och varmare. Jag tycker inte om slöjd så jag sitter och tänker på annat. Jag tänker på min klasskompis som bor på en bondgård en bit bort. Nu får de inte bo kvar för där ska det också byggas nya, fula hus. Var ska de ta vägen, de har ju massor med kor?! Man kan väl inte bara slänga ut folk och djur?

Under lunchen, som vi äter i en korridor längst upp i skolhuset, tisslades det om att Ola and the Janglers bor på Esso motorhotell. Vi får bråttom att äta upp maten. Vi springer till motellet och väntar. Grabbarna kommer ut och vi tjejer blir fnissiga och nervösa. Jag får både Ola och Clabbes autografer och känner mig lycklig. Att vi sen kommer för sent till lektionen och får skäll av vår stränga lärare, det gör inte så mycket. Vi har ju träffat våra idoler.

Skoldagen är slut och jag traskar hemåt. Idag går jag ensam hem. Jag ser att några klasskamrater har stannat till vid husvagnarna, där några kvinnor med färggranna kläder är ute. Jag hör hur kamraterna skrattar och säger dumma saker. Kvinnorna förstår inte orden men de hör skratten. Jag känner mig ledsen, varför får de inte vara som de är? Jag går förbi husvagnarna och klasskamraterna.

Jag går hem med två autografer i väskan, det blev en ganska bra dag ändå.

Eva Grelsson, Frösön

Taggad , , , , , , ,

Lucka 22 // Plats: Västra Odensala och Minnesgärde Tid: 1930- och 1940-tal

Farmor och Frostmofjället. Jag är född år 1930 och bodde under min barndom på Stadsgården i Odensala. När jag var 13 år flyttade vi till Myrstigen. Har många minnen från min barn- och ungdomstid, men vill här berätta lite om min farmor. Farmor bodde först i en liten stuga i Odensala. Stugan låg en bit ut på en åker och bredvid gick en kärrstig. Farmor födde 16 barn, varav 15 växte upp. En faster har berättat om hur trångbodda de var. De hade bara ett rum och kök. I rummet fanns en väldigt bred säng som tog upp den mesta av platsen. ”Där låg vi”, sade faster, ”bildligt talat som packade sillar”. Var natt sov sex personer skavfötters i sängen. I köket stod en hög byrå. På kvällen togs de nedersta lådorna ut, ställdes på golvet och i dem låg de allra minsta. Om det var två eller tre lådor kommer jag inte ihåg. Det låter som en skröna, men det faster sa det kunde man lita på.

Eftersom stugan skulle rivas flyttade farmor sedan till en före detta banvaktsstuga vid Minnesgärde, även den på ett rum och kök. Det var bara ett dike som skilde stugan från järnvägen. Det var roligt att komma till farmor. Hon hade en rysk docka som vi plockade isär hur många gånger som helst med stor förtjusning. Så tog hon fram knappburken. Det var ännu roligare. Vi fick nål och tråd och så letade vi olika eller lika knappar och trädde upp på tråden. Medan vi gjorde det kokade farmor kaffe. Det fick vi aldrig hemma. Men hon hade ritualer när hon kokade, vi satt och tittade om det aldrig skulle vara klart någon gång. Det skulle kokas i vissa minuter. Sen dras åt sidan och stå där en stund. Därefter en liten skvätt kallt vatten och så skulle det dra ytterligare. Men när det kom var det gott.

Hon stickade alltid. Till julklapp eller födelsedag fick vi alltid sockar eller vantar av henne. Vi blev glada över mjuka paket. Hon gick runt till olika bönder och hjälpte till med allehanda göromål. Gick alltid från bonde till bonde, ibland långt. Hade alltid minsta barnet i ett knyte på ryggen och medan hon gick så stickade hon. Farmor berättade för mig hur det hade varit en gång då hon skulle ha barn. Hon arbetade då med slåtter hos en bonde och började få värkar. Bonden sa: ”Gå hem, föd barnet, men tre timmar efter födelsen ska du vara tillbaka i arbetet igen”. Så var det att vara fattig arbetare till storbönder på den tiden, även om inte alla var likadana.

Min farmor var synsk. När farfar (som jag aldrig hann träffa) levde och arbetade i skogen, hörde farmor någon som stampade av sig snön på farstubron. Då satte hon på potatisen och när farfar kom var potatisen klar. Detta upprepades varje kväll un- der vintern. Farmor var även en klok gumma, som var kunnig i folklig medicin. En gång hade jag cyklat omkull och skadat knäna ordentligt. ”Jag går hem efter kådsalva”, sa farmor. Hon kom, smörjde på, plåster fanns inte då och farmor sa att det inte skulle bindas om. ”Det är läkt på ett par dagar”. Och det gjorde det.

En gång kom farmor och frågade om jag ville följa med henne till stan. Vi skulle gå på bio, skulle se filmen ”Barnen från Frostmofjället”. Vi gick till stan. Filmen var väldigt gripande. Jag skämdes, för farmor tog upp näsduken och torkade tårar och snöt sig högljutt. Jag satt och svalde och försökte blinka bort tårarna. Vad dum jag var. Hemåt gick vi och pratade om filmen och så skildes vi åt när vi kommit till farmor, som då bodde i Minnesgärde.

Margit Gidén

Troligen bodde Margit Gidéns farmor i den här banvaktsstugan >>

Taggad , , , , , , , ,

Lucka 21 // Plats: Blå Center Tid: 3 oktober 1962

Blå Center. 3 oktober 1962 öppnade Blå Center strax nedanför där vi bodde. Det var kanske den modernaste livsmedelsbutiken i stan på den tiden. Mr. Aktuellt, Olle Björklund, var dragplåster vid invigningen. Han fick sparken från Sveriges television eftersom man inte fick jobba kommersiellt samtidigt som man jobbade åt statliga TV. Det var kaos vid invigningen.

Mina föräldrar handlade normalt på Konsum men eftersom detta var den butik som låg närmast så blev det en hel del handlat där. I början handlade vi mjölk i lösvikt där. Vi hade med oss flaskor som man fyllde i en automat. Det fanns speciella mjölkflaskor för detta, men ibland tog man med sig någon annan flaska. Då gällde det att kassörskan skulle uppskatta hur mycket mjölk som rymdes i kärlet. Lite senare så levererades mjölken i tetrapak, förpackningar som såg ut som pyramider och senare i fyrkantiga förpackningar som idag.

Björn Nilsson

Blå center, hösten 2018. Foto: Malin Palmqvist
Taggad , , , , , , , ,

Lucka 20 // Plats: Havremagasinet, Lugnvik Tid: 2008

Foto: M
Havremagasinet. Foto: Malin Palmqvist

Hemsökta hus. Vi var tonåringar på jakt efter äventyr, alltid äventyr. Tillräckligt vuxna för att få vara ute hela nätterna utan att föräldrarna oroade sig, men unga nog för att bära känslan av att allting kan hända en fredagsnatt i Östersund.

Jag och mina vänner hade suttit och druckit folköl i solnedgången, pratat om livet efter gymnasiet och som alltid berättat spökhistorier.

Det är otroligt hur många hus som sades spöka i stan. Gamla hotell Aston var en favorit, men där hade vi varit och kikat in genom fönstren så många nätter att vi kunde varje detalj.

”Havremagasinet”, sa min vän och tog en klunk öl. ”Där spökar det ju ordentligt.”

I det gula huset mot Lugnvik hade foder till militärens hästar förvarats innan motorer tog över. Det var tydligen många människor som hade klämts och krossats i arbetet där, sa min vän. Och de spökade fortfarande.

Vi såg det framför oss. Ett helt tomt, oanvänt hus fullt med spöken. Vi tog med folkölen och började vandra mot Lugnvik. Klockan var efter 02 på natten.

När vi kom fram stötte vi på problem. Det gick inte att se in genom fönstren.

Min vän, vi kan kalla honom Erik, kände på dörren.

Nästa problem. Huset var tydligen inte så oanvänt som vi trott, för nu tjöt ett tjuvlarm över halva Lugnvik. Vi kunde inte prata med varandra, så högt ringde det.

Vi sprang och hörde en polisbil närma sig. Sprang och sprang. Jag såg min ljusa framtid grumlas, nu blev det väl finkan, fotboja, bröd och vatten som mat.

När vi kom fram till centrala Lugnvik saktade vi in och börja- de gå långsamt. En polisbil åkte förbi men stannade oss inte.

Vi andades ut och började gå på cykelvägen mot stan. Då mötte vi en kille i vår ålder.

Han hade blod på tröjan.
”Det blev bråk, jag fick använda en skruvmejsel som vapen.

Polisen letar efter mig, om de frågar så har ni inte sett mig”, sa han.

Vi kom hem tidigt på morgonen. Utan spöken, men mätta på äventyr. Vi hade pekat åt polisen var vi sett killen. Senare lärde vi oss att Havremagasinet är lager för Jamtlis samlingar.

Och vi fick en sak bekräftad den kvällen. Allt kan hända en fredagsnatt i Östersund.

Linnea Swedenmark

Taggad , , , ,

Lucka 19 // Plats: Hölje Tid: 1960

Skolskjuts för sju. Det var runt 1960 och jag bodde i
en by utanför Lit, 22 km från Östersund. Jag skulle börja på realskolan i Östersund men det fanns inga allmänna kommunikationer till stan. En man som bodde i grannbyn och arbetade i Östersund åtog sig att köra skolskjuts. Det visade sig att vi var sju personer från byarna som ville åka med i bilen. Vi åkte i en Borgward Isabella och satt fyra personer bak och tre passagerare fram plus chauffören. Han som ägde och körde bilen var ganska smal och som jag minns det klistrade han sig mot bildörren, så satt man fram var det ganska gott om plats, men satt man bak var det verkligen trångt. Där satt man som i ett skruvstäd. Det hände att när man klev ur bi- len så kunde man inte stå på benen eftersom dom domnat bort. Några säkerhetsbälten fanns inte i bilarna på den tiden. Bilen Borgward Isabella hade ett smeknamn, nämligen ”Hon dansade en sommar”.

Jan Palmqvist

Borgward Isabella TS 1961
Borgward Isabella hade smeknamnet ”Hon dansade en sommar”.
Foto: Lglswe [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) or GFDL (http://www.gnu.org/copyleft/fdl.html)%5D, from Wikimedia Commons
Taggad , , ,

Jultomteverkstad i Den dolda staden

Just nu är vi lite som jultomtar på Den dolda staden. Vi slår in paket, adresserar och lägger på lådan för vidare färd mot minneslämnare som inte kunde komma på boksläppet och till beställare. Alla som har med ett minne i nya boken får ett ex som tack. I nya boken ingår också de minnen som fanns med i den första boken från 2013 och drygt 100 nya minnen. Hör av dig till oss om din bok inte kommit inom de närmsta dagarna så löser vi det.

Här finns boken till salu

Lucka 18 // Plats: Östra kyrkogården Tid: 1960-tal

Den berusande känslan i en ljus vårkväll. När jag och mina kompisar var unga hörde Östra kyrkogården till en av våra lekplatser. På den här tiden var långt ifrån hela kyrkogården tagen i anspråk. Stora ytor var endast besådda med gräs och kringgärdade av en kraftig syrenhäck.

Här, i närheten av det stora korset, samlades vi tjejer och killar under varma majkvällar för att spela brännboll till sena timmen. De flesta av oss var klass- eller skolkamrater från Fagervallsskolan och senare Parkskolan. Jag minns fortfarande den berusande känslan att efter en lång mörk vinter få möta ljuset och värmen igen. Att det också snart stundade ett oändligt långt sommarlov gjorde inte saken sämre. Undra på att man aldrig ville gå in och lägga sig dessa vårkvällar.

Nu börjar begravningsplatserna på den nuvarande kyrkogården att ta slut. Den här delen, där vi höll till, är den sista som tas i bruk. I skrivande stund, sommaren 2018, byggs kyrkogården ut för fullt på mark som tillhört Försvarsmakten. Själv passerar jag ofta vår gamla lekplats, nu för att besöka min brors grav.

Margareta Olsson

Taggad , , , , , , ,