Etikettarkiv: barndomsminne

Plats: Grusväg mot Odenskog Tid: Tidigt 1960-tal

Diligensvagnen. Ovanför Lilla skogen gick det en grusväg till Odenskog. Folk från travet använde den ofta för att träna hästarna. En morgon låg det en diligensvagn i diket där. En täckt vagn som man ofta såg på vilda västernfilmerna på TV.

Vi fick med gemensamma krafter upp den på vägen igen. Vi rullade iväg den och försökte gömma den. Det var perfekt att leka cowboys och indianer i den. Tyvärr dök man upp från travet och tog igen den. Vi hävdade att det var vår eftersom vi hade hittat den. Men det hjälpte inte. Senare hittade vi en öppen vagn som man också kunde se på filmerna från Amerika. Några äldre killar fick ihop ett gäng ungar som fick stå vid skaklarna och dra den medan dom skulle åka. Vi fick slita rejält för att dra den upp över Körfältet. När vi närmade oss ett av förråden sa killen som gick bredvid mig att vi skulle göra myteri och springa iväg runt förrådet. Vi gjorde så, men jag snubblade på en stock och stukade foten. Jag tog mig ingenstans. En av de äldre killarna lät mig åka med i vagnen. Men det varade inte så länge eftersom de som drog ekipaget ledsnade på uppgiften.

I slutet av grusvägen så fanns det en gård som hade en liten kiosk på gården. Om man skulle handla så fick man ringa på en klocka. Marabous stora chokladkaka kostade 98 öre.

Björn Nilsson

Märkt , , , , , , ,

Plats: Skogen vid Fjällripevägen/ Dalripevägen, Östra Odensala Tid: Någon gång på 1980-talet, cirka 1985

Jag bodde på Fjällripevägen och min kompis på Dalripevägen. I tioårsåldern hade några killar i klassen en koja i skogen vid bäcken vid slutet av Fjällripevägen och Dalripevägen. Vi brukade också leka i skogen och en dag kom vi på att vi skulle skoja lite med killarna. Vi skrev en lapp med avsändaren ”Svarta Handen” som vi la i kojan. Vi trodde att de skulle förstå vilka som lagt den där, men senare hörde vi dem diskutera i skolan och det var svårt att hålla sig för skratt när de inte kunde lista ut vem Svarta Handen var. Jag tror att de aldrig fick reda på det heller.

Märkt , , , , , ,

Plats: I skogen ovanför Falkvägen i Östra Odensala Tid: Någon gång på 80-talet

Jag och min bästis lekte i skogen precis där hon då bodde. Vi var ungefär 10 år. Vi gjorde det rätt ofta – byggde kojor, letade grodyngel i dypölar, gjorde maträtter av mossa och kottar mm.

Just den här dagen kände vi oss extra tuffa och vågade oss upp i grannpojkens vansinnigt häftiga koja! Han var tuff, äldre än oss och ganska läskig. Det skulle vi inte gjort!

Han upptäckte oss och kom utspringandes. Jag hoppade ner från kojan men min kompis vågade inte hoppa. Killen kom närmare, han skrek och svor. Vi var livrädda! Om jag inte minns helt fel så sprang jag hem och hämtade kompisens mamma. Puhh!!! Vi gick aldrig nära den kojan igen…

Linda Hagström

Märkt , , , , ,

Plats: Vipvägen, Odensala Tid: 1986

Det var sommar, dags för semester och jag var sex år gammal. Mina föräldrar bad mig gå med en nyckelknippa till några grannar som skulle hjälpa till med blomvattningen medan vi var bortresta. Jag var redan då ganska virrig och tankspridd och mina föräldrar betonade vikten av att nyckelknippan inte försvann på vägen. Jag förstod att det var viktigt och gick raka spåret mot grannen. När jag passerade dagvattenbrunnen på vändplanen drabbades jag dock av en stark rädsla över att tappa nyckelknippan genom gallret. Samtidigt så var det ju en väldigt stor nyckelknippa, med nycklar både till ytterdörren, garaget och förrådet. Det var ju egentligen inte särskilt sannolikt att den skulle få plats mellan springorna i gallret. Men man kan ju aldrig vara säker om man inte provat. Jag knölade ner nycklarna mellan gallret och kunde till min fasa konstatera att nyckelknippan faktiskt gick att lirka ner. Men när jag skulle dra upp nycklarna tappade jag taget och såg i panik hur det plaskade till långt där nere i mörkret.
Till mina föräldrar sa jag att jag tappat nycklarna och att de rasslat rakt ner mellan gallerspringorna. De var luttrade och därför föga förvånade.

/ Viktor Grut

Märkt , , ,

Plats: Kyrkgatan 74, Rådhuset, Tid: 1944

När jag var 3,5 år och lekte på gården Kyrkgatan 74 gick jag ut på stan
för ett eget litet äventyr. Jag gick vilse och flera av 74:ans hyresgäster och min mamma och min bror letade efter mig. Till slut ansåg mamma att hon måste gå till polisstationen för att få hjälp. Där satt jag med ett brett leende. Mamma undrade varför jag var så glad. Skulle man inte vara glad när man har gått på promenad med kungen, svarade jag. Jag hade nämligen en bild på kungafamiljen ovanför min säng och polisens uniform liknade kungens. Jag minns att jag gick med polisen uppför gatan och resten har berättats för mig.

Märkt

Plats: Östersunds hamn Tid: 1 april, slutet av 50-talet, möjligen början av 60-talet

Storsjöns halva flotta (Ångaren Thomeé) gick till botten vid kajen. Jag och min kamrat blev vittnen till hur Thomeé sprängde sina förtöjningar och gick
till botten. Det var tidigt på morgonen och vi var de enda på plats.
En av ägarna (han med kopplingar till Gröna Lund och ägare till dåtida Runeborg) larmades via telefon. Han trodde inte på oss. Vid nytt försök lovade han till slut att komma till platsen. Synen var kanske inte vad han väntade sig, med stövlar i nypan, och båten med ca en meter vatten över däck. Länstidningen visade också ett totalt ointresse men tyckte väl att vi inte ”behövde ta i så”.

Vi fattade ingenting förrän det gick upp för oss att det var den 1/4.

Märkt , , , , ,

Domus, 1960-tal

När man for in till stan från vischan och skulle handla så var det det stora
varuhuset Domus som gällde. Där fanns allt man behövde och där kunde man också äta lunch. Vi åt alltid på Grillen, den var lite finare än Baren. Med bordsservering och den vackra blå mosaikväggen med sina fåglar att titta på. Jag minns inte vad vi andra åt men pappa tog alltid bräckt skinka med ägg.
Vi åkte in ett par-tre gånger per år och det var alltid lika spännande. Vi hade åtta mil till stan och jag blev alltid åksjuk där jag satt i baksätet och inte nådde upp att se den krokiga, gropiga grusväg vi färdades på.
Jag och min bror gillade rulltrappan på Domus och smet gärna iväg för att åka några vändor medan mamma stod i provrummet. En gång tappade vi bort varandra och jag hittade inte tillbaks till mamma. Började gråta, träffade en snäll tant som ledde mig till informationsdisken och fick mitt namn uppropat i högtalarna. ”Åsa, sex år, har tappat bort sina föräldrar. Hon väntar vid informationen.” Det kändes både pinsamt och lite märkvärdigt.
En av årets stadsresor ägde alltid rum någon vecka före skolavslutningen. Då skulle det handlas fina examenskläder på Domus. Jag minns särskilt dem som jag fick när jag skulle sluta tvåan. En turkos byxdräkt, enfärgade byxor och randig jacka. En orange velvetinkeps till. (Velvetin var ett mycket modernt tyg vid den tiden, lite sammetsaktigt sådär. Idag vet jag inte om det existerar längre.) Det allra bästa var de nya stövlarna. Courrègesstövlar. Låga, vita, med två svarta kvadrater på utsidan av skaften. Jag kände mig väldigt snygg när jag gick till examen. På sommaren flyttade vi närmare stan och jag bar samma mundering första dagen i min nya skola. Det var roligt med en större klass och jag blev genast upptagen i gänget kring de tongivande flickorna. 20 år efteråt fick vag veta av den mest tongivande,
att det var mina Courregèsstövlars förtjänst. En tjej med så tuffa stövlar på
fötterna måste ju vara värd att umgås med, tyckte hon.

Åsa Eriksson Ahnfelt

Märkt ,