Etikettarkiv: farmor

Plats: Västra Odensala och Minnesgärde Tid: 1930- och 1940-tal

Farmor och Frostmofjället. Jag är född år 1930 och bodde under min barndom på Stadsgården i Odensala. När jag var 13 år flyttade vi till Myrstigen. Har många minnen från min barn- och ungdomstid, men vill här berätta lite om min farmor. Farmor bodde först i en liten stuga i Odensala. Stugan låg en bit ut på en åker och bredvid gick en kärrstig. Farmor födde 16 barn, varav 15 växte upp. En faster har berättat om hur trångbodda de var. De hade bara ett rum och kök. I rummet fanns en väldigt bred säng som tog upp den mesta av platsen. ”Där låg vi”, sade faster, ”bildligt talat som packade sillar”. Var natt sov sex personer skavfötters i sängen. I köket stod en hög byrå. På kvällen togs de nedersta lådorna ut, ställdes på golvet och i dem låg de allra minsta. Om det var två eller tre lådor kommer jag inte ihåg. Det låter som en skröna, men det faster sa det kunde man lita på.

Eftersom stugan skulle rivas flyttade farmor sedan till en före detta banvaktsstuga vid Minnesgärde, även den på ett rum och kök. Det var bara ett dike som skilde stugan från järnvägen. Det var roligt att komma till farmor. Hon hade en rysk docka som vi plockade isär hur många gånger som helst med stor förtjusning. Så tog hon fram knappburken. Det var ännu roligare. Vi fick nål och tråd och så letade vi olika eller lika knappar och trädde upp på tråden. Medan vi gjorde det kokade farmor kaffe. Det fick vi aldrig hemma. Men hon hade ritualer när hon kokade, vi satt och tittade om det aldrig skulle vara klart någon gång. Det skulle kokas i vissa minuter. Sen dras åt sidan och stå där en stund. Därefter en liten skvätt kallt vatten och så skulle det dra ytterligare. Men när det kom var det gott.

Hon stickade alltid. Till julklapp eller födelsedag fick vi alltid sockar eller vantar av henne. Vi blev glada över mjuka paket. Hon gick runt till olika bönder och hjälpte till med allehanda göromål. Gick alltid från bonde till bonde, ibland långt. Hade alltid minsta barnet i ett knyte på ryggen och medan hon gick så stickade hon. Farmor berättade för mig hur det hade varit en gång då hon skulle ha barn. Hon arbetade då med slåtter hos en bonde och började få värkar. Bonden sa: ”Gå hem, föd barnet, men tre timmar efter födelsen ska du vara tillbaka i arbetet igen”. Så var det att vara fattig arbetare till storbönder på den tiden, även om inte alla var likadana.

Min farmor var synsk. När farfar (som jag aldrig hann träffa) levde och arbetade i skogen, hörde farmor någon som stampade av sig snön på farstubron. Då satte hon på potatisen och när farfar kom var potatisen klar. Detta upprepades varje kväll un- der vintern. Farmor var även en klok gumma, som var kunnig i folklig medicin. En gång hade jag cyklat omkull och skadat knäna ordentligt. ”Jag går hem efter kådsalva”, sa farmor. Hon kom, smörjde på, plåster fanns inte då och farmor sa att det inte skulle bindas om. ”Det är läkt på ett par dagar”. Och det gjorde det.

En gång kom farmor och frågade om jag ville följa med henne till stan. Vi skulle gå på bio, skulle se filmen ”Barnen från Frostmofjället”. Vi gick till stan. Filmen var väldigt gripande. Jag skämdes, för farmor tog upp näsduken och torkade tårar och snöt sig högljutt. Jag satt och svalde och försökte blinka bort tårarna. Vad dum jag var. Hemåt gick vi och pratade om filmen och så skildes vi åt när vi kommit till farmor, som då bodde i Minnesgärde.

Margit Gidén

Troligen bodde Margit Gidéns farmor i den här banvaktsstugan >>

Märkt , , , , , , , ,

Plats: Prästgatan 4B Tid: Början av 2000-talet

4b

Jag flyttade för första gången hemifrån precis efter studenten. Lustigt nog så fick jag en lägenhet precis under farmors på Prästgatan. Jag bodde där i fem år.

Varje dag gick jag upp till farmor; drack kaffe om det var förmiddag, åt rullrån om det var eftermiddag och drack vin om klockan var efter sju. Rätt ofta satt vi tysta och tittade ut, mindes farfar medan klockan klämtade. Varje heltimme gav den från sig ett slag och gjorde oss uppmärksamma på hur fort tiden gick när vi sällskapade. Varje söndag, efter hennes veckostorstädning av kroppen, flätade jag hennes hår.

Hon berättade alltid historier om sitt liv, jag berättade historier om mitt. Hon rustade mig för livet. Jag fick både såssnipor, smånubb, dammvippor och pessarlektioner. Hon gav mig två kikare så att jag kunde ha en vid varje fönster. Hon berättade om grannarna och vilken tid jag skulle titta ut om jag ville se dem. Det var tokiga tanten som pratade för sig själv klockan tio, otrevliga herr och fru L klockan elva och paret i likadana kläder strax efter lunch. Om jag lutade mig riktigt långt åt vänster, precis innan de svängde runt knuten, kunde jag se att de alltid vände sig mot farmors fönster och vinkade.

Hon gav mig handfasta råd om hur man slår karlar med kavlar och hur man undviker att bränna mjöl- ken i kastrullen. Hon varnade mig för Lilla Texas (Lugnvik) och för att drömma om fallande löv. Den dagen löven aldrig slutar falla i drömmen betyder det att någon ska dö, sa hon.

Jag flyttade till Stockholm med en stor klump i magen. Jag flyttade ifrån min bästa vän. Den där drömmen om löven kom aldrig. Ändå dog hon en vacker novemberdag.

Linnéa Jonasson

Märkt , , , , ,