Kategoriarkiv: 2000-tal

Plats: Torvalla Tid: 2008

Människovänliga Torvalla. Innan vi flyttade till Torvalla bodde vi i Thailand. Vi hade bara varit i Torvalla på besök och innan vi flyttade var vi in på Turistbyrån för att skaffa oss information. Där hittade vi en bok som handlade om konsten i Torvalla. Den har vi tittat på många gånger och det är fantastiskt att det finns ett så stort bostadsområde som är smyckat med konst. Det är imponerande. Vi var väldigt nöjda och belåtna med att vi hade hamnat i Torvalla och det är vi fortfarande. Vi blev lite fundersamma när vi talade om för folk var vi bodde och fick suckar och frågor om det brukar eldas i papperskorgar här. Vi har aldrig märkt något av det. Vi har bott i samma trappuppgång hela tiden och det har aldrig varit någon hyresgäst som vi har haft besvär av.

Torvalla har ändrats under de här åren och inte till det bättre precis. Men det behöver man inte minnas. Man kan minnas det första intrycket. Torvalla  är den finaste stadsdelen i Östersund, framför allt den mest människovänliga stadsdelen. Det är nära till friluftslivet och det är en stor, stor fördel. Vi har i många år plockat hela vårt vinterbehov av lingon här. Vi har plockat hjortron också, men då fick vi cykla en liten bit. Man kan också åka skidor på vintern, bara kliva på ett spår vid fotbollsplan och så är man inne i hela systemet som går till Spikbodarna och ända bort till stadion.

Det är också en liten fantastisk urskog här, som är absolut orörd. Det är som att komma in i Tomtar och troll. En annan sak som är vackert med Torvalla är att gå efter de asfalterade gångarna. De är så fint på sidorna med vackra blommor. Och går man neröver mot Optand är det fina blomsterängar. Det är som en stad, det är ändå 7000 invånare här, men det är små kvarter med olika typer av hus. Det är genomtänkt och fint. Små kullar finns det här också, så ungarna kan åka pulka.

Ulla & Josef Englsperger

Märkt , , , , , , , , , ,

Plats: Havremagasinet, Lugnvik Tid: 2008

Foto: M
Havremagasinet. Foto: Malin Palmqvist

Hemsökta hus. Vi var tonåringar på jakt efter äventyr, alltid äventyr. Tillräckligt vuxna för att få vara ute hela nätterna utan att föräldrarna oroade sig, men unga nog för att bära känslan av att allting kan hända en fredagsnatt i Östersund.

Jag och mina vänner hade suttit och druckit folköl i solnedgången, pratat om livet efter gymnasiet och som alltid berättat spökhistorier.

Det är otroligt hur många hus som sades spöka i stan. Gamla hotell Aston var en favorit, men där hade vi varit och kikat in genom fönstren så många nätter att vi kunde varje detalj.

”Havremagasinet”, sa min vän och tog en klunk öl. ”Där spökar det ju ordentligt.”

I det gula huset mot Lugnvik hade foder till militärens hästar förvarats innan motorer tog över. Det var tydligen många människor som hade klämts och krossats i arbetet där, sa min vän. Och de spökade fortfarande.

Vi såg det framför oss. Ett helt tomt, oanvänt hus fullt med spöken. Vi tog med folkölen och började vandra mot Lugnvik. Klockan var efter 02 på natten.

När vi kom fram stötte vi på problem. Det gick inte att se in genom fönstren.

Min vän, vi kan kalla honom Erik, kände på dörren.

Nästa problem. Huset var tydligen inte så oanvänt som vi trott, för nu tjöt ett tjuvlarm över halva Lugnvik. Vi kunde inte prata med varandra, så högt ringde det.

Vi sprang och hörde en polisbil närma sig. Sprang och sprang. Jag såg min ljusa framtid grumlas, nu blev det väl finkan, fotboja, bröd och vatten som mat.

När vi kom fram till centrala Lugnvik saktade vi in och börja- de gå långsamt. En polisbil åkte förbi men stannade oss inte.

Vi andades ut och började gå på cykelvägen mot stan. Då mötte vi en kille i vår ålder.

Han hade blod på tröjan.
”Det blev bråk, jag fick använda en skruvmejsel som vapen.

Polisen letar efter mig, om de frågar så har ni inte sett mig”, sa han.

Vi kom hem tidigt på morgonen. Utan spöken, men mätta på äventyr. Vi hade pekat åt polisen var vi sett killen. Senare lärde vi oss att Havremagasinet är lager för Jamtlis samlingar.

Och vi fick en sak bekräftad den kvällen. Allt kan hända en fredagsnatt i Östersund.

Linnea Swedenmark

Märkt , , , ,

Lucka 7 // Plats: Torvalla by Tid: Juni 2011

Ingenting däremellan. Östersund. Staden jag föddes i 1982 och flyttade från när jag tog studenten 2001, i tron att jag aldrig skulle återvända. Föga anade jag att jag efter elva år och fem olika städer skulle finna min drömplats på jorden här. Torvalla by. Bara några kilometer från där jag växte upp, och ändå helt främmande. För mig fanns som ung Torvalla och Ope och ingenting däremellan. Nu är det där, i ”ingenting däremellan”, som jag lever och njuter mitt liv.

Jag var uppe på semester med min då tvååriga dotter sommaren 2011 och gick in på Hemnet för att för skojs skull kolla vad som var till salu, precis när vi åkte förbi Furuparken. Jag tappade hakan. ”Här. Precis här är det jag ska bo”. Det kändes i hela kroppen. Jag skrev ett sms till min sambo som satt i vår lägenhet på Södermalm, att jag funnit vårt drömställe. Vi som inte ens hade börjat kolla på hus. Han skrattade åt mig, och hade vid det laget aldrig kunnat gissa att vi ett par månader senare faktiskt skulle leva här.

Torvalla 3:4. Numera döpt till Fridbacka gård. Här lever och verkar jag, min sambo Andreas och våra två barn, Hillevi och Abbe (Alfred). Gården har sina anor från slutet av 1700- och början av 1800-talet. Gårdsbilden finns i stort sett kvar, med en stor faluröd manbyggnad med en födorådsstuga och ett före detta stall på varsin sida om huset. Därutöver finns härbre, lada, smedja, fd sågverk samt ladugård. Mitt framför huset finns en odlingsträdgård som är omgiven av häckar, och därefter är det åkermark ner till Storsjön. På 1970-talet delades gården upp bland de dåvarande syskonen, och födorådsstugan samt ladugården styckades av och blev bostadshus. Så vi köpte mangårdsbyggnaden med tillhörande byggnader och mark på knappt tre hektar, från Opevägen hela vägen ner till Storsjön. Det var många år sedan gården var i aktivt bruk, och vi har så sakteliga börjat skapa det hållbara och självförsörjande liv som vi önskar att våra barn får med sig från barndomen. Ett liv i nära samspel med naturen.

Idag har vi bikupor, kaniner, katter och ett gäng med höns. Vi odlar en hel del grönsaker och har massor av bärbuskar. Vi bor på nedervåningen i vårt hus, och på övervåningen har vi en lägenhet där jag erbjuder bed and breakfast, massage, yoga och kurser för blivande föräldrar.

Min vision är att fler ska få njuta av denna vackra plats. Bland annat vill jag bygga en stor samlingslokal för firanden och kurser av olika slag. Jag önskar också så småningom bjuda in till Öppen barnträdgård, så att föräldrar med barn kan kom- ma hit och mysa med djuren, leka, äta bär, umgås och även odla, för de som önskar. I livet här på gården kommer man i så nära kontakt med naturen och hennes cykler, och därmed även med sig själv och varandra.

Stort tack till Jämtland, Östersund, Torvalla by och Fridbacka gård. Det är otroligt skönt att vara hemma igen.

Christine Olsén

Märkt , , ,

Lucka 6 // Plats: Konsum, Brunflo Tid: November 2008

Bomben. Jag körde ut tidningar och vid två, halvtre på natten skulle jag leverera tidningar till Konsum på baksidan. När jag slänger dit tidningarna ser jag en kartong ligga på backen, så jag tar den och slänger upp den på kajen – den ska ju inte ligga där. Sen när jag kommer tillbaks på turen ser jag en massa poliser och avspärrningar vid Konsum. Personalen hade sett att det stod bomb på kartongen och larmat polisen. Jag gav mig tillkänna och sa att jag hade slängt upp den på kajen. Då fick jag fan för det, poliserna sa till mig att man inte fick hålla på och laborera med sånt. Bombgruppen från Stockholm kom upp för att skjuta på kartongen och så var det en gammal telefon i den. Vi tidningsbud var annars populära hos polisen när det hänt något. De ringde ofta, för vi såg ju allt på nätterna.

Arne Jönsson

Märkt , ,