Etikettarkiv: 1960-tal

Plats: Tegelbruksvägen, Odenslund Tid: 1950-1960

Korea. Det område som vi flyttade in till när vi flyttade till Tegelbruksvägen kallades i folkmun för Korea. Det fanns olika teorier varför det kallades för detta. Koreakriget pågick i början av 1950-talet och i färskt minne så påminde kanske området under byggnationerna om ett krigsområde med lera och gropar.

Det byggdes hela tiden i detta område. Innan vi flyttade
in så hade man byggt villor på Slingervägen och Odlarvägen och halva Tegelbruksvägen. Efter Tegelbruksvägen så byggdes det villor på ”Stigarna”, Hackstigen, Släggstigen, Spadstigen, Spettstigen och Yxstigen samt Hyggesvägen som gick parallellt med Lilla skogen. Sedan blev det kedjehusen på Krondikesvägen och Nyängsvägen. I folkmun så kallades de för ”Svegstågen” eftersom de liknade tåg med husen som satt ihop med garage emellan.

Det var massor av barn som bodde i Koreakvarteren då. Mamma hade problem när vi skulle äta lunch och middag att hitta igen mig. Hon fick den briljanta iden att skaffa en visselpipa. Så när hon blåste i den så kunde jag ta mig hem för att äta. En annan mamma blev också inspirerad av detta och skaffade en visselpipa. Som tur var så lät den annorlunda så vi visste vem som skulle komma hem.

Idag när man åker förbi så ser man inte så många barn.

Björn Nilsson

Märkt , , , , , , , , ,

Plats: Tegelbruksvägen Tid: Tidigt 1960-tal

26 tums TV. I början av 1960-talet så blev det vanligare med att man skaffade TV. Jag tror att vi var en av de sista i kvarteret som skaffade TV. Så jag fick gå till kompisarna för att titta. En granne hade en TV med låsbara dörrar och där fick vi alltid be om lov för att få titta.

När vi skulle skaffa TV hemma så lånade pappa hem två stycken, en 20 tum och en 26 tums TV. Gissa vad vi valde? Den större kostade då 1600 kronor vilket motsvarar 16 000 kr idag. Så idag kan jag förstå att det inte var ett lätt val för pappa.

Björn Nilsson

Märkt , ,

Plats: Lugnvik, vid värmeverket m fl platser Tid: 1960-talet och framåt

Italiensk bergsby. Jag är född vid Inlandsbanan, så jag minns hur rälsbussarna for förbi. Vi var tvungen att flytta därifrån när kommunen köpte in den tomten och skulle bygga ett fritidsområde. Det fritidsområdet blev aldrig av, det blev industriområde i stället, tyvärr. Det var ett fint ställe att bo på, det var lugnt och skönt. Därifrån flyttade vi ner till Apotekarvägen 28, Granlunds gamla hus. Där bodde vi till de drog E75 rakt genom den stora fina tomten. Jag har flyttat tre gånger, andra gången till Stenhuggargränd och jag minns mycket väl när det byggdes. Jag minns att jag läste i tidningen att det skulle likna en italiensk bergsby. Det tycker jag inte att det gör …

Eva-Britt Borg-Björnström

Märkt , , , , , , , , , , ,

Plats: Östra kyrkogården Tid: 1960-tal

Den berusande känslan i en ljus vårkväll. När jag och mina kompisar var unga hörde Östra kyrkogården till en av våra lekplatser. På den här tiden var långt ifrån hela kyrkogården tagen i anspråk. Stora ytor var endast besådda med gräs och kringgärdade av en kraftig syrenhäck.

Här, i närheten av det stora korset, samlades vi tjejer och killar under varma majkvällar för att spela brännboll till sena timmen. De flesta av oss var klass- eller skolkamrater från Fagervallsskolan och senare Parkskolan. Jag minns fortfarande den berusande känslan att efter en lång mörk vinter få möta ljuset och värmen igen. Att det också snart stundade ett oändligt långt sommarlov gjorde inte saken sämre. Undra på att man aldrig ville gå in och lägga sig dessa vårkvällar.

Nu börjar begravningsplatserna på den nuvarande kyrkogården att ta slut. Den här delen, där vi höll till, är den sista som tas i bruk. I skrivande stund, sommaren 2018, byggs kyrkogården ut för fullt på mark som tillhört Försvarsmakten. Själv passerar jag ofta vår gamla lekplats, nu för att besöka min brors grav.

Margareta Olsson

Märkt , , , , , , ,

Plats: Slingervägen Tid: Tidigt 1960-tal

Ett brutet nyckelben. Jag var mera vild än tam och jag skulle prova allt utan att alltid förstå konsekvenserna. Vi var nere på baksidan av ett hus på Slingervägen. Där stod en stege och vi var några barn som klev upp några steg och vände oss och hoppade. Jag föreslog att vi skulle tävla om vem som kunde klara att hoppa från den högsta höjden. Vi höjde insatsen med en pinne på stegen i taget. Till slut så var vi uppe på två meter och jag hoppade. Jag ramlade snett och smärtan skar in i ena axeln. Jag skrek allt jag orkade. 

Dom andra barnen försvann och det fanns plötsligt inte en enda människa i närheten. Jag förstod att jag hade brutit nyckelbenet eftersom jag redan hade varit med om detta två gånger tidigare. Jag lyckades ta mig upp genom att ta stöd mot staketet. Det var inte så långt hem fågelvägen men det var några staket i vägen och jag förstod att jag inte skulle klara att klättra över dessa i mitt tillstånd, så jag fick försöka att genom att stödja mig på staketen ta mig hem den långa vägen. Smärtan var enorm. Jag grinade och hoppades att någon vuxen skulle se eller höra mig. Men inte. Det var kanske 200 meter hem och det tog nog minst en halvtimma att avverka sträckan. 

Jag tog mig in och började att gråta ännu värre när jag träffade mamma. När hon konstaterade att det var nyckelbenet så sa hon att vi inte hade tid att åka på lasarettet förrän imorgon. Hon tog fram bandagen som vi fick förra gången det hände. Hon hade sett hur man lindade bandagen och när hon var klar så kändes det bra igen eftersom detta stagade upp det hela. Dagen efter så sitter vi i väntrummet på lasarettet och väntar på att få komma in till läkaren. När vi blir uppropade så tar mamma av bandaget och stoppar ned det i väskan. Läkaren var väldigt paff när han undersöker mig eftersom nyckelbenet ligger rätt, mamma säger ingenting. Efter röntgenundersökning konstaterar man att det är nyckelbenet och jag blir lindad igen. 

Björn Nilsson 

Märkt , , , , ,

Lucka 11 // Plats: Södra Strandvägen Tid: Slutet av 1950-talet och 1960-talet

Busungar. Jag, Anders, Tommy, Stefan J och Stefan S hittade barnmatspulver i soporna vid mjölkbutiken på Frösövägen, mitt emot Tages. Stefan S visste vad det kunde användas till. Vi gick hem till Tommy och Stefan som bodde på Strandvägen 5, våningen ovanför Anders. Där öppnade vi ett fönster och tömde ut pulvret efter husfasaden. En av oss, vet inte vem, stod nedanför på backen och tände på pulvret. Det brann fint efter husfasaden.

Vi åkte pulka och kälke efter Ruuthsvägen över Frösövägen, gångvägen till stan och ut på isen. En fick stå vakt och varna för bilar. En annan gång hämtade vi torkad asfalt, gjorde upp eld och smälte asfalten i kärl för att bygga vägar till våra Dinky Toys-bilar på Södra Strandvägen.

Vi köpte John Silver utan filter på kiosken vid Frösöbron och satte oss och rökte i några vägtrummor som var upplagda på Strandvägen.

En dag låg vi i slänten och sköt med slangbella märlor på bilar som körde på Frösövägen. En bil stannade och vi blev jagade ända in i lägenheten på Strandvägen. Mårten sprang in till sig och blev fasttagen, men vi sprang upp en våning och klarade oss.

Vi satte fast Mummlas dörrklocka med folie också, så den ringde hela tiden. Vi gjorde grottor i snötippen på Strandvägen där vi eldade julklappspapper. En gång kastade vi smällare på varandra och jag lyckades kasta en på Mårten som hamnade i hans jackficka, där han hade flera smällare. Per och Bengt stod på balkongen och kastade smällare på oss som var nere på Strandvägen och vi kastade tillbaka. En häxpipa råkade fara in genom balkongdörren till lägenheten.

Christin vek ner sina stövlar och skrev Stefan S på dem. Hennes pappa fick syn på detta och frågade varför hon hade Stefans stövlar. 

Tommy Jönsson

Märkt , , , , , ,

Lucka 8 // Plats: Tegelbruksvägen Tid: Tidigt 1960-tal

Piaf och kliande ylle. När man skulle ut på vintern var det en plåga med yllekalsonger som kliade och hemska skidbyxor med resår under hälen. Det var pjäxor som gällde oavsett om man skulle åka skidor eller inte. Oftast var det mörkt ute och jag förstod inte vad jag skulle ut och göra då. Ibland så tog jag ett varv med skidorna runt huset, när pappa eller mamma var med så kunde det bli något längre utflykter i skidspåret mot Spikbodarna. Skidspåren började alldeles utanför vårt område. När man kom in så var ullen blöt och det luktade inte för angenämt. På radion så spelade man ofta låtar med Edith Piaf som Milord (1959), hon skorrade väldigt på erren och senare Non, je ne regrette rien (1960). Nu när jag lyssnar på dem igen så tar hon en tillbaka till barndomen. Trots att jag inte normalt lyssnar eller tycker om franska sånger så gillar jag dessa.

På torsdagar var det hemlagade pannkakor med massor av socker på. Ibland även vispad grädde och sylt. Det knastrade mellan tänderna när man tuggade. När man började att gå hos tandläkaren så hade jag massor av hål. Mamma var bekymrad, tandläkaren var bekymrad. Vad hade man väntat sig?

Björn Nilsson

Märkt , , , ,

Lucka 4 // Plats: Lugnvik Tid: Mitten av 1960-talet och framåt

40 år i samma lägenhet. I mitten av 1960-talet for många jämtländska ungdomar söderöver för att finna jobb, bostad och ibland kärleken. Jag hamnade av en slump i Södertälje där jag såg en bil, som sakta körde efter gatan. Hjärtat tog ett skutt, för bilskylten började med bokstaven Z, som visade att bilen och innehållet kom från Jämtland. Jag fick stopp på ekipaget, där tre trevliga killar stannade till och för att göra en lång historia kortare, så blev chauffören Ulrik och jag ett par, och vi gifte oss i Bergs kyrka 1967.

Vi flyttade efter några år från Södertälje till Örebro, men efter tio år blev hemlängtan för svår. Vi hade stått i bostadskö i Östersund i fyra år, men orkade inte vänta längre på eget boende, så Ulriks syster och svåger som hade hus i Odensala, förbarmade sig över oss och upplät sitt syrum till oss. Möbler och husgeråd magasinerades i Örebro, i väntan på eget boende. Arbete hade vi båda fått här i Östersund.

Efter några månader fick Ulrik ett brev från Östersunds kommun, ”Välkommen till Östersund, här bor man och trivs”. Var då? undrade vi. Våra veckobesök på bostadsförmedlingen gav inga napp och det kändes säkert jobbigt för svågern med familj och även oss, att inte kunna få flytta till eget boende. Jag skrev ett argt brev till kommunmannen och undrade om han kunde hjälpa oss. Efter tre månader fick vi lov att köpa en bostadsrätt i Lugnvik, som var ett nybyggt område då, 1977. Centrum, kyrkan och ”höghuset” var inte klara men alla bostadshus var färdigbyggda. Vårt lilla centrum var samlingsplats för många och det anordnades ibland ”marknadsstånd” av boende i området på torget och ibland allsång och någon konsert av ungdomarna i Lugnvik. Det fanns bank, postkontor, blomsteraffär, Konsumbutik, kiosk, frisör, tandläkare, vårdcentral, bibliotek, ungdomsgård och skola. Ett tag fanns kvarterspolis och en liten pizzeria. Idag finns bara en pytteliten del kvar av detta och torget är för det mesta öde.

Bostadsområdet påminde mycket om Vivalla i Örebro, där vi hade bott i flera år, som även det var nybyggt när vi flyttade in. Det så kallade ”miljonprogrammet” var i full gång under 1970-talet, då många bostadsområden blev uppförda i hela Sverige.

Ulrik hyrde en lastbil och for ner till Örebro och hämtade vårt pick och pack och vi kunde flytta in i vår nya bostad. Köket hade orange skåpluckor, vardagsrummet hade en brun-beige-rutig heltäckningsmatta och i sovrummen var nålfiltsmattor. Området var trevligt och vi trivdes bra, från första stund och eftersom jag fortfarande, efter drygt 40 år, bor kvar i samma lägenhet, så kan man ju räkna ut att jag fortfarande trivs.

Iréne Frestadius

Märkt , , , , ,

Plats: Torvalla Tid: tidigt 1960-tal

Det här var i början av 1960-talet. Jag var ca 16 år. Vi var några klasskamrater som hade fått reda på ett det fanns en ”spådam” i Torvalla efter gamla E 75 mot Brunflo. Jag och en kamrat tog bussen från Ås och vidare med nästa buss mot Brunflo. Vi hade beställt tid innan tror jag.
Det var på kvällen och lite halvmörkt och lite kusligt tyckte jag. Man måste som jag minns gå en bit ner mot järnvägen. Jag fick gå in först och vad jag minns lade hon ut kort.
Det gick lite trögt och hon tittade lite undrande på mig. Kändes inte som jag fått det svar jag ville ha. Vad sa hon skulle jag inte få den jag var kär i?
Vet att man lämnade en slant men inte hur stor. Sedan var det kompisens tur. När hon kom ut sa hon:
– Spådamen undrade om du inte visste vad du ville?
Lite konstigt tyckte jag. Det var ju därför jag gått dit för att få svar. Kompisen verkade nöjd med sitt besök i alla fall.
Min klasskompis och jag kom senare att bli släkt på så vis att hon blev gift med en släkting till mig och vi fick även barn som gick i samma klass i skolan. Jag fick också min dröm-man efter några om o men. Var det det  ”spådamen” sagt till mig eller?
Eva Sundin
Märkt , , , , ,

Plats: Östersunds hamn Tid: 1 april, slutet av 50-talet, möjligen början av 60-talet

Storsjöns halva flotta (Ångaren Thomeé) gick till botten vid kajen. Jag och min kamrat blev vittnen till hur Thomeé sprängde sina förtöjningar och gick
till botten. Det var tidigt på morgonen och vi var de enda på plats.
En av ägarna (han med kopplingar till Gröna Lund och ägare till dåtida Runeborg) larmades via telefon. Han trodde inte på oss. Vid nytt försök lovade han till slut att komma till platsen. Synen var kanske inte vad han väntade sig, med stövlar i nypan, och båten med ca en meter vatten över däck. Länstidningen visade också ett totalt ointresse men tyckte väl att vi inte ”behövde ta i så”.

Vi fattade ingenting förrän det gick upp för oss att det var den 1/4.

Märkt , , , , ,