Kategoriarkiv: 1980-tal

Plats: Stortorget under Storsjöyran Tid: 1984

Min enda yra. Sommaren 1984 var jag 30 år och bodde i Krokom, med man och en son på fyra år. 
Vi kom från Falun och hade bott här uppe i 8 år. Familjen hade åkt hem till Dalarna på semester. Jag skulle jobba så när det blev dags för Yran gick jag själv. 

Det var Björn Afzelius som spelade på Stora scenen. Det var magiskt, att stå där i folkhavet och att lyssna. Efter spelningen köpte jag en skiva och fick den signerad. 

Presidentens tal var också en upplevelse. 

På den tiden var JRA i aggressivaste laget, med sina högafflar. Så jag fick en liten dålig magkänsla. Det har inte alltid varit lätt att komma från Dalarna.

Men det var en fantastisk upplevelse. Av olika anledningar, är det den enda Yran jag varit på.

Märkt , , , ,

Plats: A 4 i Östersund Tid: Vintertid, troligen början av 1983, eller kanske slutet av 1982

För stor uniform. Vi var tre killar från Ås som gick åttonde klass på Nyhedens skola i Krokom. Det var dags för praktik
på någon arbetsplats och vi hamnade på A 4 i Östersund. Det var kallt och vi skulle följa med soldater i fält, så ordentlig utrustning krävdes. Under en vända på serviceförrådet blev vi ordentligt klädda och min far som skjutsade oss någon dag pratar fortfarande om hur lustiga vi såg ut, iklädda uniformer för vuxna män. På kvällen när vi skulle sova på logementet blev frestelsen för stor, vi klättrade över järnstaketet mot Biblioteksgatan för att hitta på något på stan. Svårast blev det för den minsta av oss. Han blev hängande på staketet i den alldeles för stora uniformsrocken.

Torbjörn Aronsson

Nu Campus, då A4. Foto: Torbjörn Aronsson
Märkt , , , , , , , ,

Plats: Lockne Tid: 1980-tal

Vittran. Mormor och morfar skulle till stugan i västra Jämtland. Med i bilen fanns morfars mamma, då närmare 90 år. Hon ville att de skulle svänga in och köra genom Lockne på vägen upp. Där hade hon bott som ung med man och fyra barn. Det var en brytningstid i hennes liv, som slutade med att hon lämnade byn med barnen och for tillbaka mot kusten efter att det uppdagats att hennes man gjort en kvinna med barn.

Det var slutet på deras äktenskap och under lång tid hade barnen ingen kontakt med sin pappa. Min morfar var i fyraårsåldern då. Nu ville hon se Lockne igen när de passerade. De svängde in och hon fick se huset och byn.

Efter veckan i stugan reste de hemåt igen och svängde på nytt in i Lockne. Då var huset där de bott nerbrunnet.

– Det var nog vittra, sa gammelfarmor.

Sara Swedenmark

Märkt , ,

Plats: AMU-Center, Frösön Tid: 1987 – 1988

PC. Gick en datorutbildning på AMU-Centret på Frösön. Utbildningen var en vidareutbildning – så att man skulle kunna arbeta med en dator. Mitten av 80-talet var en hemdator inte var mans egendom. Det mest dataliknande jag hade sett på ett kontor var en IBM-skrivmaskin med skrivminne. Med den kunde man skriva förhandsvalda stycken och liknande. Vår undervisning bestod av en stordator och olika terminaler. Man satt och jobbade med dessa terminaler mot stordatorn. Vad jag inte visste var att utbildningen redan var föråldrad.

Vår huvudlärare kommer en dag in med en broschyr som handlar om IBM:s nya PC. Det han säger kommer jag aldrig att glömma. ”Stordatorer är framtiden för företag och kommuner. Även om IBM har kommit med en PC – som är mest en förvuxen skrivmaskin. PC är för dyr och ingen kommer att köpa den”. Samtidigt hade vi några smådatorer – där lärarnas syn var – det är en leksak och förvuxen skrivmaskin. När vi hade tid över satt vi och skrev med smådatorerna.

Ett halvår senare blev jag tillfrågad av den lokala idrottsföreningen att lägga in deras medlemsregister i en begagnad PC. Bland dom första i min hemby. Det ledde till en anställning under tio år. Under dessa tio år var det en extrem utveckling på PC. Från register, att göra broschyrer och afficher etc … PC:n blev ett multi-verktyg och då hade inte Internet kommit på allvar. Men att läraren hade dömt ut PC:n, det glömde jag aldrig!!

Thomas Höglund

Plats: Fritidsgården Oden Tid: November 1989

DJ möter kärleken. Det var på fritidsgården Oden borta vid campingen. En herrförening jag inte vet namnet på hade abonnerat lokalen och höll stor fest med massor av deltagare. Jag och Björn Bostrand var inlånade som discjockeys. Vi fick inte något betalt men vi fick middag, dryck och taxi dit och hem. Själv hade jag tillbringat hösten på en drygt två månader lång kurs i Stockholm och hade precis kommit tillbaka till Östersund. Ett förhållande hade tagit slut innan jag åkte till Stockholm. Väl tillbaka i Jämtland hade jag egentligen bara hunnit med att delta på ett JämFör-seminarium i Vålådalen där jag hade stått på scenen och talat för Åklagarkammaren. För Länsrätten pratade en skitsnygg tjej, som min chef Bo Nilsson knuffade på mig och berättade att han kände igen henne och trodde att hon varit kompis med hans äldste son Olle när de växte upp i nedre Odensala. Märkligt nog hade jag också ett tag varit kompis med Olle när vi gått på lekis tillsammans i Karlskoga ganska precis 23 år tidigare. Bosse gick sedan fram och pratade med henne och det var henne han mindes … Jag var själv inte så jättesocial i Vålådalen. När det blev disco efter middagen gick jag till rummet och läste Ulf Lundells roman ”En varg söker sin flock” som jag skulle recensera i ÖP. Den där tjejen från Länsrätten såg jag sedan dagen efter på frukosten med sina jobbarkompisar och jag noterade henne givetvis då också och när jag smyghörde henne prata om sin son så, ja, givetvis utgick jag då från att hon levde i en relation. Men snygg och världens vackraste och varmaste leende hade hon.

Nå, tillbaka till Oden. Tillbaka på scenen och på festen. Björn och jag hade väldigt kul när vi spelade på den tiden. Vi valde varannan låt och folk älskade att dansa och roligast var när vi ”lurade” dem att dansa till sådant de garanterat aldrig hört förr. Och blev det lite segt hade vi alltid säkra kort att dra fram ur skivbackarna. För även om CD-skivorna börjat dyka upp 1989, jag hade köpt de första på våren 1989 i New York till just Björn och på hösten hade jag köpt min egen första – också Ulf Lundell ”Utanför murarna”, så spelade vi enbart vinyl, både LP och framför allt från min finfina singelback med 45 rpm.

Rätt som jag stod där framme på scenen och spelade kom någon och knackade mig på ryggen. Jag vände mig om och då stod det en tjej där i en klarröd klänning. Hon frågade om jag kände igen henne för hon kände igen mig. Och det var ju hon, hon från Vålådalen, hon min chef känt igen. Självklart kände jag igen henne och nykter som jag var blev jag lite blyg. Hon frågade om jag fick ta ledigt från spelandet och dansa. Björn fick ta över en liten stund. Det blev ganska många danser den kvällen men inte så mycket tid till prat då jag också skulle sköta skivspelandet och plocka ihop allt när det var slut. Men vi sågs och sa hej då när hon åkte hem. Jag visste då knappt vad hon hette, men jag visste ju var hon jobbade.

Efteråt pratade Björn och jag om henne, ja, jag kunde nog inte prata om så mycket annat, och det visade sig att han hade en kollega på Solliden som var hennes morbror. Björn visste vad hon hette och visste om hennes släkt och allt.

Jag ville ju träffa henne igen. Men hur. Jag hade då sammanställt en kassett, jo det var 1980-tal, med 1980-talets bästa låtar, en svensk sida och en engelsk med ett omslag med min krönikörsbild från ÖP i lite Andy Warhol-stuk. När jag hade förhandling på tingsrätten, och det hade jag minst tre dagar i veckan på den tiden, hade jag med mig ett cirkulationskuvert för internpost, skrev hennes namn i den där rutan och lämnade det till mina kompisar i receptionen på Tingshuset som skulle se till att det nådde fram. Med kassetten fanns en lapp med en fråga om hon ville äta lunch med mig någon dag på Brunkullan. Hon ville äta lunch, nästa steg bjöd jag ut henne till helgen på middag på Onkel Adam och sedan på nya Le Café, som var en helt ny del av Stadskällaren, ett litet disco till vänster om ingången. Sedan blev det middag hemma hos henne i Torvalla och jag fick träffa hennes tvåårige son. Vi fann varandra alltmer i långa samtal och gemensamma sorgliga erfarenheter av för tidigt döda föräldrar, i intresse för vad som hänt i varandras liv, där hennes två omgångar i USA fascinerade mig mycket, och väldigt mycket i en gemensam kärlek till musiken. Vi hade båda aktivt valt att komma tillbaka till Jämtland. Vi firade jul och nyår på varsina håll då 1989. Det har vi inte gjort sedan dess. Året efter hyrde jag ut min lägenhet på Residensgränd och flyttade in hos henne på Blåhammarvägen i Torvalla.

Ja, sedan blev det giftermål, tre barn till och boende i Ängsmon, Ångsta, Eriksberg och nu i Köpenhamn. Hösten 2018 är det 29 år sedan den där kvällen på Fritidsgården Oden. De långa samtalen pågår än.

Sensmoralen. Ja, tacka aldrig nej om någon ber dig spela musik någonstans. Man vet aldrig vad som kan hända …

Christer B. Jarlås

Märkt , , , , , ,

Plats: Storsjöskolan Tid: 1980-talet m.m.

Det är en stor nostalgi att prata med andra uppväxta i idylliska Odensala på 1970-/80-talet. Vi minns dagisbjörken, mörkerskidåkning i spåren mot Spikbodarna, grusbacken, den stora klätterställningen vid Lillsjöskolan, kallkällan på väg till Markussonvallen, slöjdandet av sin egen kniv, fritidsgården, den lilla stigen genom skogen till Lillsjöns badplats osv. Inget väcker dock så mycket samhörighet och engagemang som att börja prata om biologiläraren som vi hade på Storsjöskolan. Via honom lärde vi elever oss saker till nytta för livet, exempelvis styrkan av överinlärning, minnestekniker att använda på mataffären och tallriksmodellen. Allra störst intryck gjorde att vi fick träna in fågelläten. Vi fick lyssna på skiva och repetera gång på gång. En lista delades ut där ljuden översattes i oförglömliga liknelser. Jag har aldrig lagt undan min lista utan den har haft sin plats i fågelboken i bokhyllan ända sedan högstadiet. Än idag är det omöjligt att inte reagera när jag hör ”1-2-3-4-5-6-sjuu” eller ”gå-då” i skogen. Utbrister jag ”titti-fy, titti-fy” börjar alla uppväxta i samma område le stort och igenkännande.

Ellinor Hemå

Märkt , , , , , ,

Plats: Sjöängen, Lugnvik Tid: tidigt 1980-tal

Majbrasan. Varje år samlade lugnviksborna skräp och trädgårdsavfall till en majbrasa vid Sjöängen. Den brukade bli stor. Även om våra föräldrar inte tyckte om det, klättrade vi barn omkring i bråten. Där fanns allt möjligt, gamla skidor, trasiga leksaker, porslin, tidningar, tv-apparater och mycket annat.

På kvällen den sista april brukade scouterna genomföra en ceremoni där de gick i procession med facklor och tände brasan. För de yngre scouterna var det en stor händelse.

Ett år i början av åttiotalet, på eftermiddagen den sista april, lekte en gosse med smällare och tändstickor på Sjöängen. Vi vet inte om det var avsiktligt, men på något vis lyckades han tända den ihopsamlade skräphögen.

Majbrasan brann i fullt dagsljus, utan vare sig publik eller körsång. Att försöka släcka var det inte tal om. Scouterna, som skulle ha tänt, var förtvivlade och grät. Och deras vänner grät för scouternas skull.

Pojken som orsakat branden gömde sig, men alla visste vem han var. När han ett par dagar senare gick till skolan hade han en klump i magen. Man kan tycka vad man vill om det som hände, men han gav oss i alla fall ett minne för livet.

Anders Nylén

Märkt , , ,

Plats: Falkvägen 14 och Tanne ridskola Tid: 1 mars 1986

Jag vaknar upp på Falkvägen 14 i rummet mot skogen. Knäpper på den vita Telefunken för att se ”Gomorron Sverige”, en av få chanser till tecknat. Möts av en stillbild, minns det som en rödtonad soluppgång.

En textremsa berättar om skotten mot Palme, men jag är tio år och fattar inte, tänker att det måste hänt utomlands. Jag väcker mamma och pappa. De tror mig inte först, men det är Sveriges statsminister som är skjuten. Olof Palme som varit statsminister så länge jag minns.

Kvällen den 28 februari 2016 faller jag genom tiden till den 1 mars 1986. Jag är på ridskolan igen, samma nu som då. En guldgul ponny med mörk man får mig alltid tänka på Amie, som fanns då. Jag var här för 30 år sedan också, för lördagens ridlektion.

Det är en så konstig dag. Sveriges statsminister är skjuten.

På eftermiddagen kommer hon, vår hund. En liten vit valp i snöyran.

Senare samma vår lär jag mig ett nytt ord: Becquerel.

Malin Palmqvist

Märkt , , , , ,

Plats: Vägen mellan Brunflo och Lunne Tid: Hösten 1985

Jag är nyinflyttad i Brunflo. Saknar alla kompisar från förr, ringer dem ideligen. Men jag är inte en del av deras liv längre, inte på samma sätt som förr. Skolan är knepig, svårt att hitta sin plats när man är fjorton år och ny på platsen. Tack och lov finns stallet. Varje dag går jag dit, steg för steg uppför backarna mellan Brunflo och Lunne. Ibland med min syster, ibland ensam. Vår häst står i ett skogsstall inte långt från ridskolan. Jag vet inte när jag går där den där hösten att allt kommer bli bra. Skolan kommer fortsätta vara lite knepig, men i stallet kommer jag hitta kompisarna. Jag vet inte när jag går där och längtar tillbaka till det som jag ser som mitt riktiga hem att jag kommer finna mig till rätta även här. Jag kommer sitta i sadelkammaren, värma fötterna, skratta och rosta bröd mellan lektionerna på ridplanen. Vi kommer åka på tävlingar, rida ut i skogen och tävla på cyklarna i hisnande fart när vi ska ner för backarna på kvällen. Vi kommer hyra filmer på Shell, äta chips med dip och sova över. Det kommer blir bra, men det vet jag inte just då.

Märkt , , , , , , ,