Etikettarkiv: 2015

Plats: Fårhagen, västra Odensala Tid: 2015

Den dolda staden Margareta Olsson kolonilott

”Trots mina upplysningar fortsatte mannen att gräva upp resten av potatislandet.” Foto: Margareta Olsson

I snart trettio år har jag haft en odlingslott i Fårhagen, vackert belägen i en sluttning ner mot Storsjön i västra Odensala. Här finns mer än 170 lotter. Vi är många som trivs i denna oas, odlar för nytta och nöje, njuter av den fina utsikten och mår gott. En del har sin lott bara några år, men många stannar kvar.

En av dem som hade hållit på länge med odling var en man som hade en lott som gränsade till min. Han var en duktig odlare som drev upp en del plant själv. Mest stolt var han nog över sin broccoli som brukade bli enastående bra. Vi träffades inte så ofta, för vi var där på olika tider. Jag visste inte ens hans namn. Han var dock otroligt generös, uppmanade alla närstående grannar att skörda vinbär och krusbär när han tagit det lilla han ansåg sig behöva.

En sen vår när jag kom till lotten för att påbörja vårbruket noterade jag genast att något var fel med min grannes lott. Han brukade alltid starta långt före mig, nu låg landet precis som det hade blivit lämnat hösten innan. Strax fick jag också förklaringen av några som visste mer än mig. Mannen hade hastigt gått bort tidigare under våren.
Det kom nya brukare. Jag såg dem aldrig, men noterade däremot spåren av deras idoga arbete. Hörde av andra att det var två unga män som tagit stafettpinnen vidare.

En solig höstdag när jag var på lotten för att plocka röda vinbär kom plötsligt ett medelålders par till grannlotten. Med sig hade de redskap och hinkar. Raskt började mannen att gräva upp potatis medan kvinnan skördade grönsaker och plockade bär. Jag tyckte det verkade lite underligt, jag hade ju hört att det var två grabbar som höll till här. Men det kunde ju vara någons föräldrar. Vad visste jag? Ändå signalerade min magkänsla att något inte stämde. Jag blängde på dem då och då, och förmodligen kände kvinnan min outtalade fråga för hon började förklara sig.

Jo, hon bodde granne med mannen som hade dött. Han hade lovat att de skulle få skörda på hans lott. Men problemet var ju att han avlidit innan han hunnit sätta något. Nu kom de till ett välskött, rensat land i september. Hur kan det vara möjligt att de inte blev tveksamma då, kan man vara så aningslösa?

Jag förklarade att här var nya odlare, som slitit hårt hela sommaren. Trots mina upplysningar fortsatte mannen att gräva upp resten av potatislandet. Jag kokade av indignation, och förklarade hur de via kommunen skulle kunna få tag på de nya odlarna för att lämna skörden till dem.

Flera veckor senare träffade jag så äntligen de två grabbarna och förklarade vad som hänt. De hade givetvis inte blivit kontaktade. Kan bara föreställa mig deras miner och känslor när de kom ner till lotten och såg förödelsen. Som tur var gav de inte upp. De fortsätter att odla och får numera också skörda själva.

Margareta Olsson

Märkt , , ,

Plats: Hamnen-Thomée-Verkön Tid: juli 2015

Det var en vacker dag i slutet på juli 2015. Hade varit till skattemyndigheten på Storgatan i ett ärende och eftersom det avlöpte lyckosamt beslöt jag att belöna mig med ett besök i Badhusparken och där inta ett gott fika. På väg mot Badhusparken hör jag plötsligt en tjutande ångvissla från hamnen. Ja just ja. Läste ju i tidningen på morgonen att Thomée skulle göra några turer ut på sjön, en av dem var visst en Storsjötur på någon timme.
Det var nog den turen som båten signalerade för tänkte jag, skyndade på stegen och hann precis ner till hamnen när kaptenen var i färd med att dra in spången.
– Finns det plats för mig? ropade jag.

– Ja visst, sa kaptenen och hjälpte mig in på båten.

Jag löste min biljett och satte mig i fören en stund. Det här var ju helt perfekt, en tur ut på sjön och lite fika.

När vi passerat under Vallsundsbron beslöt jag att gå in i båten och se om jag hittade någon bekant. Men var det inte ovanligt lite folk för en Storsjötur och inget känt ansikte såg jag heller? Det brukade ju vara nästan fullsatt. Frågade efter var jag kunde köpa kaffe och visades ner under däck.

Där nere satt fyra ynglingar med stora ölglas framför sig. Jag beställde mitt fika och samtidigt frågar en av killarna.

– När var det båten gick tillbaka egentligen?

– Ja vid halvåttatiden, svarade kvinnan bakom disken.

– VA! Men är det inte Storsjöturen? frågade jag.

– Nej den här går till Verkön, så du får nog tillbringa dagen där. Drog mig till minnes att det stått om en Verkötur också i tidningen men i brådskan glömde jag fråga vilken tur det var när jag hoppade på båten.

Tog mitt fika och gick upp och begrundade min situation. Hade ju inga tider att passa och ingen som skulle sakna mig, men vad i hela friden gör jag hela dagen på Verkön.
Fick veta att det var ett evenemang där med tävlingar på vatten med vanliga snöskotrar och en massa annat. Försökte se positivt på situationen och njöt av den vackra färden på Storsjön trots allt.

När vi närmade oss Verkön visade det sig att där var många som åkt dit i egna båtar av alla de slag, hamnen var fullsatt och många hade ankrat utanför. När vi steg iland kunde jag konstatera att jag hade tur som tagit med mina gångstavar. Efter att ha intagit en lunchmacka så beslöt jag att se mig omkring. Då började ett envist oljud nere vid hamnen. Snöskotertävlingen hade startat. Omöjligt att gå åt det hållet. Jag har en hörselskada som inte klarar av starka ljud. På slänten ner satt massor av folk med på sina filtar och åt medhavd picknick.

Frågade i serveringen om det fanns nån stig uppåt. Jo det fanns om man gick genom kohagen så kom man till utsiktstornet. Sagt och gjort. Det blev en tur dit men vågade mig inte upp i tornet enär jag var ensam där. Beslöt att leta lite blommor att fotografera. Det fanns det, så det blev en botanisk promenad ner tillbaka.

Väl nere vid slottet så uppstod ett annat oljud. Två helikoptrar hade uppstigningar där folk för en billig penning , tror jag, fick en liten tur. Efter ett tag annonserades ut att det även skulle bli godisregn från en helikopter, för barnen. Vilka var det som sprang fortast för att få tag i godiset? Dom såg märkligt långbenta ut tyckte jag.

Timmarna segade sig fram. Jag fotade allt jag såg både inne och ute för att hålla mig sysselsatt. Det grillades och såldes både hamburgare och korv, jag såg en o annan ”kändis” som var där för att vara prisutdelare, men ingen personligt bekant. Såg plötsligt kaptenen som satt och åt vid ett bord. Gick och frågade om avgången igen. Jo den kanske kunde avgå redan vid sjutiden, trodde han.

Det var en liten skara passagerare som åkte med båten tillbaka. De fyra killarna hade visst gått upp i rök. Man kunde ju åka motorbåtstaxi till Tivarsgården på Norderön och därifrån ta bil fick jag veta, men jag hade ju ingen som kunnat hämta mig där.
Jag gick hemifrån vid elva på förmiddagen och kom hem strax efter tio på kvällen. Aningen trött men med en erfarenhet rikare. Hoppa inte på en båt utan att fråga vart den går!

Eva Sundin

Märkt , , , , ,