Etikettarkiv: kärlek

Plats: Fritidsgården Oden Tid: November 1989

DJ möter kärleken. Det var på fritidsgården Oden borta vid campingen. En herrförening jag inte vet namnet på hade abonnerat lokalen och höll stor fest med massor av deltagare. Jag och Björn Bostrand var inlånade som discjockeys. Vi fick inte något betalt men vi fick middag, dryck och taxi dit och hem. Själv hade jag tillbringat hösten på en drygt två månader lång kurs i Stockholm och hade precis kommit tillbaka till Östersund. Ett förhållande hade tagit slut innan jag åkte till Stockholm. Väl tillbaka i Jämtland hade jag egentligen bara hunnit med att delta på ett JämFör-seminarium i Vålådalen där jag hade stått på scenen och talat för Åklagarkammaren. För Länsrätten pratade en skitsnygg tjej, som min chef Bo Nilsson knuffade på mig och berättade att han kände igen henne och trodde att hon varit kompis med hans äldste son Olle när de växte upp i nedre Odensala. Märkligt nog hade jag också ett tag varit kompis med Olle när vi gått på lekis tillsammans i Karlskoga ganska precis 23 år tidigare. Bosse gick sedan fram och pratade med henne och det var henne han mindes … Jag var själv inte så jättesocial i Vålådalen. När det blev disco efter middagen gick jag till rummet och läste Ulf Lundells roman ”En varg söker sin flock” som jag skulle recensera i ÖP. Den där tjejen från Länsrätten såg jag sedan dagen efter på frukosten med sina jobbarkompisar och jag noterade henne givetvis då också och när jag smyghörde henne prata om sin son så, ja, givetvis utgick jag då från att hon levde i en relation. Men snygg och världens vackraste och varmaste leende hade hon.

Nå, tillbaka till Oden. Tillbaka på scenen och på festen. Björn och jag hade väldigt kul när vi spelade på den tiden. Vi valde varannan låt och folk älskade att dansa och roligast var när vi ”lurade” dem att dansa till sådant de garanterat aldrig hört förr. Och blev det lite segt hade vi alltid säkra kort att dra fram ur skivbackarna. För även om CD-skivorna börjat dyka upp 1989, jag hade köpt de första på våren 1989 i New York till just Björn och på hösten hade jag köpt min egen första – också Ulf Lundell ”Utanför murarna”, så spelade vi enbart vinyl, både LP och framför allt från min finfina singelback med 45 rpm.

Rätt som jag stod där framme på scenen och spelade kom någon och knackade mig på ryggen. Jag vände mig om och då stod det en tjej där i en klarröd klänning. Hon frågade om jag kände igen henne för hon kände igen mig. Och det var ju hon, hon från Vålådalen, hon min chef känt igen. Självklart kände jag igen henne och nykter som jag var blev jag lite blyg. Hon frågade om jag fick ta ledigt från spelandet och dansa. Björn fick ta över en liten stund. Det blev ganska många danser den kvällen men inte så mycket tid till prat då jag också skulle sköta skivspelandet och plocka ihop allt när det var slut. Men vi sågs och sa hej då när hon åkte hem. Jag visste då knappt vad hon hette, men jag visste ju var hon jobbade.

Efteråt pratade Björn och jag om henne, ja, jag kunde nog inte prata om så mycket annat, och det visade sig att han hade en kollega på Solliden som var hennes morbror. Björn visste vad hon hette och visste om hennes släkt och allt.

Jag ville ju träffa henne igen. Men hur. Jag hade då sammanställt en kassett, jo det var 1980-tal, med 1980-talets bästa låtar, en svensk sida och en engelsk med ett omslag med min krönikörsbild från ÖP i lite Andy Warhol-stuk. När jag hade förhandling på tingsrätten, och det hade jag minst tre dagar i veckan på den tiden, hade jag med mig ett cirkulationskuvert för internpost, skrev hennes namn i den där rutan och lämnade det till mina kompisar i receptionen på Tingshuset som skulle se till att det nådde fram. Med kassetten fanns en lapp med en fråga om hon ville äta lunch med mig någon dag på Brunkullan. Hon ville äta lunch, nästa steg bjöd jag ut henne till helgen på middag på Onkel Adam och sedan på nya Le Café, som var en helt ny del av Stadskällaren, ett litet disco till vänster om ingången. Sedan blev det middag hemma hos henne i Torvalla och jag fick träffa hennes tvåårige son. Vi fann varandra alltmer i långa samtal och gemensamma sorgliga erfarenheter av för tidigt döda föräldrar, i intresse för vad som hänt i varandras liv, där hennes två omgångar i USA fascinerade mig mycket, och väldigt mycket i en gemensam kärlek till musiken. Vi hade båda aktivt valt att komma tillbaka till Jämtland. Vi firade jul och nyår på varsina håll då 1989. Det har vi inte gjort sedan dess. Året efter hyrde jag ut min lägenhet på Residensgränd och flyttade in hos henne på Blåhammarvägen i Torvalla.

Ja, sedan blev det giftermål, tre barn till och boende i Ängsmon, Ångsta, Eriksberg och nu i Köpenhamn. Hösten 2018 är det 29 år sedan den där kvällen på Fritidsgården Oden. De långa samtalen pågår än.

Sensmoralen. Ja, tacka aldrig nej om någon ber dig spela musik någonstans. Man vet aldrig vad som kan hända …

Christer B. Jarlås

Märkt , , , , , ,

Plats: Frösön och ÖSK-området Tid: Vårvintern och våren 1962

Jag var ung och sorglös och tyckte om att dansa, men efter julen 1961 hade jag en period när jag vägrade gå ut och roa mig. Onsdagen den 7 mars 1962 blev jag övertalad att följa med till Tengens i Ås. Det var som vanligt mycket folk där och just den kvällen lade jag märke till en mycket speciell person som jag dansade förbi. Vi dansade båda med någon annan och råkade av någon anledning fastna med blicken i varandras ögon. Han hade vackra mörkblå ögon som påminde om min pappas. Nästa dans kom han och bjöd upp mig. Han hade militärkläder på sig och var förkyld men inte snuvig. Det visade sig att han var inne på repmånad och snart skulle mucka. Han bjöd på fika under pausen och en av hans kamrater kom och satte sig vid samma bord och gjorde allt för att få mig generad. Vi gick in igen till danslokalen så fort vi hade fikat klart.
Vi började träffas rätt mycket under veckorna framöver. Vad jag minns så gick vi på bio någon gång i veckan eller någon söndagskväll och ibland var vi på dans i Hotell Z:s danslokal i centrala stan. Jag bodde ungefär fem minuter bort från det stället och han var generös och bjöd när vi var på bio eller på danserna där. Och jag tyckte att det fick han väl göra då, om han nu ville slösa sina pengar på mig. Det fanns fem biografer centralt.
På den tiden jobbade jag till ett på lördagar. Klockan fyra på lördagar åkte jag för det mesta buss hem till mina föräldrar och var tillbaka på söndag kväll. Det hände att jag var kvar i stan när det inte var någon dans hemmavid som drog. Soliga vårvinterhelger när jag inte åkt hem tyckte vi om att fika på Café Slalom på Frösön och sitta i solstolarna därute. När snön var borta och det var mer vår än vanligt i luften var vi där en gång när blåsipporna var utslagna. De växte i massor i sluttningen ner från kaféet och bredvid vägen. När vi gick hem kunde jag inte låta bli att plocka en stor bukett, trots vetskapen om att de falnar rätt fort inomhus. Som alla vet är inte blåsippor fridlysta här. Fåglarna kvittrade, det var vindstilla och det måste ha varit strax före lövsprickningen. För mig var det en speciell atmosfär i luften, som det kan vara på våren när allting börjar om på nytt, en vetskap om alltings pånyttfödelse och att hela livet med alla möjligheter väntar framöver. Det var en sådan kväll när det kändes som att jag skulle ha velat stanna tiden. Vi gick i lagom sakta mak in till centrum, upp till min bostad och satte blommorna i vatten och gick ut igen. En så vacker kväll kunde vi inte vara inne! Kvällen tillhörde oss och naturen.
Så vi gick upp mot ÖSK, området runt ÖSK-stugan – en lokal där jag för övrigt har varit på fest ett antal gånger senare i livet innan all utbyggnad. Där växte också mycket blåsippor, men nu plockade jag inga. Så småningom följde han mig hem och fortsatte själv hem till sig. Förmodligen somnade jag gott den kvällen, det blev en rätt lång promenad, men vi hade ingen anledning att ha bråttom trots att vi skulle jobba nästa morgon.
Så småningom blev det vi, men det är en annan historia.
Agnes Sundström
Märkt , , , , , , , , , , ,

Plats: Gångbron, Frösön, Odensala Tid: Hösten 2004

På väg mot Frösön som vänner, du och jag som hängt ihop i vått och torrt. Inte visste jag att det var den sista gången jag skulle få se dig eller prata med dig, gladeligen följde jag med dig hem till din dörr så du skulle vara säker.

Det tunga regnet öste ner så fort jag börjat min hemgång mot lägenheten i Odenskog. Kanske var det ett konstigt sätt att säga åt mig att vända tillbaka, tankarna flög i huvudet som det alltid gör under en promenad genom staden. Vilka är ”vi”? Ska vi räknas som goda vänner eller har hon andra avsikter? Jag var helt själv i höstmörkret när jag gick strandpromenaden hem, en kvalité som är få förunnat i en stad.

Såhär när man ser bakåt i tiden så kanske man skulle varit ärlig, ställt frågan rakt ut. Ung och dum som man var förstod jag aldrig värdet av en sådan vän.

Vi gled isär och den kärlek som skulle varit uteblev, kontakten bröts och två själar vandrade vidare. Hittade nya bekantskaper, partners och syften med livet.

Märkt , , , , , , ,

Plats: Utanför Centralpalatset på Prästgatan Tid: Tidigt 1980-tal

När jag gick i högstadiet var jag kär på avstånd i Erik Koskinen som spelade i Zara Sorg (kanske hette de något annat då) ett band som var riktigt häftiga och coola. Mitt minne är från julskyltningen när jag gick på stan med mina kompisar och vi fick syn på honom. Jag blev pirrig men var helt oförberedd när min kompis Lena knuffade till mig så jag hamnade upp i ansiktet på Erik Koskinen. Jag for som en vante. Det var pinsamt – hur kunde hon göra så där? Men på samma gång fick jag komma honom nära så lite lycklig blev jag allt.

Kicki

Märkt , , , , , , ,

Plats: Törnstens gränd 6 / Köpmangatan Tid: November 1992

November 1992. Natten är sen och mörk. Det ska ännu dröja flera år innan internet slår igenom och ge den slags kärlek jag längtar efter egna rum att prövas i. Nu är det fortfarande viskleken som gäller. Rykten, klotter på stadens toaletter och en het linje där telefonens elektriska trådar slumpvis kopplar samman röster i av ensamhet ekande rum. Snuskgubbar, fnissande lågstadieungar i grupp och vilsna unghomos som jag.

Jag har trotsat det faktum att väckarklockan om bara några timmar ringer till skolgång. Jag har hållit min röst så låg att pappa som sover i rummet intill inget har hört. Nu står jag gömd och helt stilla bakom gardinen i det mörka vardagsrummet och väntar. Han hette Micke, sa han, kvällens tillfälliga samtalspartner, och trots att vi avbröts av ett par tjuvlyssnande tjejer som gång på gång med gälla röster samstämmigt ropade ”bögaaar!” innan de slängde på luren för att snart göra samma sak igen, lyckades jag och denne ”Micke” ändå nå fram till att bestämma en träff.

Jag var en återfallslögnare i vardande, nyss inflyttad till stan. För rädd för att våga mötas i rum bortom telefonviskande rösters ängsliga anonymitet. För närhetstörstande för att helt låta bli.

Så kommer han. Kvällens dejt. Från min trygga plats i fönstret, i huset på Törnstens gränd, ser jag enkelt över parkeringen ut genom den breda grinden mot Köpmangatan. Som överenskommet stannar han under gatlyktan. Han ser sig om. Det är kallt. Ett tunt täcke snö har lagt sig och långsamma moln stiger regelbundet med hans andedräkt. Han ser ut att vara några år äldre än jag, kanske är han hela tjugo. Fastän han oftare vänder sig utåt, fångar jag då och då hans anletsdrag när han vrider sitt huvud i sökandet efter mig. Jag speglar mig i hans blick.

Det är en märklig dans. Och orättvis. Jag badande i den intensiva upplevelse av närhet som situationen faktiskt ger mig, han övergiven ensamt sökande. Mitt moraliskt ytterst tveksamma handlande plågar stötvis mitt samvete, men med mina egna behov kraftfullt bultande mot strupe och pyjamaslinning förlåter jag mig gång på gång.

Vi står så länge, längtande båda. Innan han lämnar platsen.

Joakim Rindå

Märkt , , , , , , ,

Plats: Runeborg, danspalats på Frösön Tid: 1957

Vi som ”gick på läroverket”, idag ”Wargentin” ”gick på Runeborg” när vi skulle ut och dansa, detta ganska lilla, idylliska danspalats som låg strax till höger om Frösöbron när man kommer från stan. Huset brann ner någon gång på 60, 70-talet.

Till Runeborg kom dansorkestrar från Stockholm och spelade de finaste jazzlåtar att dansa till … Stardust ? osv

Det var där på nyårshelgen som jag blev uppbjuden av en mycket spännande ung man.

Han var nyss inflyttad från Stockholm och hade fått arbete på Mejeriföreningen, idag Arla,som hålkortsoperatör, ett helt nytt okänt yrke som förebådade den kommande datarevolutionen.

Vi fortsatte att träffas och jag minns hur jag stod utanför Mejeriföreningens lokaler som då fanns vid Busstorget,där Kärnan nu ligger, och väntade på den fine unge mannen som på den tiden var klädd i rock och hatt. Våra vägar skildes så småningom åt och vi flyttade bägge två bort från Östersund för vidare utbildningar och för den unge mannen nya utmaningar  inom datavärlden.

För 15 år sedan återfann vi varann och vi glömmer aldrig hur allt började.

Märkt , ,

Plats: Nertjärad på Runeborg Tid: 1955

Jag konfirmerades i Östersunds nya kyrka i maj 1955 då jag var 13 år gammal.

Inför detta högtidliga tillfälle hade jag fått en ny snygg, blå kostym och nya skor, s k myggjagare i oxblod.

En lördagskväll samma sommar cyklade jag och min kompis Åke ut till Runeborg där det bjöds på dans och andra nöjen. Framförallt var vi intresserade av att satsa en 25-öring på någon av dom många rouletter som fanns på området.

Jag var iförd min nya snygga kostym och mina extravaganta myggjagare.

Väl framme insåg vi att det krävdes en entréavgift för att komma in.

Vår kassa var inte avsedd för såna , som vi tyckte, onödiga utgifter så vi tog oss snabbt till baksidan av Runeborg för att ta oss in den vägen. Där mötte oss synen av ett hönsnät-staket, längst upp förstärkt av en bastant taggtråd. Efter en snabb besiktning i den skumma lördagskvällen var vi säkra på att vi med ungdomlig spänst och för tillfället ifråga väl anpassade skor skulle kunna forcera hindret. Vi klättrade snabbt uppåt mot taggtråden. Jag tog mig med viss möda över men på vägen ner på andra sidan kände jag att en del av dom sylvassa taggarna gick igenom tyget på den nya kostymen och rev mig på huden. Dessutom, ve och fasa, insåg jag att dom nitiska vakterna hade smort in taggtråden med tjära. Väl nere på andra sidan stod jag där med revor och svarta tjärfläckar på finkostymen och skorna. Man kan säga att kvällen också var förstörd så jag tog mig hem för att försöka ta mig förbi föräldrarnas granskande blickar.

Hur detta avlöpte? Tja, det är en helt annan historia.

Idag är det här ändå ett kärt minne som motiverar den ”felstavade” rubriken. Varje gång jag nu besöker Östersund och vandrar över bron till Frösön brukar jag kasta en blick åt höger över vattnet mot den plats där Runeborg låg och minnas detta lilla äventyr.

Gunnar Källström


Märkt

Garderobskön på Källar’n, våren 2002

I garderobskön, Källarn, strax innan två. Bakom oss står två killar,
den ena har jag inget minne av hur han såg ut medan den andra var klädd i rosa skjorta, lockigt hår i lätt backslick. Mycket riktigt, han var inte från Östersund utan stockholmare som pluggade på Mitthögskolan.
Han följde med hem till mig på efterfest (som bestod av mig, min kompis och honom) och sov över där. Några dagar senare var vi på dejt på Starlanders. Det blev inget mer än så då, vi sågs några gånger till men tappade till slut kontakten.

För tre år sedan träffades vi igen genom gemensamma vänner. Nu bor vi tillsammans, väntar vårt första barn och funderar på när vi ska flytta tillbaka till Östersund.

Märkt , , ,