Etikettarkiv: Storsjön

Plats: Hamnen-Thomée-Verkön Tid: juli 2015

Det var en vacker dag i slutet på juli 2015. Hade varit till skattemyndigheten på Storgatan i ett ärende och eftersom det avlöpte lyckosamt beslöt jag att belöna mig med ett besök i Badhusparken och där inta ett gott fika. På väg mot Badhusparken hör jag plötsligt en tjutande ångvissla från hamnen. Ja just ja. Läste ju i tidningen på morgonen att Thomée skulle göra några turer ut på sjön, en av dem var visst en Storsjötur på någon timme.
Det var nog den turen som båten signalerade för tänkte jag, skyndade på stegen och hann precis ner till hamnen när kaptenen var i färd med att dra in spången.
– Finns det plats för mig? ropade jag.

– Ja visst, sa kaptenen och hjälpte mig in på båten.

Jag löste min biljett och satte mig i fören en stund. Det här var ju helt perfekt, en tur ut på sjön och lite fika.

När vi passerat under Vallsundsbron beslöt jag att gå in i båten och se om jag hittade någon bekant. Men var det inte ovanligt lite folk för en Storsjötur och inget känt ansikte såg jag heller? Det brukade ju vara nästan fullsatt. Frågade efter var jag kunde köpa kaffe och visades ner under däck.

Där nere satt fyra ynglingar med stora ölglas framför sig. Jag beställde mitt fika och samtidigt frågar en av killarna.

– När var det båten gick tillbaka egentligen?

– Ja vid halvåttatiden, svarade kvinnan bakom disken.

– VA! Men är det inte Storsjöturen? frågade jag.

– Nej den här går till Verkön, så du får nog tillbringa dagen där. Drog mig till minnes att det stått om en Verkötur också i tidningen men i brådskan glömde jag fråga vilken tur det var när jag hoppade på båten.

Tog mitt fika och gick upp och begrundade min situation. Hade ju inga tider att passa och ingen som skulle sakna mig, men vad i hela friden gör jag hela dagen på Verkön.
Fick veta att det var ett evenemang där med tävlingar på vatten med vanliga snöskotrar och en massa annat. Försökte se positivt på situationen och njöt av den vackra färden på Storsjön trots allt.

När vi närmade oss Verkön visade det sig att där var många som åkt dit i egna båtar av alla de slag, hamnen var fullsatt och många hade ankrat utanför. När vi steg iland kunde jag konstatera att jag hade tur som tagit med mina gångstavar. Efter att ha intagit en lunchmacka så beslöt jag att se mig omkring. Då började ett envist oljud nere vid hamnen. Snöskotertävlingen hade startat. Omöjligt att gå åt det hållet. Jag har en hörselskada som inte klarar av starka ljud. På slänten ner satt massor av folk med på sina filtar och åt medhavd picknick.

Frågade i serveringen om det fanns nån stig uppåt. Jo det fanns om man gick genom kohagen så kom man till utsiktstornet. Sagt och gjort. Det blev en tur dit men vågade mig inte upp i tornet enär jag var ensam där. Beslöt att leta lite blommor att fotografera. Det fanns det, så det blev en botanisk promenad ner tillbaka.

Väl nere vid slottet så uppstod ett annat oljud. Två helikoptrar hade uppstigningar där folk för en billig penning , tror jag, fick en liten tur. Efter ett tag annonserades ut att det även skulle bli godisregn från en helikopter, för barnen. Vilka var det som sprang fortast för att få tag i godiset? Dom såg märkligt långbenta ut tyckte jag.

Timmarna segade sig fram. Jag fotade allt jag såg både inne och ute för att hålla mig sysselsatt. Det grillades och såldes både hamburgare och korv, jag såg en o annan ”kändis” som var där för att vara prisutdelare, men ingen personligt bekant. Såg plötsligt kaptenen som satt och åt vid ett bord. Gick och frågade om avgången igen. Jo den kanske kunde avgå redan vid sjutiden, trodde han.

Det var en liten skara passagerare som åkte med båten tillbaka. De fyra killarna hade visst gått upp i rök. Man kunde ju åka motorbåtstaxi till Tivarsgården på Norderön och därifrån ta bil fick jag veta, men jag hade ju ingen som kunnat hämta mig där.
Jag gick hemifrån vid elva på förmiddagen och kom hem strax efter tio på kvällen. Aningen trött men med en erfarenhet rikare. Hoppa inte på en båt utan att fråga vart den går!

Eva Sundin

Märkt , , , , ,

Plats: Vålbacken och Östersunds hamn Tid: 1941

Jag är född och uppväxt vid tegelbruket i Vålbacken. Nittonhundrafyrtioett, under andra världskriget, var jag sex år och då gick det nog inga bussar. Jag fick följe med min mormor till Östersund och det var nog första gången jag var dit. Vi ”liftade” med ångbåten Aktiv som drog en pråm med tegel från bruket. Befälhavaren hette Lars Ågnell och han lät mig styra en bit av vägen.

Vi lade till i hamnen, mitt för där Marité och Glashyttan är nu. Under tiden som mormor skulle uträtta sina ärenden fick jag hålla mig i närheten av båten. Jag gick på upptäcktsfärd längs kajen, för att se på andra ångbåtar. Snett nedom Västra station låg Hamnkaféet där lediga sjökaptener med galoner i mössorna drack kaffe. Sen vågade jag mig över järnvägen och gick upp längs Hamngatan, men såg hela tiden till att ha hamnen i sikte. Jag vände vid Köpmangatan då jag inte tordes gå längre.

Kjell Olofsson

 

Märkt , , , , ,

Plats: Hamnen, Storsjön Tid: 1947

Tre kubikmeter ved. Varje gång, vid åsynen av vackra Thomée, väcks minnesbilder från barnaåren till liv. Särskilt då hon stävar ut eller tutar. Det kommer sej av att då, fram till 1948, bodde vi alldeles intill bryggan i Gärdsta och såg då Thomée varje  dag runda Norderöns södra udde och gå mot oss.Det var reguljära turen till Hallen och Gärdsta brygga angjordes varje tur utom då det stormade för hårt.

Då gick hon mitt på sjön och ibland kunde vi se resande, som inte mådde så bra, hängande över relingen.

Jag brukar (inte utan stolthet) framhålla, att Thomée gav mej mitt första avlönade arbete. Det var så att det bunkrades ved varje dag båten la till och det var mitt sommarjobb (måste varit 1947), att se till att det stod tre vedkärror (3 kubikmeter) lastade med enmetersved (mest ribb) på bryggan. Vi bodde ju också nära sågen så det var inte så lång transportväg. Att, då det var dags för avlöning, högtidligt gå upp till styrhytten, till den gamle, skäggprydde, uniformerade kaptenen och ta emot lönekuvertet – det var stort.

Nu är min stora förhoppning, att Thomée fortsätter stäva fram på Storsjöns vågor och även låter ångvisslan ljuda så länge jag ser och hör och länge därefter. Hon är ju ändå en del av Östersund och Storsjön.

 

Sune Gustafsson

Märkt , , ,