Kategoriarkiv: frösön

Plats: Från Frösö kyrkas utförsbackar till Brunflos hembygdsgård, Tid: Mars 1970 och 3 juni 1970

Änglavakt. En fredag eftermiddag i mars ska en ung chaufför – min fästman – Sven–Erik göra kväll. Han kör en gammal dumper Volvo 470 Bison från Frösö Golfbana. Dumpern är tungt lastad med jord och backarna är tidvis branta men förbi kyrkan går det betydligt lättare och snabbare där det är plant. Helt plötsligt börjar dumpern gå betydligt fortare än den ska. Skakningarna blir bara värre och värre, han trampar på bromsen men inget händer. Eftersom han tror att motorn kommer att sprängas, lägger han ur växeln, trots att man absolut inte ska köra ett tyngre fordon i friläge.

På golfbanan har han arbetat med en lastbilschaufför som kör en nästan ny lastbil, en Scania-Vabis L36, också fullastad med 5-6 ton jord. Han blir ordentligt förvånad när Sven-Erik hunnit nästan till Valla norra innan han själv kommer ikapp eftersom hans lastbil kör minst dubbelt så snabbt som en dumper. Lastbilschauffören har komradio och anropar oroligt kontoret på Brunflovägen.

Plötsligt slutar dumpern skaka och Sven-Erik önskar att inget kommer i vägen för honom. Vid fyrvägskorsningen i Mjälle kommer lyckligtvis ingen bil och i bergskärningen vid Frösö Sjukhus är det brant uppför. Han hoppas att dumpern ska stanna eller åtminstone sakta in, men farten är fortfarande för hög. Därför kör han med försiktiga rattutslag hela vägen ända ner till bensinstationen bredvid Tages konditori. Där först kan han lägga i en växel igen och köra normalt. Den fortsatta färden går bra i uppförsbackarna till förrådet och dumpern lämnas in på renovering.

Tidigt på sommaren, skulle jag och min fästman flytta ihop. På kvällen tittar vi på ett litet hus på Frösön, där vi kan få hyra nedervåningen. Vi var båda väldigt unga, han hade nyss gjort lumpen, jag är modistelev på Erikssons Mode på Storgatan 36.

Sedan vi tittat och bestämt oss för boendet, blev det prat om att ingen av oss legat på sjukhuset, inte ens när vi föddes.

Vilken start det höll på att bli för oss då. Redan morgonen efter skulle en av oss ligga där alldeles blåslagen och förlamad. Sven-Erik skulle, som varje dag, köra dumpern åt åkeriföretaget från Östersund. Den här dagen kör han jord från nedanför Brunflo hembygdsgård in till samhället. Det är när han kör tillbaka med tomt lass olyckan händer. Han är på väg från E75 fram mot järnvägsövergången. När han ska stanna för rött vid övergången tar inte bromsarna, han ställer sig upp och trampar allt han kan på bromspedalen. Nu händer alltså det som inte får ske. Servostyrningen fungerar inte heller då farten är för låg. Allt blir svart för honom när han krockar med rälsbussen som kommer dånande från Östersundshållet.

Bromscylindern på dumpern går sönder och dumpern fortsätter upp på spåret samtidigt som rälsbussen kommer. Kollisionen blir stor, trots att rälsbussföraren snabbt drog i nödbromsen och fick ner farten till 70 km/tim.

Dumpens främre del klipps av precis framför fötterna på Sven-Erik och flyger femton meter ut på åkern, fordonet viker sig och motorn puttrar på rälsen många meter bort så länge det finns bränsle kvar.

Rälsbussen blev helt manöveroduglig och fick tas ur trafik. Vänstra fronten hade tryckts in och hydraulslangarna slitits av. Sven-Erik har flugit ur dumperhytten genom plåten och hamnat femton meter bort mellan en stor sten och uppresta hässjestörar. Kläderna blev som mattrasor när han for ut genom hytten. Klockan och skorna har han tappat på halva vägen. Någon ringde på ambulans. Trots att det inte fanns någon mobiltelefon gick det undan. På Östersunds-Postens löpsedel står att han hade änglavakt.

På sjukhuset tänker Sven-Erik att han ska lyfta på armen, men det blir bara en tanke. Sjuksyster hjälper honom att ringa hem, hon får både slå numret på nummerskivan och sätta telefonluren i handen på honom och föra upp armen till örat. Han är förlamad efter den långa luftfärden och slaget i backen.

Min svärmor ringer en stund senare till mig på hattaffären och berättar om olyckan. Min arbetskamrat Vera som hör mitt telefonsamtal skiftar färg, hon blir alldeles vit i ansiktet, när hon förstår att samtalet gäller min fästman. Hennes senaste kunder har nyss berättat att de kom från Brunflo och fått gå ur bussen för att titta på olycksplatsen. De berättade även för Vera att han som körde aldrig kunde ha överlevt som dumpern såg ut.

Det tar flera dagar innan Sven-Erik kan gå och han måste ha hjälp att klä sig. Blåmärket blir svart och täcker en stor del av kroppen. Vänstra armen går ur led och krånglar. Men han varken bröt något ben eller behövde sys.

Nu har vi hunnit vara tillsammans i över 50 år, vi har haft och har ett bra liv. Är evigt tacksam för skyddsängelns hjälp den där ödesdigra dagen i åttatiden på morgonen den 3 juni 1970.

Ruth Söderberg

Märkt , , , , , , , ,

Plats: Frösö Isgrotta Tid: Hösten 1977

Isgrottan. Frösö isgrotta ligger en bit upp i Gustavbergsbacken. En grotta som har mängder av lokala myter kring sig. Hösten 1977 besökte jag den (för första och enda gången). Var ute med ett gäng som skulle utforska grottan. Var riktigt tveksam till att följa med ner i grottan. Början är en väldigt trång passage. Övertalades att klättra ner. Tog mig igenom den mycket trånga passagen. Men fick en väldig känsla av att sitta fast. Tog väl en halvtimme innan kroppen anpassat sig. Grottan sträckte sig en bit in i berget. Den stora salen var imponerande.

Klättrade ut med lite hjälp. Efteråt började jag få svårt med trånga utrymmen. Tror att jag blev skrämd av att nästan sitta fast i ingången.

Har då och då besökt grottans omgivningar. Men aldrig vågat mig in i grottan igen. Däremot kan jag besöka gamla skyddsrum och andra saker i berg. Så länge det inte är trånga utrymmen.

Thomas Höglund

Märkt , , ,

Plats: AMU-Center, Frösön Tid: 1987 – 1988

PC. Gick en datorutbildning på AMU-Centret på Frösön. Utbildningen var en vidareutbildning – så att man skulle kunna arbeta med en dator. Mitten av 80-talet var en hemdator inte var mans egendom. Det mest dataliknande jag hade sett på ett kontor var en IBM-skrivmaskin med skrivminne. Med den kunde man skriva förhandsvalda stycken och liknande. Vår undervisning bestod av en stordator och olika terminaler. Man satt och jobbade med dessa terminaler mot stordatorn. Vad jag inte visste var att utbildningen redan var föråldrad.

Vår huvudlärare kommer en dag in med en broschyr som handlar om IBM:s nya PC. Det han säger kommer jag aldrig att glömma. ”Stordatorer är framtiden för företag och kommuner. Även om IBM har kommit med en PC – som är mest en förvuxen skrivmaskin. PC är för dyr och ingen kommer att köpa den”. Samtidigt hade vi några smådatorer – där lärarnas syn var – det är en leksak och förvuxen skrivmaskin. När vi hade tid över satt vi och skrev med smådatorerna.

Ett halvår senare blev jag tillfrågad av den lokala idrottsföreningen att lägga in deras medlemsregister i en begagnad PC. Bland dom första i min hemby. Det ledde till en anställning under tio år. Under dessa tio år var det en extrem utveckling på PC. Från register, att göra broschyrer och afficher etc … PC:n blev ett multi-verktyg och då hade inte Internet kommit på allvar. Men att läraren hade dömt ut PC:n, det glömde jag aldrig!!

Thomas Höglund

Plats: Torpet i Kungsgårdsviken Tid: 1950

Tanten i skafferiet. Jag var i sexårsåldern när vi bodde
i lilltorpet mellan Kungsgårdsviken och hamnen där sjöflyghangaren är. Farsan hade flyttat till F4 från F15 i Söderhamn och innan han och morsan fick tag på en lägenhet bodde vi där. Jag brukade sitta på bryggan och titta på, när Vampire J-28 dök ner mot Bynäset och sköt. Det var spännande.

Det spökade i torpet, men det berättar man ju inte för en sexåring. I efterhand har jag fått höra, att farsan ofta var upp på övervåningen för det gick nån däruppe. Men det var ingen annan som bodde där, det var ju bara vi tre. Farsan var en väldigt lugn och sansad person, men han hittade ingen förklaring.

En dag när morsan står i sovrummet och bäddar, kommer jag ingående. Jag hade varit i det stora skafferiet för att ta en skorpa och då stod en tant därinne. Jag kunde inte begripa, vad gör hon här? Mamma blev skraj, men när hon kom till skafferiet var det ingen där.

Det var också en beväring som skulle skjutsa en flottiljpolis ner mot sjön och körde Bynäsvägen uppifrån flyget. Rätt som det är så girar han rätt ner i diket. Flottiljpolisen undrade vad han pysslade med och beväringen svarade: ”Men jag kunde ju inte köra på damen som gick rakt över vägen.”

Nisse Stenbäck

Märkt , , , ,

Lucka 11 // Plats: Södra Strandvägen Tid: Slutet av 1950-talet och 1960-talet

Busungar. Jag, Anders, Tommy, Stefan J och Stefan S hittade barnmatspulver i soporna vid mjölkbutiken på Frösövägen, mitt emot Tages. Stefan S visste vad det kunde användas till. Vi gick hem till Tommy och Stefan som bodde på Strandvägen 5, våningen ovanför Anders. Där öppnade vi ett fönster och tömde ut pulvret efter husfasaden. En av oss, vet inte vem, stod nedanför på backen och tände på pulvret. Det brann fint efter husfasaden.

Vi åkte pulka och kälke efter Ruuthsvägen över Frösövägen, gångvägen till stan och ut på isen. En fick stå vakt och varna för bilar. En annan gång hämtade vi torkad asfalt, gjorde upp eld och smälte asfalten i kärl för att bygga vägar till våra Dinky Toys-bilar på Södra Strandvägen.

Vi köpte John Silver utan filter på kiosken vid Frösöbron och satte oss och rökte i några vägtrummor som var upplagda på Strandvägen.

En dag låg vi i slänten och sköt med slangbella märlor på bilar som körde på Frösövägen. En bil stannade och vi blev jagade ända in i lägenheten på Strandvägen. Mårten sprang in till sig och blev fasttagen, men vi sprang upp en våning och klarade oss.

Vi satte fast Mummlas dörrklocka med folie också, så den ringde hela tiden. Vi gjorde grottor i snötippen på Strandvägen där vi eldade julklappspapper. En gång kastade vi smällare på varandra och jag lyckades kasta en på Mårten som hamnade i hans jackficka, där han hade flera smällare. Per och Bengt stod på balkongen och kastade smällare på oss som var nere på Strandvägen och vi kastade tillbaka. En häxpipa råkade fara in genom balkongdörren till lägenheten.

Christin vek ner sina stövlar och skrev Stefan S på dem. Hennes pappa fick syn på detta och frågade varför hon hade Stefans stövlar. 

Tommy Jönsson

Märkt , , , , , ,

Plats: Frösön och ÖSK-området Tid: Vårvintern och våren 1962

Jag var ung och sorglös och tyckte om att dansa, men efter julen 1961 hade jag en period när jag vägrade gå ut och roa mig. Onsdagen den 7 mars 1962 blev jag övertalad att följa med till Tengens i Ås. Det var som vanligt mycket folk där och just den kvällen lade jag märke till en mycket speciell person som jag dansade förbi. Vi dansade båda med någon annan och råkade av någon anledning fastna med blicken i varandras ögon. Han hade vackra mörkblå ögon som påminde om min pappas. Nästa dans kom han och bjöd upp mig. Han hade militärkläder på sig och var förkyld men inte snuvig. Det visade sig att han var inne på repmånad och snart skulle mucka. Han bjöd på fika under pausen och en av hans kamrater kom och satte sig vid samma bord och gjorde allt för att få mig generad. Vi gick in igen till danslokalen så fort vi hade fikat klart.
Vi började träffas rätt mycket under veckorna framöver. Vad jag minns så gick vi på bio någon gång i veckan eller någon söndagskväll och ibland var vi på dans i Hotell Z:s danslokal i centrala stan. Jag bodde ungefär fem minuter bort från det stället och han var generös och bjöd när vi var på bio eller på danserna där. Och jag tyckte att det fick han väl göra då, om han nu ville slösa sina pengar på mig. Det fanns fem biografer centralt.
På den tiden jobbade jag till ett på lördagar. Klockan fyra på lördagar åkte jag för det mesta buss hem till mina föräldrar och var tillbaka på söndag kväll. Det hände att jag var kvar i stan när det inte var någon dans hemmavid som drog. Soliga vårvinterhelger när jag inte åkt hem tyckte vi om att fika på Café Slalom på Frösön och sitta i solstolarna därute. När snön var borta och det var mer vår än vanligt i luften var vi där en gång när blåsipporna var utslagna. De växte i massor i sluttningen ner från kaféet och bredvid vägen. När vi gick hem kunde jag inte låta bli att plocka en stor bukett, trots vetskapen om att de falnar rätt fort inomhus. Som alla vet är inte blåsippor fridlysta här. Fåglarna kvittrade, det var vindstilla och det måste ha varit strax före lövsprickningen. För mig var det en speciell atmosfär i luften, som det kan vara på våren när allting börjar om på nytt, en vetskap om alltings pånyttfödelse och att hela livet med alla möjligheter väntar framöver. Det var en sådan kväll när det kändes som att jag skulle ha velat stanna tiden. Vi gick i lagom sakta mak in till centrum, upp till min bostad och satte blommorna i vatten och gick ut igen. En så vacker kväll kunde vi inte vara inne! Kvällen tillhörde oss och naturen.
Så vi gick upp mot ÖSK, området runt ÖSK-stugan – en lokal där jag för övrigt har varit på fest ett antal gånger senare i livet innan all utbyggnad. Där växte också mycket blåsippor, men nu plockade jag inga. Så småningom följde han mig hem och fortsatte själv hem till sig. Förmodligen somnade jag gott den kvällen, det blev en rätt lång promenad, men vi hade ingen anledning att ha bråttom trots att vi skulle jobba nästa morgon.
Så småningom blev det vi, men det är en annan historia.
Agnes Sundström
Märkt , , , , , , , , , , ,

En knapp månad kvar till deadline

IMG_2634

Nu är det en knapp månad kvar till dess att vi vill ha in era minnen för att hinna göra boken klar till november. Den 15 september hoppas vi att vi fått in ännu fler dramatiska, vardagliga, underbara och sorgliga minnen från nyss och för länge sedan. Runt 1000 tecken är lagom och om du har en bild eller ett ljudklipp till minnet, mejla gärna det till dendoldastaden@gmail.com. Under sommaren har vi också ett samarbete med LT där några av de minnen vi får in publiceras på familjesidan i Länstidningen – håll utkik!

 

Märkt , , ,

Plats: Falkvägen 14 och Tanne ridskola Tid: 1 mars 1986

Jag vaknar upp på Falkvägen 14 i rummet mot skogen. Knäpper på den vita Telefunken för att se ”Gomorron Sverige”, en av få chanser till tecknat. Möts av en stillbild, minns det som en rödtonad soluppgång.

En textremsa berättar om skotten mot Palme, men jag är tio år och fattar inte, tänker att det måste hänt utomlands. Jag väcker mamma och pappa. De tror mig inte först, men det är Sveriges statsminister som är skjuten. Olof Palme som varit statsminister så länge jag minns.

Kvällen den 28 februari 2016 faller jag genom tiden till den 1 mars 1986. Jag är på ridskolan igen, samma nu som då. En guldgul ponny med mörk man får mig alltid tänka på Amie, som fanns då. Jag var här för 30 år sedan också, för lördagens ridlektion.

Det är en så konstig dag. Sveriges statsminister är skjuten.

På eftermiddagen kommer hon, vår hund. En liten vit valp i snöyran.

Senare samma vår lär jag mig ett nytt ord: Becquerel.

Malin Palmqvist

Märkt , , , , ,

Plats: Byvägen 23, Ladängen Tid: Vintern 1968

Ett brutet ben. Vi var två nyutexaminerade sjuksköterskor som flyttat upp från Gävle till Östersund och som aldrig åkt slalom tidigare. Vi köpte slalomskidor med kabelbindning och låg fästpunkt och gick slalomskola för vuxna i Ladängen. Vi gick först med skidorna från Byvägen 23 där vi bodde. Ingen lift fanns, så vi fick gå uppför backen. Det blev inte många åk per kväll. En doktor som var med i slalomskolan ramlade och bröt benet.

Märkt , , , , , ,