Plats: Fritidsgården Oden Tid: November 1989

DJ möter kärleken. Det var på fritidsgården Oden borta vid campingen. En herrförening jag inte vet namnet på hade abonnerat lokalen och höll stor fest med massor av deltagare. Jag och Björn Bostrand var inlånade som discjockeys. Vi fick inte något betalt men vi fick middag, dryck och taxi dit och hem. Själv hade jag tillbringat hösten på en drygt två månader lång kurs i Stockholm och hade precis kommit tillbaka till Östersund. Ett förhållande hade tagit slut innan jag åkte till Stockholm. Väl tillbaka i Jämtland hade jag egentligen bara hunnit med att delta på ett JämFör-seminarium i Vålådalen där jag hade stått på scenen och talat för Åklagarkammaren. För Länsrätten pratade en skitsnygg tjej, som min chef Bo Nilsson knuffade på mig och berättade att han kände igen henne och trodde att hon varit kompis med hans äldste son Olle när de växte upp i nedre Odensala. Märkligt nog hade jag också ett tag varit kompis med Olle när vi gått på lekis tillsammans i Karlskoga ganska precis 23 år tidigare. Bosse gick sedan fram och pratade med henne och det var henne han mindes … Jag var själv inte så jättesocial i Vålådalen. När det blev disco efter middagen gick jag till rummet och läste Ulf Lundells roman ”En varg söker sin flock” som jag skulle recensera i ÖP. Den där tjejen från Länsrätten såg jag sedan dagen efter på frukosten med sina jobbarkompisar och jag noterade henne givetvis då också och när jag smyghörde henne prata om sin son så, ja, givetvis utgick jag då från att hon levde i en relation. Men snygg och världens vackraste och varmaste leende hade hon.

Nå, tillbaka till Oden. Tillbaka på scenen och på festen. Björn och jag hade väldigt kul när vi spelade på den tiden. Vi valde varannan låt och folk älskade att dansa och roligast var när vi ”lurade” dem att dansa till sådant de garanterat aldrig hört förr. Och blev det lite segt hade vi alltid säkra kort att dra fram ur skivbackarna. För även om CD-skivorna börjat dyka upp 1989, jag hade köpt de första på våren 1989 i New York till just Björn och på hösten hade jag köpt min egen första – också Ulf Lundell ”Utanför murarna”, så spelade vi enbart vinyl, både LP och framför allt från min finfina singelback med 45 rpm.

Rätt som jag stod där framme på scenen och spelade kom någon och knackade mig på ryggen. Jag vände mig om och då stod det en tjej där i en klarröd klänning. Hon frågade om jag kände igen henne för hon kände igen mig. Och det var ju hon, hon från Vålådalen, hon min chef känt igen. Självklart kände jag igen henne och nykter som jag var blev jag lite blyg. Hon frågade om jag fick ta ledigt från spelandet och dansa. Björn fick ta över en liten stund. Det blev ganska många danser den kvällen men inte så mycket tid till prat då jag också skulle sköta skivspelandet och plocka ihop allt när det var slut. Men vi sågs och sa hej då när hon åkte hem. Jag visste då knappt vad hon hette, men jag visste ju var hon jobbade.

Efteråt pratade Björn och jag om henne, ja, jag kunde nog inte prata om så mycket annat, och det visade sig att han hade en kollega på Solliden som var hennes morbror. Björn visste vad hon hette och visste om hennes släkt och allt.

Jag ville ju träffa henne igen. Men hur. Jag hade då sammanställt en kassett, jo det var 1980-tal, med 1980-talets bästa låtar, en svensk sida och en engelsk med ett omslag med min krönikörsbild från ÖP i lite Andy Warhol-stuk. När jag hade förhandling på tingsrätten, och det hade jag minst tre dagar i veckan på den tiden, hade jag med mig ett cirkulationskuvert för internpost, skrev hennes namn i den där rutan och lämnade det till mina kompisar i receptionen på Tingshuset som skulle se till att det nådde fram. Med kassetten fanns en lapp med en fråga om hon ville äta lunch med mig någon dag på Brunkullan. Hon ville äta lunch, nästa steg bjöd jag ut henne till helgen på middag på Onkel Adam och sedan på nya Le Café, som var en helt ny del av Stadskällaren, ett litet disco till vänster om ingången. Sedan blev det middag hemma hos henne i Torvalla och jag fick träffa hennes tvåårige son. Vi fann varandra alltmer i långa samtal och gemensamma sorgliga erfarenheter av för tidigt döda föräldrar, i intresse för vad som hänt i varandras liv, där hennes två omgångar i USA fascinerade mig mycket, och väldigt mycket i en gemensam kärlek till musiken. Vi hade båda aktivt valt att komma tillbaka till Jämtland. Vi firade jul och nyår på varsina håll då 1989. Det har vi inte gjort sedan dess. Året efter hyrde jag ut min lägenhet på Residensgränd och flyttade in hos henne på Blåhammarvägen i Torvalla.

Ja, sedan blev det giftermål, tre barn till och boende i Ängsmon, Ångsta, Eriksberg och nu i Köpenhamn. Hösten 2018 är det 29 år sedan den där kvällen på Fritidsgården Oden. De långa samtalen pågår än.

Sensmoralen. Ja, tacka aldrig nej om någon ber dig spela musik någonstans. Man vet aldrig vad som kan hända …

Christer B. Jarlås

Annonser
Taggad , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.