Jag och min storebror 6 år, hade gått ner till Storsjön fast vi inte fick.

Vi höll till precis nedanför Ruuthsvägen på Frösön.

Där fanns på den tiden en stor brygga med trä kant runt om, i mitten en liten gräsmatta och några små björkar, en bänk att sitta och vila benen på. Alla barnen lekte från bryggan och hade otroligt kul, vi kastade nämligen sten i vattnet och hörde det härliga plumset.

Roligt ända tills jag tappar balansen och ramlar i. Alla barn utom min bror springer och gömmer sig, han säger åt mig att

– skynda dig kom upp annars kommer Storsjöodjuret och tar dig.

Men jag kan ju inte komma upp det är alldeles för högt för mig.

Jag har åkt under vattnet en gång och när jag kommer upp för andra gången, får jag syn på en förtöjningsring på bryggkanten som jag lyckas få tag i. Min bror säger åt mig att hålla i så ska han hämta hjälp. Han hittar en kille som gör lumpen uppe på F4, han är precis i närheten på Strandvägen/Ruuthsvägen. Min duktiga och modiga bror berättar att jag ramlat i vattnet och sedan springer dom allt vad dom orkar ner till bryggan.

Killen får upp mig ur det iskalla vattnet och bär hem mig.

Som tur är bodde vi alldeles i närheten. Jag blev inte ens skrämd av händelsen, har aldrig varit rädd för vatten efter det.

Jag har aldrig fått tacka honom, kanske han läser det här och känner igen sig och kan ta emot mitt något försenade TACK.

När pappa frågade hur det var där nere i vattnet säger jag

– å, det va så fina” fäjer”

Den här händelsen har inspirerat mig att måla en akvarell med ett alldeles nytt Storsjöodjur.

Vill ni ta med berättelsen vill jag också att bilden ska vara med.

”Brunkullan är ju Jämtlands landskapsblomma

så därför har den fått vara med, på det kvinnliga odjuret”

Bilden har tyvärr kommit bort, om du som skickade minnet vill skicka den igen lägger jag gärna ut den här på sidan.

Med vänliga/ Den dolda staden gm Malin

I alla fall; vi huserade högst upp i Gamla Teatern, ingång från gården, tre trappor upp, vi måste avverka ett nittiotal trappsteg, många i alla fall, för att komma upp till vår lilla teaterlokal på femtio kvadratmeter, innehållande hall, kök och ett litet repetitionsrum med en pyttescen.

Jag tror att vi repeterade pjäsen Resan till Rhodos, vi var fem människor i tio- till tolvårsåldern, en äldre dam från Körfältet och en ännu äldre från Krokom. Jag var ensam kille och fick i laga ordning spela en tankspridd kamrer i trettiofemårsåldern, jag hade ju trots allt rätt kön för uppgiften.

När jag skulle gå hem från en repetition en söndag kände jag att någon lagt ngt i min ena sko, en liten hopvikt lapp. Meddelandet löd ungefär: ”Puss! Ska vi gå på bio tillsammans? Får jag chans på dig? Och så vederbörandes namn.

Vad hände tror ni! Jovisst, jag var alldeles kallsvettig och vimmelkantig i flera dagar. Jag ringde aldrig upp tjejen och hennes kärleksförklaring rann ut i sanden. Själv var jag kär i henne i minst ett år efteråt.

Eva Sundin F Larsson