Vid elva års ålder var jag med i ngt som hette UNF-teatern, ledd av nykterhetsrörelsens eldsjäl Ruth Berg, en äldre dam som måste ha lagt ner tiotusentals timmar som ideellt engagerad ledare i detta hus och i Marielundskolans gamla gymnastiksal i området Valhall.
I alla fall; vi huserade högst upp i Gamla Teatern, ingång från gården, tre trappor upp, vi måste avverka ett nittiotal trappsteg, många i alla fall, för att komma upp till vår lilla teaterlokal på femtio kvadratmeter, innehållande hall, kök och ett litet repetitionsrum med en pyttescen.
Jag tror att vi repeterade pjäsen Resan till Rhodos, vi var fem människor i tio- till tolvårsåldern, en äldre dam från Körfältet och en ännu äldre från Krokom. Jag var ensam kille och fick i laga ordning spela en tankspridd kamrer i trettiofemårsåldern, jag hade ju trots allt rätt kön för uppgiften.
När jag skulle gå hem från en repetition en söndag kände jag att någon lagt ngt i min ena sko, en liten hopvikt lapp. Meddelandet löd ungefär: ”Puss! Ska vi gå på bio tillsammans? Får jag chans på dig? Och så vederbörandes namn.
Vad hände tror ni! Jovisst, jag var alldeles kallsvettig och vimmelkantig i flera dagar. Jag ringde aldrig upp tjejen och hennes kärleksförklaring rann ut i sanden. Själv var jag kär i henne i minst ett år efteråt.
